Det finns ingen generell ”elev”. Undervisning fungerar olika beroende på elevens kulturella och sociala resurser. Foto: Shraga Kopstein, Unsplash.
debatt
Replik: Politiker ska inte styra forskningen om skolan
När politiker tar ställning för vilken forskning lärarutbildningen ska vila på förbiser de att lärande inte kan frikopplas från frågor om klass, språk, och etnicitet. Denna politiska styrning signalerar en låg tilltro till forskare och lärare och innebär att läraryrket avprofessionaliseras, skriver Catarina Player-Koro, Göteborgs universitet, i en replik.
Ämnen i artikeln:
Catarina Player-Koro
Pernilla Nilsson och Håkan Löfgren initierade en debatt i Curie om skolans vetenskapliga grund. De repliker som följt visar på stora skillnader i synen på den här frågan, och på vad som ska ingå i lärares professionella kunskapsbas.
Samtliga inlägg betonar visserligen, med rätta, att skolans komplexa uppdrag kräver olika typer av forskning. Men i repliken undertecknad av sju forskare förskjuts fokus snabbt mot frågor om effekter. Skribenterna är kritiska till att svensk utbildningsvetenskap rymmer för mycket kvalitativ forskning och för lite experiment, interventioner och kvantitativa studier.
Men, som Margaretha Häggström påpekar i sin replik, riskerar en sådan förskjutning att förenkla både vad lärande är och hur forskning kan omsättas i praktik. Genom denna rörelse från undervisningens villkor till dess mätbara utfall upprätthålls en förenklad bild av utbildningsvetenskaplig forskning.
Förenklingen tar sig uttryck i en snäv syn på kausalitet i utbildningssammanhang.
Förenklingen tar sig uttryck i en snäv syn på kausalitet i utbildningssammanhang. Mina invändningar gäller inte påpekandet att effektstudier saknas eller att vissa metoder kan behöva stärkas. Problemet uppstår när effekter och kausala samband lyfts fram utan att undervisningens organisatoriska, sociala och materiella villkor samtidigt problematiseras.
Utbildningsforskning har länge visat att undervisningens konsekvenser inte kan förstås isolerat från sina organisatoriska, sociala och materiella ramar. Exempelvis visade den så kallade ramfaktorteorin redan under 1960- och 1970-talet hur dessa villkor avgör vilka konsekvenser undervisning kan få för olika elevgrupper (Dahllöf; Lundgren). Frågan blir därmed inte bara vad som fungerar, utan för vem och varför samma undervisning ger olika resultat.
När de sju forskarna skriver om vad som fungerar ”för eleven” reduceras eleven till en generell och abstrakt mottagare av undervisning. Detta står i skarp kontrast till omfattande utbildningssociologisk och klassrumsnära forskning. Sådana studier har visat hur undervisning systematiskt får olika konsekvenser beroende på kulturella och sociala resurser som skolan värderar och betonar så som social klass, språk och etnicitet. Empiriska studier visar dessutom att skillnaderna i studieresultat mellan elevgrupper har ökat under de senaste decennierna (SCB, 2020; Skolverket, 2025).
Frågan blir därmed inte bara vad som fungerar, utan för vem och varför samma undervisning ger olika resultat.
Replikens starka fokus på mätbara effekter för tankarna till den psykologiska pedagogik som dominerade skolforskning under 1950‑ och 1960‑talen. Den pedagogiken har senare kritiserats för sin oförmåga att fånga undervisningens sociala komplexitet. När mer djupgående klassrumsstudier genomfördes, såsom Jacksons Life in Classrooms (1968), blev denna begränsning tydlig. Den aktuella diskussionen handlar mindre om bättre eller sämre forskning, och mer om skilda kunskapssyner och olika förståelser av vad utbildning är.
Detta får också direkta konsekvenser för hur skolans och lärarutbildningens vetenskapliga grund formuleras i politiken. I det senaste reformdirektivet för lärarutbildningen (SOU 2024:18) föreskrivs explicit vilken forskning utbildningen ska vila på. Det är formulerat av politiska aktörer utanför såväl lärarprofessionen som det utbildningsvetenskapliga forskningsfältet.
När politiker tar ställning för en viss kunskapssyn i en pågående vetenskaplig debatt riskerar både den metodologiska pluralismen och professionens omdöme att underordnas politisk styrning. Detta signalerar en låg tilltro till många utbildningsvetenskapliga forskare och verksamma lärare och innebär att läraryrket avprofessionaliseras.
I det senaste reformdirektivet för lärarutbildningen föreskrivs explicit vilken forskning utbildningen ska vila på.
Forskning om skolans och lärares möjligheter att säkra alla elevers rätt till likvärdig och kvalitativ undervisning bör i stället utvecklas inom det utbildningsvetenskapliga fältet i nära samarbete med skolans företrädare. När storskaliga studier är motiverade ska sådana användas, och motsvarande gäller naturligtvis kontextnära analyser av undervisningens villkor.
Sist men inte minst: om utbildningsvetenskapen reduceras till frågan om ”vad som fungerar”, utan att samtidigt analysera villkor, makt och ojämlikhet, riskerar vi att återigen osynliggöra de elever vars förutsättningar gör att undervisning inte möter deras behov och därmed inte ger dem likvärdiga förutsättningar till en god utbildning.
Det är just denna risk som Pernilla Nilsson och Håkan Löfgren varnar för i sitt ursprungliga inlägg, som Margaretha Häggström återkommer till i sin kritik av förenklade lärandebegrepp, och som nu aktualiseras på allvar när en polariserad vetenskaplig debatt översätts till politisk styrning genom SOU 2024:18.
Catarina Player-Koro, professor och viceprefekt, institutionen för didaktik och pedagogisk profession, Göteborgs universitet
Håller du med? Skriv en replik eller ett eget inlägg
Välkommen att debattera forskningens villkor! Mejla din text med kontaktuppgifter till: debatt@tidningencurie.se
Mer om vad som gäller för att skriva i Curie
Du kan också kommentera på LinkedIn Länk till annan webbplats. och Facebook. Länk till annan webbplats.
Du kanske också vill läsa
Debatt 13 maj 2026
Nyhet 5 maj 2026
Debatt 29 april 2026