Forskningsgenombrott kan inte kommenderas fram

Dagens modell för extern finansiering av forskning i Sverige baseras till stor del på riktade medel. Ofta handlar det om att staten slussar avsevärda belopp till ett eller annat område som har identifierats av politiker. Inte sällan motiveras det hela med att vi ska sträva mot excellens och mot att forskningen ska få genomslag. Sådana satsningar står dock i stark kontrast mot den politiska retorik där det gång efter annan slås fast att forskare själva ska avgöra vilken forskning som bäst leder framåt

Sannolikt vill var och en av alla forskare se sin egen forskning som en del av det större samhällsbygget. Även den som gör djuplodande undersökningar i saker som inte direkt gagnar de finansiella och industriella sektorerna vill nog gärna att andra ska ta del av resultaten. Med andra ord är det förmodligen få som eftersträvar uteblivet genomslag för sin forskning. Emellertid går det inte att styra över vad som kommer att få genomslag och vad som hamnar i forskningens ocean av bortglömda resultat. Staten verkar inte desto mindre helhjärtat tro på motsatsen.

... det har blivit vedertaget att man alltid kan forska fram lite ny kunskap för att försäkra sig mot framtidens utmaningar.

Vi har hamnat i ett läge där politiska viljor försöker använda forskning för att visa på politisk handlingskraft inför samtida och framtida utmaningar. Styrning av medel betraktas som nyckeln till framgång, för det har kommit att bli vedertaget att man alltid kan forska fram lite ny kunskap för att försäkra sig mot framtidens utmaningar. Ett annat slags styrning av forskningsmedel föreslås av Vetenskapsrådets generaldirektör, Katarina Bjelke, (Curie, 2023.12.06), som menar att basanslagen bör konkurrensutsättas genom olika typer av kvalitetsindikatorer.

Men vilka kvaliteter ska forskningen ha för att få finansiering? På vilket sätt blir lärosätena starkare och attraktivare miljöer med hjälp av en sådan styrning? Dessvärre går Bjelke inte närmare in på de frågorna. En ständig konkurrens och tävling om pengar och prestige leder till kortsiktighet och opportunism, hemlighållande och misstro. Sällan stöter jag själv på forskare som har tid att ge sig hän åt något oprövat eftersom de måste fullfölja det projekt de fått pengar för om de ska ha chans att få några nya bidrag.

Sällan stöter jag själv på forskare som har tid att ge sig hän åt något oprövat

Hur långsiktighet rimmar med att ständigt ägna tiden åt att äska medel från olika förvaltare istället för att bidra aktivt med forskning är en gåta som förmodligen endast politiskt lagda personer har svar på. Att dessutom lägga tiden på att foga in den egna forskningen så att den stämmer med de styrda bidragstyperna gör inte saken bättre. Styrningen bidrar även till att man i sin ansökan för projektmedel behöver veta vilka resultat projektet kommer att ge, vilket är detsamma som att tanken på forskning har övergetts och att projektet istället blivit något som i gängse ordalag benämns utveckling.

Det går nog inte att upprepa tillräckligt många gånger att forskningsgenombrott inte kan hända särskilt ofta, vare sig man styr eller inte, för om allt kan betraktas som genombrott blir till slut inget det. Samtidigt bygger genombrotten snart nog alltid på att det ligger stora mängder forskningresultat bakom, som vart och ett inte kan betraktas som banbrytande utan snarare är av inkrementell karaktär. Men utan de små inkrementella framstegen kommer man aldrig fram till avgörande resultat som leder till genombrott. Så frågan man måste ställa är om man vill att genombrotten ska kunna ske och om man är beredd på att betala priset det kostar att uppnå dessa.

Förmodligen har man inte råd med det eftersom det hela tiden måste rinna in nya bidrag för att finansiera verksamheten.

Måhända är det inte genombrotten utan den inkrementella forskningen de statliga forskningsfinansiärerna vill ha. I sig är det inte ett problem, förutom att instruktionerna till projektansökningar oftast anger genomslag och excellens som kriterier. När allt kommer omkring kan man undra om de som har och får mest pengar och har flest anställda också är de som har de mest nyskapande idéerna. Förmodligen har man inte råd med det eftersom det hela tiden måste rinna in nya bidrag för att finansiera verksamheten.

Det kanske mest problematiska med den politiska viljan att styra är att det alltid hänvisas till högsta kvalitet och excellens utan att på något enda sätt beskriva vad det är för kvaliteter som eftersträvas och vad som avses med excellens. Ord som används på det här sättet är meningslösa och hjälper inte på något sätt systemet att förbättras. Snarare skapas de en klyfta mellan dem som styr och de aktiva forskarna som måste använda sin kreativitet till att anpassa sina ansökningar till krav som ofta bygger på missuppfattningar, drömmar och rena påhitt.

Så frågan man måste ställa är om man vill att genombrotten ska kunna ske

Den som verkligen vill satsa på långsiktighet och nytänkande inom forskningen behöver våga ge förtroendet tillbaka till akademin och forskarna. Den nyliberala tanken på att all forskning ständigt ska intecknas som en nytta till samhället måste överges till förmån för nyfikenhet på det okända, vilket i sin tur kan ge möjligheter att stimulera fram en kreativitet som saknas i den nyttodrivna forskningen. På sikt är det där nyttan kommer att gro. Med ökade basanslag och minskad styrning finns det en chans för Sverige att återta en position bland de nationer från vilka avgörande ny forskning kommer.

Jonas Fransson, professor i fysik, Uppsala universitet

Läs mer i Curie:

Banbrytande forskning kräver långsiktig finansiering Länk till annan webbplats.