Replik: Vetenskapens roll i samhället måste ständigt omförhandlas

Klimat- och miljöaktivister blir allt synligare. Ibland är dessa aktivister också klimatforskare eller kanske aktiva inom något närliggande forskningsområde. Ibland uttalar sig klimatforskare i samhällsdebatten. För den som följt klimatforskningen under en längre tid är detta inte speciellt uppseendeväckande. Många som forskar om klimatet är också i någon mån engagerade i klimatfrågan.

Ändå uppfattas de dubbla rollerna ibland som ett problem. När klimataktivisten och solcellsforskaren David Alcer för några veckor sedan stormade scenen under Loreens uppträdande i Melodifestivalen hette det på ledarplats i Sydsvenskan att Alcer ”missuppfattar sin roll som vetenskapsman” och att ”en forskares uppgift måste vara att leverera kunskap om världen – inte vifta med politiska plakat på bästa sändningstid.”

Björn Hassler oroar sig i en replik till Jeanette Eggers m.fl. i Curie för att klimatvetenskapen på senare år blivit allt mer politiskt laddad och att forskare när de deltar i samhällsdebatten ofta underdriver de omfattande osäkerheter som trots allt består inom fältet. Både vetenskap och aktivism behövs, menar han, men rollsammanblandningen underminerar vetenskapens trovärdighet.

Om grannen ovanför försiktigt knackar på dörren och i stilla ton meddelar att det eventuellt brinner lite på vinden kanske vi uppfattar det som ett skämt snarare än som en genuin varning.

Det här är mycket viktiga frågor som inte gärna låter sig fångas i några paragrafer, ändå vill vi försöka bidra till denna diskussion. Men en avgränsning är på sin plats. En premiss som ofta verkar tas för given är att det finns ett enkelt samband mellan vetenskapens förmodat devalverande förtroende i samhället och forskares aktivism. En annan är att arbets- och ansvarsfördelningen mellan vetenskapens institutioner och samhället kan organiseras så att det finns en någorlunda tydlig princip att arbeta efter så att forskare inte behöver förirra sig in på områden där de inte hör hemma. Men i praktiken står båda dessa premisser på ostadig mark. Det är särskilt tydligt när osäkerheterna är stora och olika värden står i konflikt med varandra.

Om vi börjar med den första premissen kan man konstatera att det är en empirisk fråga huruvida forskares aktivism och engagemang undergräver förtroendet för vetenskapen. Under senare år har förtroendet för universitet och högskolor stigit något i Sverige [1]. Men, det är klart, att ha förtroende för universitet och högskolor är kanske inte samma sak som att ha förtroende för vetenskapen som sådan och nog kan man ändå oroa sig för ett potentiellt förtroendetapp som en följd av vissa forskares alltför entusiastiska engagemang i den allmänna debatten. Men som Eggers m.fl. påpekar i sin replik till Hassler, kan forskare också undergräva förtroendet för vetenskapen på andra vis.

Exempelvis förväntar vi oss ofta att de som tillskansat sig kunskap om stora risker meddelar dem som berörs på ett sätt som står i någorlunda proportion till själva riskerna. Om grannen ovanför försiktigt knackar på dörren och i stilla ton meddelar att det eventuellt brinner lite på vinden kanske vi uppfattar det som ett skämt snarare än som en genuin varning.

Hänger inte budskap och handling ihop kan vetenskapen uppfattas som världsfrånvänd och irrelevant.

I allmänhet kan man kanske säga att när det uppstår en spänning mellan vad en person påstår sig veta och hur hen sedan agerar kan det vara ett skäl att ifrågasätta både kunskapspåståendet och vilka motiv som driver personen i fråga. Något liknande verkar gälla för vetenskapen. Vi förväntar oss att vetenskapen ska internalisera åtminstone vissa värdeantaganden som rör hur allvarliga olika risker är, och vidare kanske att detta också ska märkas i hur vetenskapens företrädare agerar och kommunicerar sina resultat. Hänger inte budskap och handling ihop kan vetenskapen uppfattas som världsfrånvänd och irrelevant. Denna fara pekar åt ett annat håll än den som oroar Hassler.

Så långt är alltså poängen att det inte enkelt kan sägas handla om att vetenskapens företrädare ska ”hålla sig till fakta” och så blir allt bra. Ibland, när osäkerheter och risker är betydande blir det som är ”helt säkert” alldeles för tunt för att agera på. Då behöver vi ofta vetenskapens hjälp att tolka och förstå osäkerheter. Det innebär helt enkelt ett visst risktagande och ett visst ansvar som vetenskapens företrädare måste ta på sig. Hassler exemplifierar på ett intressant sätt också denna problematik i sitt påstående om klimatvetenskapens normativa tomhet. Osäkerheterna är för stora, menar han, den kan oss ingenting säga om vad vi bör göra. Men, kan man då undra, om klimatvetenskapen inte kan säga oss något om vad som bör göras, vad ska vi då ha den till?

Å ena sidan kan alltså vetenskapen uppfattas som partisk, å den andra som irrelevant. Hur den avvägning som krävs ska göras och vilket agerande som är lämpligt från vetenskapens företrädare är svårt att ge generella svar på. Det beror på vad som står på spel. Och vad som står på spel, det har med värderingar att göra.

Men, kan man då undra, om klimatvetenskapen inte kan säga oss något om vad som bör göras, vad ska vi då ha den till?

När vi är någorlunda ense om dessa värderingar och således håller med varandra om vad som står på spel, då har vi också ganska goda möjligheter att göra avgränsningar mellan vad som är vetenskap och vad som är politik. Men allteftersom denna delade värdegrund tunnas ut minskar också möjligheterna till stabila kompromisser och skarpa gränsdragningar. Vetenskapens roll blir då oklar och rörlig och gärna föremål för kontroverser. Det blir svårt att separera sakfrågorna från frågor kring hur vetenskapen ska förhålla sig till samhället.

Men att aldrig säkert kunna avgöra var gränserna ska dras är något vi måste förhålla oss till. För det är genom att ständigt ifrågasätta och omförhandla vetenskapens roll i samhället som vi kan inkorporera den i demokratin.

Det är en rörig och ofta otillfredsställande process, men den är nödvändig. Och den kräver en ödmjukhet och en större acceptans för de många olika perspektiv som ofta behövs för att komma tillrätta med komplexa och viktiga problem som exempelvis klimatförändringarna.

Henrik Thorén, doktor i teoretisk filosofi vid Lunds Universitet
Torbjörn Lundh, professor i biomatematik vid Chalmers tekniska högskola och vicerektor vid Göteborgs universitet
Toomas Timpka, professor i socialmedicin vid Linköpings Universitet.
Anna Jöud, docent i epidemiologi vid Lunds universitet
Philip Gerlee, biträdande professor i tillämpad matematik vid Chalmers Tekniska Högskola och Göteborgs Universitet

[1] SOM-institutets rapport Svenska Trender 1986-2022 Länk till annan webbplats.

Läs också Curie:

Får en forskare vara aktivist? (Curie)

Forskaren får inte drivas av personliga värderingar (Curie)