Replik: Blanda inte ihop vetenskap och politik

Jag har stor respekt för människor som arbetar med miljö- och klimatfrågor utifrån ett personligt engagemang. Utan dem skulle demokratin på sikt allvarligt hotas. Vi skulle då också få ett samhälle fattigare på idéer och kritisk analys.

Men jag har också stor respekt för vetenskapen. Efter att under snart 30 år ha arbetat som samhällsvetare i mångvetenskapliga miljöer har jag sett hur naturvetenskapliga forskare oförtrutet arbetar med stor ödmjukhet och integritet för att bredda och fördjupa kunskapen om klimat- och miljöfrågor. Det handlar om att förstå bättre, utan att ta några genvägar genom att till exempel bortse från de betydande osäkerheter som nästan alltid finns. Dessa osäkerheter utgör i själva verket en viktig del av kunskapen.

Därför blir jag bekymrad över den replik som Jeannette Eggers med flera skrivit i Curie, apropå kritiken mot det så kallade ”forskaruppropet” i Aftonbladet där nästan 2 000 ”forskare och anställda i forskarvärlden” manade politiker att ta klimathotet på större allvar.

Än mindre kan man i detalj beskriva vilka konsekvenser klimatförändringarna kommer att leda till. Detta betyder inte att vi inte ska göra något, men att vi noga måste beakta dessa osäkerheter och inte låtsas som att de inte existerar.

Problemet med de ståndpunkter som förfäktas av Eggers med flera i sin replik är att de bidrar till att successivt ytterligare undergräva den legitimitet för klimat- och miljöforskning som redan nu allvarligt eroderats (något som jag utvecklar i ett inlägg nyligen publicerat på bloggen Vetenskap & Politik). Några exempel:

Eggers med flera hävdar att det finns en ”gigantisk och samstämmig faktabas” som bland annat inkluderar IPCC:s rapporter från deras olika arbetsgrupper om vad klimatförändringarna är och vilka konsekvenser de kommer att få. Vad denna samstämmighet består i redovisas emellertid inte.

Det finns forskare som har undersökt detta närmare. Då visar det sig att man inte kan säga mer än att i stort sett alla klimatforskare är överens om att klimatförändringar existerar, och att de med stor sannolikhet till en större eller mindre del beror på mänskliga aktiviteter. That’s it. När det kommer till storleken av den mänskliga påverkan i relation till naturliga förändringar är man inte ense, av det enkla skälet att det råder så stora osäkerheter. Än mindre kan man i detalj beskriva vilka konsekvenser klimatförändringarna kommer att leda till. Detta betyder inte att vi inte ska göra något, men att vi noga måste beakta dessa osäkerheter och inte låtsas som att de inte existerar.

Att ge sken av att ”forskningen” på något entydigt sätt kan uttala sig om vilka åtgärder som ska vidtas är inte bara befängt, utan också odemokratiskt.

När det handlar om vad vi faktiskt ska göra åt klimatförändringarna, lämnar vi vetenskapen och träder in i politiken. Samhällsvetare kan i bästa fall ta fram vederhäftig kunskap om vilka åtgärder som är kostnadseffektiva och vilka konsekvenser de kan förmodas leda till. Då kan sedan politiken väga olika samhällsmål mot varandra. Att ge sken av att ”forskningen” på något entydigt sätt kan uttala sig om vilka åtgärder som ska vidtas är inte bara befängt, utan också odemokratiskt. Dessutom bidrar det till att urholka klimat- och miljövetenskapens legitimitet.

Att alltför ensidigt prioritera klimatinsatser får konsekvenser. När vi till exempel styr om biståndsmedel till klimatåtgärder, något som inte bara pågår i accelererande fart i Sverige utan även i många andra länder, drabbar detta ofta fattiga och utsatta grupper. När vi pratar om avsiktligt minskad tillväxt, kan detta vara lätt att säga för vissa av oss i den rikare delen av världen. För dem som inte har råd att skicka sina barn till skolan eller blir sjuk av att inte ha något annat val än att laga mat över öppen eld, är det inte att undra på om detta uppfattas som ett hån. Vi skulle till exempel kunna använda den tillväxt som vi kanske inte tycker att vi behöver själva till att stötta ekonomisk utveckling i mindre lyckligt lottade länder, där den skulle kunna rädda liv och minska sjukdomar (för att inte tala om att bidra till bättre skydd mot oundvikliga klimatförändringar). Här finns det knappast någon brist på behov av välfärdshöjande insatser. Men då handlar det om val och politiska prioriteringar, inte vetenskap.

För att ha en rimlig chans att hjälpligt sätta sig in klimatfrågans komplexitet behöver man titta på några fler av de över 7 000 sidorna i rapporterna från de tre arbetsgrupperna.

Eggers med flera verkar vidare anse att det räcker med att läsa ”IPCC:s sammanfattning” för att veta vad vi måste göra. Så är det inte. Det är allmänt känt att dessa sammanfattningar formulerats med många kockar inblandade, och utformats i lämpligt format för beslutsfattare. Någon tydlig receptbok för vad politiker måste göra finns förstås ändå inte med. Det vore högst olämpligt om man vill bevara sin vetenskapliga integritet. För att ha en rimlig chans att hjälpligt sätta sig in klimatfrågans komplexitet behöver man titta på några fler av de över 7 000 sidorna i rapporterna från de tre arbetsgrupperna. Sedan bör man även översiktligt sätta sig in i annan vetenskaplig litteratur på området, som inte rymts inom ramarna för IPCC-perspektiven. Därefter kan man möjligen uttala sig om själva problematiken, och kanske bidra till att kartlägga tänkbara vägar framåt. 

Vi behöver också aktiva och pådrivande aktivister och organisationer, liksom en livaktigt politisk debatt. Men vi behöver inte en sammanblandning av dessa roller.

Det är allvarligt när vetenskapen politiseras på det sätt som på senare tid otvetydigt skett inom klimatforskningen. Vi behöver gedigen vetenskap som kunskapsgrund för politiska beslut. Vi behöver också aktiva och pådrivande aktivister och organisationer, liksom en livaktigt politisk debatt. Men vi behöver inte en sammanblandning av dessa roller.

Som forskare har vi ett ansvar för att ta fram och kommunicera kunskap med aktörer utanför akademin. Vi har även ett ansvar för våra kollegor inom klimat- och miljövetenskapen som tar kunskapssökandet på allvar. Kollegor vilka nu inte sällan orättfärdigt får klä skott för allehanda anklagelser, på grund av att vi blandar ihop vetenskap och politik. Att skylla minskande förtroende på andra fungerar sällan. Vi måste i stället vara självkritiska, och allvarligt fundera över hur vi tillsammans bäst bidrar till att göra klimat- och miljövetenskapen värdig andras respekt.

Björn Hassler, professor i miljövetenskap, Södertörns högskola.

Björn Hasslers blogg: Vetenskap & Politik – Produktion, Bevarande och Kommunicering av kunskap (vetpol.se) Länk till annan webbplats.

Läs också Curie:

Får en forskare vara aktivist? (Curie)

Forskaren får inte drivas av personliga värderingar (Curie)