Därför tvekar forskare inför tredje uppgiften

”Det tar bara några minuter” säger ofta journalister när de ringer och frågar om vi forskare vill vara med i radio eller svara på några frågor till en tidningsartikel. Problemet är såklart att vi vet att det aldrig bara tar ”några minuter”.

Oavsett om ämnet ligger nära våra egna forskningsområden eller inte kräver det förberedelser och tid (som vi egentligen inte har) att bygga upp en kompetens för att medverka i medier. Att ge snabba svar med kort varsel skiljer sig väsentligt från vår vardagliga verksamhet som ibland är trögrörlig och ofta långsam.

Svaren som ryms i en artikel eller en radiointervju kan i efterhand kännas platta eller allmänt hållna, vi forskare är ju vana att resonera och visa på komplexitet. Men det handlar också om självförtroende och vilka frågor som vi är bekväma att uttala oss om. Vår kunskap sträcker sig långt utanför de egna forskningsområdena, men det kan ändå finnas en rädsla för att svara på frågor om sådant som ligger utanför vårt eget forskningsfält.

Att ge snabba svar med kort varsel skiljer sig väsentligt från vår vardagliga verksamhet som ibland är trögrörlig och ofta långsam.

De som avstår från att medverka i medier kan också vara rädda att uppfattas som för kommersiella eller för ”grunda”. I flera sammanhang har jag hört kollegor, som syns ofta i olika typer av medier, berätta att de fått kommentarer om att de är lite för sugna på att synas och höras offentligt.

Det är synd. Att medverka i en dokumentär, ett reportage i en tidning eller ett radioprogram borde värderas högt. Inte minst när studieförbunden drabbats hårt av neddragningar på grund av politikers ovilja att satsa på verksamheten. När folkbildningen därmed hotas, är forskningskommunikation central. Nu är det extra viktigt att vi deltar i debatter, belyser samhälleliga frågor och når ut brett med våra forskningsresultat.

Hur ska vi behålla eller öka förtroendet för forskningen om vi inte har tid att föreläsa för allmänheten eller bli intervjuade i en dagstidning? Vad är meningen med att forska om vi inte når ut? Vad är drivkraften att skriva artiklar och böcker om enbart forskarkollegor tar del av resultaten?

När folkbildningen därmed hotas, är forskningskommunikation central.

När vi forskare väljer vad vi lägger tid på handlar det för många om att tänka strategiskt. Karriärstegen tillåter få sidosteg och allra minst för dem som inte har fasta tjänster. För att få fler att våga prioritera samverkan och forskningskommunikation behöver utåtriktad verksamhet väga tyngre i cv:et. Det skulle vara ett stort steg i rätt riktning för att höja forskningsförmedlingens status.

Samtidigt ser jag en fara i att det blir en kvot att fylla vid tillsättning av tjänster. Vi riskerar då att hamna i en situation där viss forskningskommunikation värderas högre än annan. Ett jagande efter meriter kan påverka vilka kanaler som vi väljer att nå ut i.

Sådana prioriteringar gör forskare såklart redan idag. Det är högre status att skriva en understreckare i Svenska Dagbladet eller en artikel för The Conversation än en krönika i en lokaltidning. En kollega till mig förvånade mig en gång när han fnös åt att Radio Kristianstad skickat en förfrågan om en intervju.

Det är högre status att skriva en understreckare i Svenska Dagbladet eller en artikel för The Conversation än en krönika i en lokaltidning.

Den här inställningen blir förmodligen vanligare om forskningskommunikation får ett större meritvärde. En sådan förändring skulle också kräva prioriteringar, vilka medieförfrågningar ska vi lägga tid på. På så vis skulle tredje uppgiften bli ytterligare en sak för oss att konkurrera om. Det vore synd. Forskningsförmedling borde få vara lustfylld, och inte upplevas som ett krav.

Det finns ytterligare ett skäl till att inte göra forskningskommunikation till ett krav för att kunna konkurrera om forskningsmedel och fasta tjänster. Att uppmärksammas i media och synas offentligt innebär alltid en viss risk. Hat och hot är inte ovanliga när forskare uttalar sig i medier. Även till synes ”ofarliga” ämnen kan leda till påhopp och hatiska kommentarer.

När jag för ett par år sedan blev intervjuad i Sveriges Radio angående att manliga busschaufförer i Skåne, efter flera års påtryckningar på arbetsgivaren, fick bära shorts på jobbet ledde det till oväntade reaktioner. Jag var positivt inställd till förändringen, men både klippningen av intervjun och rubriksättningen antydde att jag var emot att män visade benen offentligt.

Det går aldrig att förutse vilka ämnen som kan generera den här typen av hat.

Kommentarsfältet på Facebook där radioinslaget spreds fylldes snabbt med kommentarer om mitt utseende och även en del hot. Det går aldrig att förutse vilka ämnen som kan generera den här typen av hat.

Det är alltså långt ifrån givet att dagens forskare kan eller vågar ägna sig åt tredje uppgiften. Det framstår ibland som ett olösligt problem. När universiteten drabbas av nerskärningar ter det sig närmast som en utopi att få tid för forskningskommunikation.

Men om vi trots allt har tid över, kan det ändå vara värt att tacka ja till en intervju i Radio Kristianstad – för att vår forskning och kunskap ska nå ut så brett som möjligt.