Replik: Visst måste forskare kunna kräva att forskning tas på allvar

Det är viktigt att vi värnar vetenskapens integritet. Den är vår starkaste och kanske enda valuta som just forskare. Men det betyder inte att man inte som forskare kan delta i offentlig diskussion och debatt eller till och med ställa krav på politiker. Det är förstås avgörande att man gör det utifrån att man är insatt i forskningsområdet, som mycket riktigt påpekats i intervjun med Mia Liinason och i debattinlägget av Gärdebo och Forsberg Lundell. Det finns emellertid en sak vi forskare alltid kan propsa på, oavsett disciplin, nämligen att vetenskap och forskning tas på allvar i frågor där det är relevant. Här kan och behöver vi vara högljudda, kraftfulla, krävande. Det var vad som skedde i debattartikeln om klimatet som 1 944 forskare skrev under (Aftonbladet) Länk till annan webbplats..

Att klimatförändringarna blivit så politiserade att det betraktas som en partsinlaga eller som ”personliga värderingar” att kräva att forskningen om dem ska vägleda politiken, det är upp- och nedvända världen.

Det är absurt att den som kräver att vetenskap och kunskap tas på allvar i politiken kallas aktivist. Att klimatförändringarna blivit så politiserade att det betraktas som en partsinlaga eller som ”personliga värderingar” att kräva att forskningen om dem ska vägleda politiken, det är upp- och nedvända världen. Att delta i det spelet är fakta-relativiserande och riskerar att spela vetenskapsförnekare rakt i händerna. Forskaruppropet i Aftonbladet är en reaktion mot att politikerna blundar för fakta och inte drar de nödvändiga slutsatserna om hur stor och akut krisen är.

Här handlar det inte om att “vifta med forskarhatten” utan belägg, utan om att ta ansvar utifrån en gigantisk och samstämd faktabas, där även IPCC-rapporterna som baseras på tiotusentals oberoende vetenskapliga publikationer ingår Länk till annan webbplats.. Hur kan det vara oförenligt med forskarrollen? Även exemplen på nödvändiga beteendeförändringar som vi nämner i uppropet (flyga mindre, äta mindre kött, konsumera mindre), och som Liinason kritiserar som alltför konkret kravlista, är väl belagda i forskningen.

Det är också helt i sin ordning att även andra forskare än klimatforskare skriver under på att vi bör ta IPCC:s arbete på stort allvar. Forskare är utbildade i att bedöma forskning. Vi kan läsa IPCC:s sammanfattning och förstå det hantverk som ligger bakom slutsatserna och baserat på det inse vilken tyngd det ligger i rekommendationerna. Forskarutbildning ger ett ansvar att agera när det kommer till en ödesfråga för mänskligheten. Som forskare är du en ämnesexpert som kan uttala sig med stor precision i frågor som rör var och ens specifika område, men också en generell expert på forskning och vetenskapligt förhållningssätt. Bland oss som skrev under forskaruppropet fanns inte bara forskare som studerar klimatförändringarna i sig utan också många forskare inom – andra fält där tydliga effekter av ett varmare och mer oförutsägbart klimat märks exempelvis inom biologi, utvecklingsstudier, medicin och agronomi.

Gärdebos och Forsberg Lundells artikel skiljer dessutom på ett förenklat vis mellan fakta och normer. Flera av oss forskare sysslar just med forskning om normer, kulturer, kommunikation, politik eller psykologiska perspektiv som gäller klimatet. Och vi måste kunna kritiskt granska normer, kulturer, politik och delta i offentliga diskussioner om sådant utan att dömas ut som normativa i en slags aktivistisk bemärkelse.

Men samtidigt blir det absurt när det som brukar ses som ett vetenskapligt kvalitetskrav, nämligen samstämmiga analyser, tolkas som något slags kollektiv tankekorridor.

Vi delar Gärdebo och Forsberg Lundells syn på behovet av att problematisera homogenitet och självblindhet, men i deras artikel sker en sammanblandning som brukar kallas guilt by association. De hävdar ett släktskap mellan forskares deltagande på debattsidor och akademisk cancelkultur. Cancelkulturen gestaltas med två exempel, som vi inte kan bedöma eftersom vi inte känner till dem. Men de illustrerar slutna perspektiv, inkrökta, räddhågsna kulturer och utnyttjande av maktpositioner. Vi ser inte likheten med forskaruppropet. Tvärtom! Det vi protesterade mot var en liknande typ av slutenhet och förnekelse, fast inom politiken.

Gärdebo och Forsberg Lundell menar att en bred enighet bland forskare kan innebära en skadlig homogenitet. Och visst behöver vi förhålla oss kritiskt även till “normalvetenskapen” och inse att även det vi idag håller för sant kan komma att förklaras och förstås på andra vis i framtiden. Vi ser även det hälsosamma i att problematisera våra etablerade uppfattningar och kollektiva tankemönster (doxor). Men samtidigt blir det absurt när det som brukar ses som ett vetenskapligt kvalitetskrav, nämligen samstämmiga analyser, tolkas som något slags kollektiv tankekorridor. Då slåss man mot väderkvarnar.

Som forskare är det vårt ansvar att delta i samhällsdebatten och bidra aktivt med kunskap, analyser och perspektiv för samhällsutveckling och politik i förhållande till en föränderlig värld. Det är inte lätt, och måste ske med omsorg om den vetenskapliga integriteten, men det måste göras.

Jeannette Eggers, forskare i skoglig planering, Sveriges lantbruksuniversitet

Maria Wolrath Söderberg, docent i retorik och omställningsforskare, Södertörns högskola

Flora Hajdu, professor i landsbygdsutveckling i det globala syd, Sveriges lantbruksuniversitet

Karin Gerhardt, forskare i hållbara matsystem och biologisk mångfald, Sveriges lantbruksuniversitet

Marie Kvarnström, konsulent, Centrum för biologisk mångfald, Sveriges lantbruksuniversitet

Johan Lindsjö, doktorand i djurvälfärd, Sveriges lantbruksuniversitet

Fredrika Mårtensson, docent i miljöpsykologi, Sveriges lantbruksuniversitet

Susanna Sternberg Lewerin, professor i epizootologi och smittskydd, Sveriges Lantbruksuniversitet

Eléonore Fauré, forskare i strategiska hållbarhetsstudier, Lunds universitet

Läs också Curie:

Får en forskare vara aktivist? (Curie)

Forskaren får inte drivas av personliga värderingar (Curie)