SUHF-modellen missgynnar lärosäten med mindre resurser

SUHF-modellen – den redovisningsmodell som Sveriges universitets- och högskoleförbund rekommenderade samtliga lärosäten att införa 2007 – hade goda intentioner. Syftet var transparens och rättvisa [1]: att synliggöra de verkliga kostnaderna för forskning och utbildning, ge finansiärer ett rättvisande underlag och skapa en gemensam standard [2]. Det är, minst sagt, en rimlig ambition. Problemet är att modellen, i mötet med verkligheten, riskerar att driva fram det motsatta.

Idag tycks det vara en utbredd uppfattning inom akademin att låga indirekta kostnader för lokaler, administration och gemensam utrustning (OH-kostnader) är ett tecken på effektivitet och prioritering av kärnverksamhet. Låga OH-satser är förstås indirekt gynnsamt i konkurrensen om externa medel. Det ger tillsynes mer tid till forskning när budgetposterna sätts i ansökningarna. Speciellt när finansiärerna sätter ett årligt tak för hur mycket som får sökas.

Här haltar kravet om full kostnadstäckning från statliga finansiärer betänkligt. Än tydligare blir det med alla finansiärer som inte ger full kostnadstäckning. Detta gör att OH blir en konkurrensfaktor. Det skapar ett kraftfullt incitament att hålla nere de synliga indirekta kostnaderna – inte nödvändigtvis genom att faktiskt bli effektivare, utan genom att flytta kostnader ur OH-kolumnen.

Det sker på två sätt. Antingen absorberas kostnaderna av lärosätets basanslag och redovisas aldrig som OH (ni som tror att det inte är så bör ta en noggrannare titt). Eller så förs de över på kärnverksamheten. Administrativa uppgifter som rimligen borde skötas av bättre lämpad stödpersonal hamnar istället hos lärare och forskare. Det håller nere OH-talet. Men kostnaden finns kvar. Den har bara blivit osynlig, omvandlad till arbetstid som tas från forskning och undervisning och som därmed bör betraktas som kvalitetssänkande.

Administrativa uppgifter som rimligen borde skötas av bättre lämpad stödpersonal hamnar istället hos lärare och forskare.

Den här dynamiken är inte neutral. Den slår systematiskt hårdare mot lärosäten och institutioner som redan befinner sig i ett resursunderläge [3,4].

Ett lärosäte med stora basanslag och en hög andel externa medel kan bära administrativa kostnader osynligt. De "subventionerar" sina projekt med institutionell kapacitet som inte syns i OH-kalkylen, och kan på så vis presentera konkurrenskraftiga OH-tal utan att faktiskt vara effektivare. En institution med smalare resursbas saknar den bufferten. Dess verkliga kostnader syns – och straffas.

Humaniora, konstnärlig forskning, utbildnings- och samhällsvetenskap befinner sig i detta strukturella underläge. Under 2025 så fick forskning inom dessa områden totalt 10,9 miljarder kronor (basanslag och externa medel), medan forskningsområdena medicin, natur- och teknikvetenskap tillsammans tilldelades 38,4 miljarder kronor [5].

Den externa finansieringsbasen är dessutom väldigt smal inom humsamområdet. Projekten är ofta mindre och varje projekt bär proportionellt en större andel av de totala kostnaderna. Resultatet är att humaniora och samhällsvetenskap tenderar att få högre OH-tal – inte på grund av ineffektivitet utan till följd av finansieringslogik. Och det gör dem sämre rustade att konkurrera om de medel som faktiskt finns (och som också är skevt fördelade).

Den här dynamiken är inte neutral. Den slår systematiskt hårdare mot lärosäten och institutioner som redan befinner sig i ett resursunderläge.

Även inom utbildning är skillnaderna enorma. Tilldelningen för humaniora och samhällsvetenskap är hälften så stor som för medicin, natur- och teknikvetenskap. Samtidigt studerar mer än hälften av landets studenter inom dessa gravt underfinansierade ämnen [6]. Det gör att OH-satserna rimligen tvingas vara avsevärt högre för att nå en rimlig och likvärdig nivå. Svaga ämnen straffas således dubbelt av modellen vilket leder till ännu mindre tid i lärosalarna.

Det är lätt att reducera det här till en intern redovisningsdebatt. Men det vore fel.

Det som pågår är att de ekonomiska och administrativa spelreglerna i ökande grad avgör såväl kvalitet som vilken forskning som finansieras. När lärosäten med starka resurser kan optimera och dölja sina OH-tal på sätt som resurssvaga inte kan, när administrativa kostnader konkurrerar ut forskningstid, och när ämnesområden med samhällelig relevans men smal finansieringsbas systematiskt missgynnas, då har vi ett problem som går bortom bokföring.

SUHF-modellens ambition om transparens och rättvisa är god men systemet driver utvecklingen i motsatt riktning. Det värsta är att logiken döljs bakom kalkylbladens fyrkantiga redovisning där ingen hänsyn tas till forskarnas och lärarnas vardag. Den systematiska dubbelbestraffningen av svagare miljöer, lärosäten och ämnen är inte kvalitetsdrivande – tvärt om!

SUHF-modellens ambition om transparens och rättvisa är god men systemet driver utvecklingen i motsatt riktning.

Men det går att vända utvecklingen. Så här skulle dagens modell kunna fungera bättre:

1. Låt (statliga) finansiärer betala faktisk OH så att de efterlever kravet på full kostnadstäckning.
2. Inför differentierade basanslag som kompenserar för strukturella effekter.
3. Öka graden av gemensam klassificering av vad som ingår i de indirekta kostnaderna och låt förslagsvis UKÄ regelbundet granska klassificeringen.
4. Mät den tid som kärnverksamheten lägger på arbete som relaterar till indirekta kostnader.
5. Ge institutioner ökat inflytande över OH-medlens användning.

Per Gyberg, biträdande professor och före detta prefekt vid Linköpings universitet

Fotnoter:

[1] Granskning av grunder för fördelning av indirekta kostnader vid universitet och högskolor – slutrapport (Öhrlings Pricewaterhouse Coopers, 2002) Länk till annan webbplats, öppnas i nytt fönster.

[2] SUHF-modellen – redovisningsmodell för indirekta kostnader vid universitet och högskolor – handledning (SUHF, 2026, uppdaterad löpande där första utgåvan gavs ut 2007) Länk till annan webbplats, öppnas i nytt fönster.

[3] Indirekta kostnader kan stå högskolan dyrt (Curie, 2016) Länk till annan webbplats, öppnas i nytt fönster.

[4] Fokus på indirekta kostnader skymmer kärnverksamheten (debatt i Curie, 2016) Länk till annan webbplats, öppnas i nytt fönster.

[5] Universitet och högskolor – årsrapport 2025 (UKÄ, 2025) Länk till annan webbplats, öppnas i nytt fönster.

[6] Att förstå och förklara samhället — en rapport om resurskrisen inom humanistisk och samhällsvetenskaplig forskning (Fackförbundet DIK, 2023) Länk till annan webbplats, öppnas i nytt fönster.