2022-05-31 Hans Ellegren, Kungl. Vetenskapsakademien

Universiteten är inga vanliga myndigheter

Hur ska högskolesektorn styras och organiseras? För Vetenskapsakademiens är detta en av de viktigaste framtidsfrågorna för vetenskapen och forskningen i Sverige i höstens val, skriver Hans Ellegren.

Hans Ellegren. Foto: Markus Marcetic

Inför riksmötets öppnande 2019 gav Jonna Bornemark en träffande bild av samtidens managementartade styrmodell när hon talade om att ”kvalitetsarbetet tar plats i papprena, inte i verkligheten” [1]. För att som goda myndigheter möta de krav som statsmakterna ålägger högskolan växer de centrala förvaltningarnas roll. Ambitiös och kompetent administrativ personal driver myndighetsutövningen i en riktning som inte alltid utgår från vetenskapens och utbildningens direkta behov. Man är så mån om att göra rätt, eller kanske mån om att inte göra fel. När lärosätena pläderar för ökade basanslag redovisas sällan hur stor andel av medlen som de facto skulle nå fram till kärnverksamheterna.

Svenska universitet och högskolor är förvaltningsmyndigheter och ”har därmed i princip rollen att genomföra den politik som regeringen beslutar om” [2]. Myndighetsrollen kompliceras av högskolans särart där självständighet och det oberoende sökandet efter ny kunskap utgör grundpelare i en demokrati. Den för stunden rådande styrmodellen för myndigheter ställs mot långsiktighet, akademisk frihet och kollegialt ansvar.

Den akademiska professionen har fått allt mindre inflytande, till exempel vid utseendet av högskolestyrelserna. Avregleringen i autonomireformen 2011 innebar att många lärosäten förde över beslutsmandat från kollegiala organ till chefer i linjen [3]. Att vara rektor blir alltmer att anta rollen som myndighetschef. Arbetet som forskare och lärare innehåller allt fler arbetsuppgifter utöver att forska och utbilda; det är många tillkommande bäckar små som tillsammans utgör betydande tidstjuvar och splittrar upp den sammanhängande tiden för kreativt arbete. Det är otillfredsställande ur ett arbetsmiljöperspektiv och en oroande utveckling för vetenskapen och dess betydelse för det svenska samhället.

Men det är också som att vi själva rycks med och skapar interna system som egentligen inte är absolut nödvändiga. Lärosätena får till exempel själva bestämma sina interna ledningsstrukturer. Trots det fortsätter professionens inflytande att minska. Ett exempel gäller de ledningsråd som de flesta universitet har som stöd för rektor och dennas närmaste. Råden fylls inte av verksamhetsföreträdare utan i ökad utsträckning av förvaltningschefer, HR-direktörer, kommunikationsdirektörer, planeringsdirektörer, universitetsstrateger och avdelningschefer. Det finns universitet där majoriteten i ledningsrådet utgörs av administrativ personal.

Ett annat exempel är de högsta ledningarna. Vid några svenska universitet finns numera vicerektorer för hållbarhet, för jämställdhet och värdegrund, och för den i sammanhanget något kryptiska kombinationen ”kommunikation, kurage och karaktär”. Naturligtvis mycket viktiga områden men att på rektorsnivå jämställa dem med forskning och utbildning tycks mer svara mot övergripande politiska mål än högskolans primära uppgifter.

Landets lärosäten, dess lärare och forskare, bör ställa sig frågan om man är tillfreds med utvecklingen. Är inte tiden mogen för universitet och högskolor att anta de öppningar till annan verksamhetsform som låg till grund för utredningen Självständiga lärosäten (SOU 2008:104) för snart 15 år sedan? Tillsammans skulle sektorn kunna verka för införandet av en särskild offentligrättslig organisationsform som ger utrymme för institutionell självständighet inom ramen för en högskolelag som reglerar grundläggande akademiska värderingar.  En sådan reform skulle kunna göra det möjligt att styra tid och resurser från management till prioritering, rekrytering och det reella kvalitetsarbetet ute i verksamheten.

Ett svenskt universitet utropade nyligen glatt på sin nyhetsplats att man är ”Sveriges mest attraktiva myndighet” [4] (ett resultat nått genom en ”employer branding-undersökning” av ett ”världsledande globalt HR-service företag”). Självbilden av att vara en myndighet är sakligt sett korrekt. Men vilket samhälle får vi om alla institutioner för högre utbildning och forskning till slut ser sig som en del av den offentliga förvaltningen snarare än självständiga miljöer till kunskapens fromma?

Hans Ellegren, ständig sekreterare, Kungl. Vetenskapsakademien

Länkar:

[1] https://www.svenskakyrkan.se/filer/Högtidstal_20190910.pdf

[2] https://www.tidningencurie.se/debatt/darfor-behover-larosatena-okad-autonomi/

[3] https://journals.lub.lu.se/st/article/view/24087/21236

[4] https://liu.se/nyhet/liu-sveriges-mest-attraktiva-arbetsgivare

2 kommentarer

Tack för din kommentar. Den kan komma att modereras innan den publiceras.

  • Stefan Hallström

    Tack för ett sakligt och konstruktivt upprop kring en mycket relevant och angelägen problematik. Det finns många verksamheter som på olika sätt och i olika grad tycks tappa fokus på sin kärnverksamhet, och universiteten är tyvärr en av dem. Jag håller med om att det är hög tid att se över detta och börja räta upp skutan.

    2022.05.31

  • Claes Martinson

    Jag skulle gärna sett att rubriken hade varit:

    Universiteten är inga myndigheter!

    Bakgrunden till att det går att hävda något annat har att göra med vad som närmast var ett misstag i lagstiftningsprocessen kring den allmänna förvaltningslagen. Sedan dess har universiteten myndighetifierats, med just argumentet att universiteten ÄR myndigheter. I de interna processerna blir de som bedriver universitetsverksamheten ständigt slagna i huvudet med argumentet att universiteten är myndigheter och krav på att lärare och forskare behöver bete sig som om du utövade myndighet när det bara är i en bråkdel av verksamheten där det finns poänger med något sådant.

    Det vore en välgärning om vi kunde bestämma oss för att universiteten inte alls är myndigheter och att de inte heller sysslar med myndighetsutövning i någon del. Universiteten har en annan roll att fylla och den rollen behövs vid sidan av myndigheter. Den rollen är alldeles för viktig för att, som nu, systematiskt berövas universiteten och vårt samhälle.

    2022.06.01