Modellen för forskningsfinansiering fyller 25 – dags för förändring?

Det är länge sedan Thomas Östros lämnade den svenska politiken för uppdrag inom den internationella finanssektorn. Men den 1 januari år 2001 var han utbildningsminister när den nya organisationen för forskningsfinansieringen började gälla.

Det gamla systemet hade upplevts som splittrat och svåröverskådligt, med många olika forskningsråd och myndigheter med överlappande uppdrag. Nu samlades det mesta hos fyra statliga forskningsfinansiärer: Vetenskapsrådet, Formas, Forte (initialt Fas) och Vinnova.

Thomas Östros beskriver förändringen för 25 år sedan som en stor och viktig reform under hans tid som minister.

– Jag är väldigt stolt över att vi fick igenom den förändringen. Vi behövde få en mer slagkraftig struktur för svensk forskningsfinansiering, med starkt inflytande från forskarna själva, säger han.

Vi behövde få en mer slagkraftig struktur för svensk forskningsfinansiering, med starkt inflytande från forskarna själva.

Han tror att strukturen med de fyra statliga forskningsfinansiärerna har tjänat Sverige och svensk forskning väl, men tillägger att det är viktigt att löpande utvärdera hur institutionerna fungerar.

– Verkligheten har rusat fram i hög hastighet under de här 25 åren, och vi måste titta kritiskt på institutionerna, så att de uppfyller kraven, säger han.

Världen har förändrats

År 2001 är länge sedan. Det konstaterar Sylvia Schwaag Serger som är professor i ekonomi vid Lunds universitet, vd för Kungliga Ingenjörsvetenskapsakademien, IVA, och ordförande i Formas forskarråd.

När hon ser tillbaka till år 2001 minns hon en värld som skiljer sig väldigt mycket från dagens. Samma år som den nya organisationen för forskningsfinansiering sjösattes skakades världen av terrorattackerna mot World Trade Center. Det var också året då Wikipedia startades, ipod:en lanserades och den första Harry Potter-filmen gick upp på biograferna.

Sylvia Schwaag Serger, som också varit internationell direktör på Vinnova och tillbringat två år i Peking som analytiker åt den svenska regeringen, menar att Sverige på den tiden hade helt andra förutsättningar som forskningsnation jämfört med idag.

– It-bubblan hade precis spruckit, men grundoptimismen fanns kvar. Sverige stod stadigt på den internationella forskarscenen och det var en bra tid för små, öppna kunskapsekonomier med starkt näringsliv.

Svarar systemet mot dagens behov?

Hon spolar fram till idag:

– Nu har vi en geopolitisk kontext där den starkes rätt gäller på ett helt annat sätt än för 25 år sedan. USA och Kina använder sin storlek för att satsa offensivt på banbrytande tekniker i en utsträckning som vi har svårt att konkurrera med. Då är det extra viktigt att fråga sig om vi satsar tillräckligt mycket resurser, och om vi satsar dem på rätt sätt.

USA och Kina använder sin storlek för att satsa offensivt på banbrytande tekniker i en utsträckning som vi har svårt att konkurrera med.

År 2023 skrev Sylvia Schwaag Serger tillsammans med Mats Benner rapporten Ändra allt!? En högskolepolitik för vår tid. När det gäller den statliga forskningsfinansieringen tycker hon inte nödvändigtvis att allt behöver ändras.

– Jag tycker inte att man ska förändra för förändringens skull, men när så mycket i världen omkring en ändras tycker jag det är värt att på allvar fråga sig om systemet fortfarande svarar mot behoven.

”Forskarsamhället kan vara ganska konservativt”

Thomas Östros håller med om att det är viktigt att inte stagnera i en viss organisation.

– Man ska inte riva upp saker hela tiden, men efter 25 år ska man inte vara rädd för att titta på strukturen igen, säger han.

Han tror att det kan vara svårare att genomföra strukturella förändringar inom forskningsvärlden, jämfört med inom andra områden.

– Forskare är engagerade i sina institutioner och system, och som politiker är det inte självklart att man får stöd för sina förslag. Ibland kan forskarsamhället vara ganska konservativt.

Man ska inte riva upp saker hela tiden, men efter 25 år ska man inte vara rädd för att titta på strukturen igen.

Han minns att det var mycket debatt inför reformen 2001.

– Det var mycket åsikter, men jag tror att förändringen föll hyggligt väl ut i forskarsamhället.

Skulle stärka forskningens frihet och kvalitet

Samma år som Sverige införde den nya organisationen antog EU Lissabonstrategin, där de politiska ledarna betonade forskningens allt starkare betydelse för konkurrenskraften.

Samma insikt låg till grund för den svenska regeringens arbete med den statliga organisationen för forskningsfinansieringen, menar Thomas Östros. Den nya strukturen skulle stärka forskningens frihet och kvalitet.

– Det var viktigt för mig att göra Vetenskapsrådet till en lagstadgat stark bastion för fri forskning. Samtidigt ville vi få en starkare innovationsverksamhet genom Vinnova, och de andra forskningsråden inrättades eftersom vi såg ett särskilt behov av att stärka forskningen inom just dessa ämnesområden.

Formas fick ansvar för att fördela medel till forskning inom miljö, areella näringar och samhällsbyggande – och Fas för finansiering av forskning kopplad till arbetsliv och sociala frågor, och senare även sjukvård.

Vetenskapsrådet inspirerade till bildandet av ERC

Han menar att det fanns en förhoppning om att den nya organisationen, med färre forskningsråd, skulle bana väg för starkare representanter från forskarsamhället.

– Den fria forskningen behöver starka företrädare, särskilt i tider då demokratin och tron på vetenskap utmanas.

Svenska forskare tryckte på om att jag skulle driva det, och nu är ju ERC en mycket stark aktör.

Enligt Thomas Östros gjorde den svenska modellen för Vetenskapsrådet internationellt avtryck genom att det inspirerade till bildandet av Europeiska forskningsrådet, ERC.

– Jag förde fram idén om ett europeiskt forskningsråd efter samma modell som Vetenskapsrådet under det svenska ordförandeskapet i EU år 2001. Svenska forskare tryckte på om att jag skulle driva det, och nu är ju ERC en mycket stark aktör.

Pionjäranda och framtidstro 2001

En som var med från början, när den nya organisationen sjösattes, var Carl-Henrik Heldin. Han är professor i molekylär cellbiologi vid Uppsala universitet, och satt i Vetenskapsrådets allra första styrelse år 2001-2006.

– Det var lite pionjäranda och stark framtidstro, minns han.

Vid sidan av sin forskning har han haft flera ledande uppdrag inom svensk och internationell forskning, bland annat som vice ordförande för ERC, och som ordförande för Nobelstiftelsen.

”Vetenskapsrådet borde inte klassas som myndighet”

Han menar att huvudprincipen för den statliga forskningsfinansieringen bör vara att forskarsamhället självt ska fatta besluten om hur forskningsmedlen fördelas.

– Vi ska inte ha så mycket särskilda satsningar från politikerna, där de blandar sig i och bestämmer vad det ska forskas om. Naturligtvis måste de bestämma hur stora resurser staten ska skjuta till, men formen för forskningsstöd bör bestämmas av aktiva forskare och fördelningen av medlen bör ske genom peer review där forskare granskar andra forskare.

Att vara en myndighet innebär att man inte har erforderlig frihet och oberoende.

Carl-Henrik Heldin anser att reformen för 25 år sedan stärkte forskarsamhällets inflytande över forskningsfinansieringen, men vill att forskarinflytandet ökar ytterligare. Han önskar att en ännu större del av Vetenskapsrådets resurser skulle gå till fri grundforskning med tonvikt på projektbidrag till individuella forskare. Och att de fördelas utifrån vetenskaplig excellens, istället för att öronmärkas politiskt.

Han tycker också att Vetenskapsrådets organisationsform borde ändras, så att man inte längre klassas som en myndighet.

– Att vara en myndighet innebär att man inte har erforderlig frihet och oberoende.

Flera förslag på ny organsiation

Ett uttalat syfte med omorganisationen för 25 år sedan var att samla ihop forskningsfinansiärerna i färre organisationer.

Genom åren har frågan lyfts om man borde samla ihop finansiärerna ännu mer. Redan år 2007 tillsattes en statlig utredning som föreslog att de fyra statliga finansiärerna skulle slås ihop till en stor gemensam myndighet för forskning och innovation.

År 2022 tillsattes ännu en utredning i samma andra (Fofin). Den föreslog att de fyra statliga forskningsfinansiärerna skulle ersättas med tre nya myndigheter: Vetenskapsmyndigheten, Myndigheten för strategisk forskning och Innovationsmyndigheten.

Läs också i Curie: Myndigheter kritiska till Fofin-utredningen

Fofin presenterades 2023, men mötte kritik från remissinstanserna och förslaget har inte tagits vidare.

Systemet har blivit ”fragmenterat”

Sylvia Schwaag Serger tycker att frågeställningen om huruvida man borde samla ihop de statliga forskningsfinansiärerna är rimlig. Hon beskriver dagens system som fragmenterat, snudd på plottrigt, och ser en risk att systemet blir ineffektivt och onödigt dyrt.

– När man har många myndigheter innebär det större administrativa kostnader och ökad risk för överlapp. Det kan också påverka hur tydlig svensk forskning som helhet framstår i internationella sammanhang, och i vilken utsträckning man kan agera internationellt.

När man har många myndigheter innebär det större administrativa kostnader och ökad risk för överlapp.

Hon konstaterar att andra nordiska länder har en mer centraliserad organisation för forskningsfinansieringen. Norge har bara en statlig forskningsfinansiär. Finland har två, en för finansiering av grundforskning och en som finansierar tillämpad forskning och innovation.

– Sverige har idag många statliga forskningsfinansiärer, vilket gör systemet splittrat och svårt att överblicka. IVA stödde förslaget om tre nya myndigheter men också alternativet med två, som ligger nära den finska modellen. Det viktigaste är att vi får en struktur som tjänar forskningen och samhället i en ny tid.

Se över samverkansformerna

En vision som enligt Thomas Östros fanns i starten, men som inte riktigt har realiserats, är ett nära samarbete mellan forskningsfinansiärerna.

– Det skulle inte vara kinesiska murar mellan dem utan de skulle göra saker tillsammans. Det har man ärligt talat inte sett så ofta. Kanske skulle man behöva titta på samverkansformerna, säger han.

Det skulle inte vara kinesiska murar mellan dem utan de skulle göra saker tillsammans.

Han nämner särskilt behovet av att se över samarbetet mellan Vetenskapsrådet och Vinnova.

– Det finns ingen skarp gräns mellan forskning och innovation idag. Tvärtom är de tätt sammankopplade. Det är helt uppenbart att avancerad teknisk utveckling måste vara vetenskapligt baserad för att hänga med.

”Många duktiga forskare får avslag”

När Carl-Henrik Heldin blickar framåt tror han inte nödvändigtvis att organisationen för den statliga forskningsfinansieringen behöver genomgå någon radikal förändring.

– Vi ska inte försöka återuppfinna hjulet. Den form Vetenskapsrådet har nu är nog den bästa, men självklart ska vi förfina systemet.

För att stärka Sverige som forskningsnation tror han framför allt att det är mer resurser som behövs.

Han tycker att Vetenskapsrådet är underfinansierat.

– Beviljandegraden är väldigt låg för bidrag hos Vetenskapsrådet. Många duktiga forskare får avslag. Det är ett slöseri, och demoraliserande för duktiga forskare som mitt i karriären plötsligt kan stå utan medel.

Behövs mer pengar till forskning

Carl-Henrik Heldin tycker att mer pengar borde riktas till Vetenskapsrådet och grundforskningen, för vilken staten har ett särskilt ansvar.

– Staten ger bara 0,72 procent av BNP, och det är lågt. Sämst i Norden, säger han.

Staten ger bara 0,72 procent av BNP, och det är lågt. Sämst i Norden.

Även Thomas Östros tror att det behöver skjutas till mer pengar till forskning framöver. Inte minst tror han att man behöver se över basanslagen till lärosätena, som han menar har halkat efter.

– Universiteten och forskningsråden är del av samma ekologi. Universiteten måste ha tillräckligt med basresurser för att erbjuda unga forskare anställningar och karriärvägar.

Tänka igenom vad man vill uppnå

Även Sylvia Schwaag Serger tror att det behövs mer pengar, men menar också att det är viktigt att se över organisationen för den statliga forskningsfinansieringen.

Hon tror inte att dagens modell kommer att bestå i ytterligare 25 år.

– Även om man inte ska förändra för sakens skull, så händer något när man genomför en förändring: Man tvingas att på allvar tänka igenom vad det egentligen är man vill uppnå, och det tror jag vore bra. Gör vi det vi vill göra, och gör vi det på bästa sättet vi kan? Jag tror inte att vi har varit tillräckligt systematiska i att besvara de frågorna.