Replik: Avfärda inte kritiken mot utbildningsvetenskapen

Pernilla Nilsson, huvudsekreterare för utbildningsvetenskap på Vetenskapsrådet, och Håkan Löfgren, ordförande för Lärarutbildningskonventet, efterlyser i Curie en nyansering av debatten om skolväsendets vetenskapliga grund. De anger inga tydliga referenser till vilken debatt de avser, men utifrån debattartikelns innehåll kan man dra slutsatsen att lärarutbildningsutredningens förslag om att ge kognitionsvetenskap större utrymme i lärarutbildningen utgör en central referenspunkt. Det är också rimligt att anta att de syftar på den debatt som följde efter Riksrevisionens kritik av skolmyndigheternas arbete med att förse skolväsendet med systematiska kunskapsunderlag.

Nilsson och Löfgren för fram argumentet att skolan är en komplex verksamhet som kräver flera typer av forskning och metoder. Detta är i sig ett självklart påpekande som vi delar. De frågor samhället behöver besvara om skolan är av olika karaktär och kräver tvärvetenskapliga ansatser och metodpluralism.

Vad debattörerna bortser från är att lärarutbildningsutredningen, Riksrevisionens rapport och den efterföljande debatten i praktiken riktar kritik mot den svenska utbildningsvetenskapens förmåga att bidra till lösningar på flera av skolväsendets centrala problem. En sådan fråga rör vilka sätt att undervisa som ger elever bäst kunskapsutveckling, det vill säga vilka effekter olika undervisningsstrategier har på elevers lärande. Denna typ av frågor kräver metodologiska angreppssätt som i dag endast i mycket begränsad utsträckning återfinns i den svenska utbildningsvetenskapliga forskningen.

Trots detta menar Nilsson och Löfgren att den forskning som efterfrågas i debatten redan ryms inom utbildningsvetenskapen.

En färsk bibliometrisk analys av Erik Nylander (2025) visar att svenska utbildningsvetare främst arbetar med kvalitativa metoder. De är tydligt mindre intresserade av att genomföra enkätstudier, experiment och interventioner som syftar till att identifiera effekter och utfall i konkreta klassrumssituationer. Nylander drar slutsatsen att den kvantitativa utbildningsforskningen ”nu kräver särskild omsorg och uppmärksamhet för att inte utraderas ur den metodologiska repertoaren inom stora delar av svensk utbildningsvetenskaplig forskning” (vår översättning från engelska). (1)

Trots detta menar Nilsson och Löfgren att den forskning som efterfrågas i debatten redan ryms inom utbildningsvetenskapen. För dem verkar det heller inte finnas någon specifik typ av forskning som kan ge lärare mer säker kunskap om hur undervisningen bör utformas för att förbättra lärandet. Problemet med detta påstående är att man i skolans komplexa kontext inte kan avgöra vilka undervisningsstrategier som förbättrar lärandet utan forskning som kan identifiera orsakssamband. Det ingår i den mest grundläggande forskarutbildning att förstå att kausala slutsatser inte kan dras enbart genom att studera komplexa fenomen och beskriva dem, inte ens i de longitudinella studier som Nilsson och Löfgren efterfrågar.

Beskrivande och även longitudinella studier kan ge viktig kunskap om mönster och utveckling över tid, men de räcker inte för att fastställa effekter. För detta krävs forskningsupplägg som kan säga något om orsak och verkan. Det innebär i första hand experimentella studier, där deltagare slumpmässigt fördelas till olika villkor, vilket möjliggör prövning av effekter av en viss undervisningsstrategi. Studier för att identifiera, designa och testa genomförbarhet och acceptans samt undersöka kontextuella faktorer och implementering behövs självfallet också i ett ramverk för att ta fram bra och användbara undervisningsstrategier, men effektutvärderingar kan inte hoppas över.

Inte heller här tas den kritik som riktats mot utbildningsvetenskapens begränsningar på allvar.

Kognitionsvetenskap reduceras i debattartikeln till studier av ”hur hjärnan processar information”. Nilsson och Löfgren menar att utvalda insikter från detta fält kan integreras i utbildningsvetenskapen. Den del av kognitionsvetenskapen som nu i enlighet med bland annat Lärarutbildningsutredningen och Läroplansutredningen förväntas få större genomslag i det svenska skolväsendet benämns ofta science of learning. Det är ett internationellt erkänt, empiriskt drivet och uttalat mångvetenskapligt kunskapsfält om hur lärande sker och hur undervisning kan utformas för att påverka lärandet, men debattörerna framstår närmast omedvetna om det. Science of learning förser skolan med kunskap om vilka undervisningsformer som visat sig fungera väl i systematiska studier av effekter på elevers lärande.

Mer specifikt adresserar Nilsson och Löfgren inte den praktiska nytta lärare har av science of learning i jämförelse med vad svensk utbildningsvetenskap erbjuder. Inte heller här tas den kritik som riktats mot utbildningsvetenskapens begränsningar på allvar. I stället argumenterar de för att kognitionsvetenskapen bör utgöra en mindre del av den bredare utbildningsvetenskapen, en del som enligt dem redan finns representerad på flera av Sveriges lärarutbildningar. Mot bakgrund av Nylanders bibliometriska analys och våra egna erfarenheter av svensk skola och skolforskning är vi mycket tveksamma till denna slutsats.

Kognitionsvetenskap reduceras i debattartikeln till studier av ”hur hjärnan processar information”.

Sammantaget framstår Nilsson och Löfgrens inlägg som ett försvar av utbildningsvetenskapen utan någon tydlig ansats att fråga sig varför olika aktörer upplever att utbildningsvetenskaplig forskning är otillräcklig i vissa frågor. Den fråga som borde ställas är varför lärare, skolledare, huvudmän och policyaktörer söker svar på en rad frågor inom science of learning i stället för inom svensk utbildningsvetenskap. En diskussion om det egna fältets begränsningar uteblir, och kritik mot utbildningsvetenskapen avfärdas som ett uttryck för okunnighet.

Som företrädare för forskningstraditioner som söker kausala samband ser vi empiriskt grundade studier som en nödvändig och självklar del i utvecklingen och spridningen av utbildningsstrategier. Science of learning kan bland annat besvara frågor om vilka undervisningsstrategier som förbättrar elevers lärande och ge rekommendationer för det konkreta arbetet i klassrummet baserade på studier som identifierar sådana effekter.

Även om detta utgör en central fråga, kanske den mest centrala, för skolforskningen finns det en rad andra frågor där utbildningsvetenskapen har en viktig roll. Vi hade välkomnat en dialog om vad olika forskningsfält, utifrån sina metodologiska ansatser, kan eller inte kan bidra med till skolans vetenskapliga grund. Därför är det olyckligt att personer med betydande inflytande över forskningsfinansiering inom utbildningsområdet och lärarutbildningens inriktning avfärdar kritik genom att svepande hänvisa till att kritikerna är ”okunniga”.

(1) Nylander, E. (2025). A bibliometric study of Swedish educational research: mapping key themes, 2000-2020. Scandinavian Journal of Educational Research, 69(7), 1380–1399.

Jonas Linderoth, professor i pedagogik
Ekaterina Ivanova, legitimerad psykolog, doktor i psykologi, lärarstuderande
Agneta Gulz, professor i kognitionsvetenskap, inriktning lärande och undervisning
Magnus Haake, docent i kognitionsvetenskap, inriktning lärande och undervisning
Viktor Kaldo, professor i klinisk psykologi, Linnéuniversitetet
Martin Karlberg, docent i didaktik, Uppsala universitet
Josef Milerad, universitetslektor Karolinska Institutet