Så håller du siktet inställt på den större forskningsfrågan

När jag vistades vid Cornell University under mitt sabbatsår introducerade min värd där mig för en lång rad av spännande forskare med intresseområden och frågeställningar liknande mina. Efter de sedvanliga artighetsfraserna – som på amerikanskt vis klarades av raskt – fick jag i princip alltid samma fråga: ”Vilken bok arbetar du på nu?” Och så var samtalet igång.

Boken, insåg jag snart, fungerade som en proxy för det större forskningsproblemet. På kontorens vita tavlor uppenbarade sig allt som oftast de långsiktiga forskningsagendorna i form av bokdispositioner. I den mån artiklar publicerades eller det ansöktes om forskningsmedel var det som ett led i det överordnade arbetet med boken. På de personliga hemsidorna var det den senaste boken och det pågående bokprojektet som lyftes fram.

För att komma ifråga för en fakultetstjänst eller en professorsbefordran utgjorde böcker i allmänhet det viktigaste underlaget. För att bli inbjuden till institutionens kollokvium var en nyligen utkommen bok på ett prestigefullt förlag närmast en förutsättning. Ja, krasst uttryckt var det boken som avgjorde om man räknades eller inte.

För att komma ifråga för en fakultetstjänst eller en professorsbefordran utgjorde böcker i allmänhet det viktigaste underlaget.

Nog var kontrasten mot Sverige stor alltid. Här är det istället projektet, dess villkor och förväntade resultat som dominerar det akademiska pratet.

Nu är det kanske inte så konstigt att amerikanska historiker kan kosta på sig att sätta den långsiktiga forskningsagendan i centrum för samtalen. Deras villkor, åtminstone vid ett rikt, privat forskningsuniversitet som Cornell, är väsensskilda våra. Lärarnas forskning är i huvudsak fakultetsfinansierad. Externa medel finns att söka, men de används primärt för att skala upp redan existerande forskningsagendor. Det är inte lätt att få en fakultetstjänst men i gengäld är frihetsgraderna för dem som passerar nålsögat höga.

Att lärarna ges ett stort svängrum ska dock inte på något sätt likställas med kravlöshet. Tvärtom är det kollegiala trycket på att forskningen som produceras ska bryta ny mark mycket högt. Utan långsiktighet och risktagande i forskningen blir det i längden svårt att hävda sig.

Mitt intryck är att de flesta svenska akademiker går in i sitt forskarliv med en större forskningsfråga i blickfånget, men att den på grund av forskningens villkor, och här tänker jag främst på det jag i en tidigare krönika kallat projektforskningens hegemoni, alltför ofta glider ur sikte.

Utan långsiktighet och risktagande i forskningen blir det i längden svårt att hävda sig.

Behovet av finansiering, de korta tidshorisonterna och kraven på ständig förnyelse gör att projektforskaren lätt fastnar i en karriär präglad av snabba kast. I värsta fall uppstår ett planlöst irrande från projekt till projekt. Forskningsinsatserna riskerar att bli grunda och därmed vetenskapligt ointressanta.

För att inte reduceras till obetydliga sidofigurer i vetenskapshistoriens galleri behöver vi enligt min mening utveckla en medvetenhet om vikten av långsiktighet i forskningen. Vi behöver utveckla strategier och metoder som ser till att vi håller siktet inställt på den större forskningsfrågan.

Jag vill se bokskrivande som en sådan strategi. För humanister och samhällsvetare har boken traditionellt varit det naturliga sättet att fixera tänkandet på ett större sammanhållet argument. Långa tankar kräver långa texter ska Gunnar Myrdal ha sagt. Tilläggas kan att texterna i sin tur kräver lång tid av hårt arbete. Myrdals Asian Drama: An Inquiry into the Poverty of Nations som publicerades 1968 lär ha tagit över 15 år år att fullborda.

Nu passar bokskrivande förstås inte alla discipliner (eller temperament för den delen). Lyckligtvis finns det andra strategier att ta till. På en mer generell nivå kan man till exempel tänka i termer av forskningsprogram. Begreppet lanserades av vetenskapsfilosofen Imre Lakatos för att sätta namn på en sedan länge etablerad praxis bland framgångsrika naturvetare.

I värsta fall uppstår ett planlöst irrande från projekt till projekt.

Ett forskningsprogram kan beskrivas som en systematisk och uttömmande undersökning av ett vetenskapligt problemområde. Genom att innovativt kombinera de teoretiska insikterna från kvantmekaniken med röntgenkristallografiska metoder kunde Linus Pauling till exempel studera kemiska strukturer systematiskt. Hans forskningsprogram lade grunden för en ny forskningsinriktning inom fysikalisk kemi, kvantkemin.

Man kan också tänka i termer av livsplanering och önskedrömmar. Exakt vilken strategi man väljer är kanske mindre viktigt. Det centrala måste vara det överordnade målet, nämligen att sätta forskningens temporalitet i första rummet.

När jag mitt i sommarhettan for till Edinburgh för den största vetenskapshistoriska konferensen det här året visade det sig att flera av de bekantskaper jag gjort under mitt sabbatsår var där. Det blev många kära återseenden och förstås den obligatoriska frågan: ”So, what’s your next book about?”