Prenumerera på Curies nyhetsbrev

Nyheter, krönikor och debatter om forskarens vardag och aktuella forskningsfrågor. Varje vecka i din inkorg. Ges ut av Vetenskapsrådet.

Logotyp Curie - samtal om forskningens villkor
Målning av Don Quixote och Sancho Panza som rider mot väderkvarnar i solnedgången.

När samstämmiga analyser tolkas som en kollektiv tankekorridor slåss vi mot väderkvarnar, menar debattörerna. På bilden gör sig Don Quixote och Sancho Panza redo för strid. Foto: Deposit

debatt

Replik: Visst måste forskare kunna kräva att forskning tas på allvar

Forskaruppropet i Aftonbladet uppmanade politikerna att ta klimatkrisen på allvar. Uppropet har kritiserats i Curie för att innehålla alltför konkreta förslag och vara ett exempel på grupporienterad aktivism som urholkar allmänhetens förtroende för forskning. Men att kalla den som kräver att vetenskap och kunskap tas på allvar i politiken för aktivist är absurt, replikerar några av dem som skrev under debattartikeln.

Det är viktigt att vi värnar vetenskapens integritet. Den är vår starkaste och kanske enda valuta som just forskare. Men det betyder inte att man inte som forskare kan delta i offentlig diskussion och debatt eller till och med ställa krav på politiker. Det är förstås avgörande att man gör det utifrån att man är insatt i forskningsområdet, som mycket riktigt påpekats i intervjun med Mia Liinason och i debattinlägget av Gärdebo och Forsberg Lundell. Det finns emellertid en sak vi forskare alltid kan propsa på, oavsett disciplin, nämligen att vetenskap och forskning tas på allvar i frågor där det är relevant. Här kan och behöver vi vara högljudda, kraftfulla, krävande. Det var vad som skedde i debattartikeln om klimatet som 1 944 forskare skrev under (Aftonbladet) Länk till annan webbplats..

Att klimatförändringarna blivit så politiserade att det betraktas som en partsinlaga eller som ”personliga värderingar” att kräva att forskningen om dem ska vägleda politiken, det är upp- och nedvända världen.

Det är absurt att den som kräver att vetenskap och kunskap tas på allvar i politiken kallas aktivist. Att klimatförändringarna blivit så politiserade att det betraktas som en partsinlaga eller som ”personliga värderingar” att kräva att forskningen om dem ska vägleda politiken, det är upp- och nedvända världen. Att delta i det spelet är fakta-relativiserande och riskerar att spela vetenskapsförnekare rakt i händerna. Forskaruppropet i Aftonbladet är en reaktion mot att politikerna blundar för fakta och inte drar de nödvändiga slutsatserna om hur stor och akut krisen är.

Här handlar det inte om att “vifta med forskarhatten” utan belägg, utan om att ta ansvar utifrån en gigantisk och samstämd faktabas, där även IPCC-rapporterna som baseras på tiotusentals oberoende vetenskapliga publikationer ingår Länk till annan webbplats.. Hur kan det vara oförenligt med forskarrollen? Även exemplen på nödvändiga beteendeförändringar som vi nämner i uppropet (flyga mindre, äta mindre kött, konsumera mindre), och som Liinason kritiserar som alltför konkret kravlista, är väl belagda i forskningen.

Det är också helt i sin ordning att även andra forskare än klimatforskare skriver under på att vi bör ta IPCC:s arbete på stort allvar. Forskare är utbildade i att bedöma forskning. Vi kan läsa IPCC:s sammanfattning och förstå det hantverk som ligger bakom slutsatserna och baserat på det inse vilken tyngd det ligger i rekommendationerna. Forskarutbildning ger ett ansvar att agera när det kommer till en ödesfråga för mänskligheten. Som forskare är du en ämnesexpert som kan uttala sig med stor precision i frågor som rör var och ens specifika område, men också en generell expert på forskning och vetenskapligt förhållningssätt. Bland oss som skrev under forskaruppropet fanns inte bara forskare som studerar klimatförändringarna i sig utan också många forskare inom – andra fält där tydliga effekter av ett varmare och mer oförutsägbart klimat märks exempelvis inom biologi, utvecklingsstudier, medicin och agronomi.

Gärdebos och Forsberg Lundells artikel skiljer dessutom på ett förenklat vis mellan fakta och normer. Flera av oss forskare sysslar just med forskning om normer, kulturer, kommunikation, politik eller psykologiska perspektiv som gäller klimatet. Och vi måste kunna kritiskt granska normer, kulturer, politik och delta i offentliga diskussioner om sådant utan att dömas ut som normativa i en slags aktivistisk bemärkelse.

Men samtidigt blir det absurt när det som brukar ses som ett vetenskapligt kvalitetskrav, nämligen samstämmiga analyser, tolkas som något slags kollektiv tankekorridor.

Vi delar Gärdebo och Forsberg Lundells syn på behovet av att problematisera homogenitet och självblindhet, men i deras artikel sker en sammanblandning som brukar kallas guilt by association. De hävdar ett släktskap mellan forskares deltagande på debattsidor och akademisk cancelkultur. Cancelkulturen gestaltas med två exempel, som vi inte kan bedöma eftersom vi inte känner till dem. Men de illustrerar slutna perspektiv, inkrökta, räddhågsna kulturer och utnyttjande av maktpositioner. Vi ser inte likheten med forskaruppropet. Tvärtom! Det vi protesterade mot var en liknande typ av slutenhet och förnekelse, fast inom politiken.

Gärdebo och Forsberg Lundell menar att en bred enighet bland forskare kan innebära en skadlig homogenitet. Och visst behöver vi förhålla oss kritiskt även till “normalvetenskapen” och inse att även det vi idag håller för sant kan komma att förklaras och förstås på andra vis i framtiden. Vi ser även det hälsosamma i att problematisera våra etablerade uppfattningar och kollektiva tankemönster (doxor). Men samtidigt blir det absurt när det som brukar ses som ett vetenskapligt kvalitetskrav, nämligen samstämmiga analyser, tolkas som något slags kollektiv tankekorridor. Då slåss man mot väderkvarnar.

Som forskare är det vårt ansvar att delta i samhällsdebatten och bidra aktivt med kunskap, analyser och perspektiv för samhällsutveckling och politik i förhållande till en föränderlig värld. Det är inte lätt, och måste ske med omsorg om den vetenskapliga integriteten, men det måste göras.

Jeannette Eggers, forskare i skoglig planering, Sveriges lantbruksuniversitet

Maria Wolrath Söderberg, docent i retorik och omställningsforskare, Södertörns högskola

Flora Hajdu, professor i landsbygdsutveckling i det globala syd, Sveriges lantbruksuniversitet

Karin Gerhardt, forskare i hållbara matsystem och biologisk mångfald, Sveriges lantbruksuniversitet

Marie Kvarnström, konsulent, Centrum för biologisk mångfald, Sveriges lantbruksuniversitet

Johan Lindsjö, doktorand i djurvälfärd, Sveriges lantbruksuniversitet

Fredrika Mårtensson, docent i miljöpsykologi, Sveriges lantbruksuniversitet

Susanna Sternberg Lewerin, professor i epizootologi och smittskydd, Sveriges Lantbruksuniversitet

Eléonore Fauré, forskare i strategiska hållbarhetsstudier, Lunds universitet


Läs också Curie:

Får en forskare vara aktivist? (Curie)

Forskaren får inte drivas av personliga värderingar (Curie)

Håller du med? Skriv en replik eller ett eget inlägg

Välkommen att skriva en replik eller ett annat inlägg om forskningens villkor! Mejla din text med kontaktuppgifter till: debatt@tidningencurie.se

Mer om vad som gäller för att skriva i Curie

Du kan också kommentera på LinkedIn Länk till annan webbplats., Facebook Länk till annan webbplats. och X. Länk till annan webbplats.

Läs hela debattråden

Du kanske också vill läsa

Debatt 21 februari 2024

Jonas Fransson, Uppsala universitet

Det går inte att styra forskningen så att den blir excellent och banbrytande. Om vi verkligen vill satsa på långsiktighet och nytänkande måste akademin och forskarna få tillbaka fö...

Nyhet 20 februari 2024

David Isaksson

Rädsla för att försätta ryska forskare i fara, en återkomst för kremlologin och ett ökat intresse för andra länder som ingick i det forna Sovjetunionen. Så har forskningen om Ryssl...

Debatt 31 januari 2024

Sveriges unga akademi

Svag forskarrepresentation och en olycklig åtskillnad mellan forskning av hög kvalitet och forskning som tar sig an samhällets behov. Sveriges unga akademi är kritisk till huvudför...