Säg din mening – men vifta inte med forskarhatten utan belägg

Enligt Mia Liinason, ordföranden för Sveriges unga akademi, riskerar aktivism att underminera de kollektiva värden som akademin är satt att skydda, och i slutändan är beroende av för sin finansiering ("Forskaren får inte drivas av personliga värderingar", Curie 8/2 2023). Det är hoppingivande att Sveriges unga akademiker börjat undersöka de risker som aktivism medför – inte för individen, men för universitetet som samhällsinstitution. Liinason har rätt i att när forskaren rör sig från det deskriptiva till det normativa, alltjämt viftandes med sin forskarhatt, urholkas allmänhetens förtroende för den offentligt finansierade forskningen.

Det Liinason talar om är den aktivism som ligger utanför själva forskningen och som handlar om forskares agerande i offentligheten, gentemot beslutsfattare och allmänhet. Liinason tar också avstånd i sin intervju från den ”cancelkultur” hon själv tidigare bidragit till att upprätta, när forskare och lärare på Göteborgs universitet undertecknade och debatterade för en protestlista med syfte att hindra Richard Jomshof (SD) från att föreläsa vid lärosätet. Till skillnad från GU-medarbetarna, som fortfarande anser att cancelkultur inte förekommer på svenska universitet (GP 14/11 2022 Länk till annan webbplats.), uppmanar Liinason oss nu till omvärdering. Det hedrar henne. Och givet att hon dessutom representerar institutionen Sveriges unga akademi kan vändningen ge ringar på vattnet.

Liinasons analys behöver dock fördjupas och kompletteras. Så vad är då källan till den aktivism som vi nu ser på debattsidor och till högskolans cancelkultur?

Så vad är då källan till den aktivism som vi nu ser på debattsidor och till högskolans cancelkultur?

Med exempel från de humanvetenskapliga fälten har den franske sociologen Pierre Bourdieu pekat på förekomsten av starka idéer, en sorts icke-förhandlingsbara förgivettaganden, som han kallar för doxor. Ett exempel på en samtida doxa inom svensk akademi är det kompakta stöd för modersmålsundervisning som uttryckts av ett flertal språkvetare. Man anser att modersmålsundervisning bör finansieras offentligt eftersom det stödjer inlärningen av svenska. Men vid närmare granskning av dessa studier har det visat sig att de ideologiska skälen är starkare än de vetenskapliga beläggen. En ideologisk uppfattning har cementerats i en vetenskaplig miljö till den grad att ifrågasättande är helt frånvarande.

En ideologisk uppfattning har cementerats i en vetenskaplig miljö till den grad att ifrågasättande är helt frånvarande.

Ett annat exempel på förekomsten av ideologisk homogenitet och doxa är hinder att bjuda in oliktänkande, även när akademiska miljöer uttryckligen säger sig sträva efter samarbeten med icke-akademiker. Exempelvis kunde inte en extern mentor bjudas in till den dekoloniala klimatforskningsmiljön SeedBox vid Linköping universitet, då mentorns ideologiska profil avvek ifrån deras egna postkoloniala och intersektionella ställningstaganden. Att avlöna oliktänkande ansågs från ledningens sida för kontroversiellt, utöver att mentorssamtalen i sig ansågs skapa obehag för övriga medarbetare. Oviljan att befatta sig med avvikande röster får ses som ett utslag av doxa.

Vi menar alltså att orsaken bakom aktivism och så kallad cancelkultur – vilket i sig är det ytliga uttrycket för ett djupare problem – är att humanvetenskapliga forskningsmiljöer som studerar politiskt känsliga områden, likt klimat och migration, utformar en ideologisk samsyn. Det möjliggör för nätverk av liktänkande att tillskansa sig positioner och resurser. Först över tid, och i möte med omvärlden, blir ensidigheten påtaglig, exempelvis när begrepp som ”strukturell rasism” inte kan ifrågasättas eller debatteras. Ett ännu större problem än aktivismen i sig, är därför oviljan att upprätta mötesplatser med meningsmotståndaren, där debatt kan föras med andra aktivister.

Både i Frankrike och Danmark har statsmakterna uppmärksammat aktivism inom högskolan som ett problem. Danska Folketinget har även uppmanat rektorer att se till så överdriven aktivism inte förekommer på lärosätena. Vi menar att det är ett fåfängt företag att motverka all typ av ideologiska ställningstaganden från forskare. Forskaren har som alla människor personliga drivkrafter och värderingar. Däremot kan vi kräva tolerans för meningsmotståndare, och forskare med ideologiska engagemang bör tydliggöra vilka påståenden som har vetenskapliga belägg, till skillnad från vad som handlar om egna övertygelser. Ideologi har alltså sin plats, men inte under parollen ”forskning visar att”. Det tåget har gått.

Ideologi har alltså sin plats, men inte under parollen ”forskning visar att”.

Vår förhoppning är därför att vi i Sverige lyckas upprätta en minimal överenskommelse, akademiker emellan, där kunskapssökandet prioriteras framför politisk kamp. Ideologiska infallsvinklar och subjektivitet kan inte uteslutas från vissa delar av humanvetenskaperna, men legitimiteten för verksamheten som helhet bygger på att även ovälkomna perspektiv släpps fram till debatt. Inom akademin kan vi strida mot varandra, men utan hopp om slutgiltig seger. Och om den intellektuella nyfikenheten är mindre värd än din kamp för diverse frihetskamper, då har du valt fel plats att verka på.

Humanvetenskapernas framtid hänger inte på att utesluta aktivister, eller för den delen de som ifrågasätter humanvetenskapernas socialpolitiska mål. Vi menar att akademins förtroende räddas genom att möjliggöra fritt kunskapssökande. Mer konkret innebär detta först och främst att anspråken på att bidra med ”samhällspåverkan” måste bli mer modesta. Vi behöver också begränsa universitetens värdegrundsarbete – lärosätena bör istället vara en plats där de värden man behöver vara ense om är ytterst begränsade. Vi behöver en anspråkslösare akademi.

Johan Gärdebo, historiker, verksam vid Uppsala universitet och University of Cambridge
Fanny Forsberg Lundell, professor i franska vid Stockholms universitet

Läs också Curie:

Får en forskare vara aktivist? (Curie)

Forskaren får inte drivas av personliga värderingar (Curie)