Konstnär tar plats bland forskarna på MAX IV

Filmkonstnären Jennifer Rainsford var egentligen upptagen med något annat. Men när hon fick höra att konstnärer kunde söka en halvårslång placering vid forskningsanläggningen MAX IV i Lund, kände hon att chansen var för bra för att missa.

– Jag insåg att om jag inte sökte och någon annan fick platsen skulle jag bli jättesur för att jag inte försökt! Det är väldigt ovanligt att få vara en så lång period vid en forskningsinfrastruktur, och ha finansiering nog för det.

I konkurrens med närmare 70 andra sökande fick Jennifer Rainsford platsen som artist-in-residence vid MAX IV, ett samarbete mellan forskningsanläggningen och Lunds universitets kulturforum för konst och vetenskap, med finansiering från Gyllenstiernska Krapperupsstiftelsen.

Vi är mer som en schweizisk armékniv; vi gör allt

Konstnärsresidens av liknande slag finns vid bland annat den schweiziska jätteanläggningen Cern, men för MAX IV är det en debut. Direktör Olof Karis berättar att han gärna vill ta varje möjlighet att sprida berättelser om vad forskningen vid MAX IV kan åstadkomma.

– När jag fick frågan från stiftelsen om vi var intresserade av att skapa ett program av det här slaget tänkte jag att det vore fantastiskt. Vårt arbete är ju inte så lätt att förstå, men intresset från allmänheten är enormt. När vi har öppet hus en gång om året och släpper gratisbiljetter tar de slut på några minuter, det är som en rockkonsert, säger Olof Karis.

Forskningsanläggningen som är ett multiverktyg

MAX IV använder så kallat synkrotronljus för att utforska material. En kraftfull accelerator producerar elektroner med mycket höga hastigheter, som sedan skickas runt i en större och en mindre lagringsring. När elektronernas snabba bana böjs med hjälp av magneter skickar de ut strålning som används för att studera materialen vid olika experimentstationer. Det ger ny kunskap om alltifrån mänskliga proteiner till arkeologiska fynd och industriella processer.

Här görs varje år många hundra experiment av över 2 000 tillresta forskare. Akademiska forskare som öppet publicerar sina resultat får använda anläggningen gratis, medan industrin betalar en fast timpeng. Användarna kommer från över 30 länder, ungefär hälften från Sverige. För samtliga gäller att de ansöker om stråltid. Oberoende granskare beslutar vem som ska få komma, för det finns bara plats för hälften av de sökande.

Jag tycker att vetenskapliga berättelser är vackra.

– På en och samma dag kan AstraZeneca bestämma proteinstrukturen för en ny generation läkemedel samtidigt som forskare vid en annan station optimerar stegen i sammanfogningen av en värmeväxlare, och forskare vid en tredje station studerar elektronkorrelationer i dubbelexciterat helium. Om man jämför MAX IV med Cern så har de en övergripande vetenskaplig fråga – de försöker förstå universums ursprung. Vi är mer som en schweizisk armékniv; vi gör allt, säger Olof Karis.

Längtade efter längre berättelser

Under sin vistelse kommer Jennifer Rainsford iaktta, tolka och spegla forskningsarbetet för att erbjuda både allmänheten och forskarna nya perspektiv på verksamheten. Hon har alltid varit intresserad av forskning och naturvetenskap. Hennes mamma forskade inom mikrobiologi och när Jennifer var liten fick hon ibland följa med till labbet och sitta och titta i mikroskopen.

På gymnasiet läste hon naturtekniskt program, men intresset för att rita och skapa med händerna fick henne att sedan söka andra vägar. Hon började en arkitektutbildning men slutade efter två år och sökte sig till Konsthögskolan i Stockholm där hon kom in. Undervisningen beskriver hon som ganska konservativ, främst inriktad mot måleri och skulptur.

– Jag ville passa in. Men medan jag alltid hade haft de naturvetenskapliga glasögonen på, hade skolan en ganska samhällsorienterad diskurs, säger Jennifer Rainsford.

Hon provade att skulptera men trivdes inte ensam i en ateljé och övergick till att arbeta med film. Under några år i Paris gjorde hon reportage för kanalen Arte samtidigt som hon skapade filmkonst vid sidan av. Hon längtade efter att berätta långa, komplexa berättelser.

En större historia i vetenskapen

Efter jordbävningen och tsunamin vid Japans kust 2011 såg hon filmklipp där havet drog med sig material ut, och läste om hur skräpet kunde färdas med strömmarna ända bort till Hawaii.

En algoritm eller ekvation är lika mycket en berättelse som en skulptur eller dikt.

Katastrof, strömmar, återuppbyggnad, miljö och människor – Jennifer Rainsford hade hittat sin stora, komplexa historia. Under tio år filmade hon och intervjuade människor som berörts av händelsen. Resultatet blev konstfilmen All of our heartbeats are connected through exploding stars. Den visades på konst- och miljöfilmsfestivaler runtom i världen och fick en Guldbagge för bästa ljuddesign. Dessutom ledde den henne vidare till fler konstprojekt kring forskning, ett samarbete med en evolutionsbiolog i Frankrike och ett om en astronautläkare hos ESA.

– Jag tycker att vetenskapliga berättelser är vackra. Jag började inse att de där naturvetenskapliga glasögonen jag hade med mig hemifrån kanske inte var så dumma trots allt.

Under konstutbildningen upplevde hon att den naturvetenskapliga förståelsen sågs som lite för teknisk, för kall.

– Men i naturvetenskap finns en större historia om hur allt hänger samman. Vi människor är historieberättande varelser och en algoritm eller ekvation är lika mycket en berättelse som en skulptur eller dikt, säger Jennifer Rainsford.

Projekt förenar tankar om kolonisation och minne

Vid MAX IV planerar hon flera projekt. Det kan bli ett hologram av ämnet hemoglobin, och kanske en film där hon följer personer som arbetar på anläggningen vid sidan av forskningen; städare, rörmokare, vaktmästare. Hon skapar också en utställning som ska visas på Skissernas museum i Lund, där allmänheten ska få belysa egna vattenprover i ett slags miniversion av MAX IV, med material lånat från synkrotronen. Ett första projekt är hon just på väg att slutföra och där har hon själv fått använda synkrotronstrålen.

– Det är fullbokat långt i förväg, men det gick att lösa genom att personalen använde mitt material när de skulle ställa in strålen för andras experiment.

Det gick att lösa genom att personalen använde mitt material när de skulle ställa in strålen för andras experiment.

Materialet var frön från kanadensiskt gullris, en så kallad pionjärväxt. Så kallas växter som har förmågan att kolonisera tidigare obevuxna områden, exempelvis katastrofområden. Hon fick stråltid vid den experimentstation som kallas ForMAX, som ger tredimensionella röntgenbilder.

– Frön är som ett slags minneskapslar. Det var många tankar som sammanföll – kolonisationen av marken, att gullris nyss klassats som invasiva i Sverige, hur frön fungerar. Vissa av experimenten vid MAX IV handlar om nya minnesmaterial och frön är ju naturens minnesmaterial. Bilderna blev så vackra och jag började fundera på om man kunde göra något av dem i monumental skala.