Varför är vi så trollbundna av citat?

För katoliker spelar Moder Maria en mer framträdande roll än Gud eller Jesus. Så skrev jag i första utkastet till min bok om Kierkegaard, i en diskussion om hans extremt abstrakta och världsfrånvända protestantism.

”Det tror jag inte de flesta katoliker skulle hålla med om”, kommenterade en redan ganska sur referee i sin rapport. Jag hade nu inte möjlighet att utföra någon statistiskt signifikant opinionsundersökning bland katoliker; inte heller motsvarades mitt påstående av någon officiell ståndpunkt inom den katolska kyrkan. Det grundade sig på min egen känsla som katolik, och erfarenheter från katolska länder som Polen och Italien.

Jag strök påståendet i sista utkastet, men jag vet hur jag hade kunnat komma undan med det: genom att hitta nån annan som sagt det. Denna någon skulle inte behöva vara expert i ämnet, inte heller hade jag behövt nämna vad vederbörande grundade uppfattningen på. Bara det faktum att denne någon var någon annan än jag skulle gett idén en prima facie (vid en första anblick) trovärdighet. ”Själva citationstecknen ger ett påstående en aura av sanning eller i alla fall klokhet.” Fotnotsmarkören ger auktoritet. (1) (Eller hur?) Den som inte orkar kolla upp fotnotens innehåll känner sig ändå lugnad av den där lilla siffran: ”Det där lät lite konstigt men aha, det är alltså reko.”

Detta är något mången frustrerad forskare – men framför allt student – fått känna av. I alla fall i ämnen som filosofi som inte grundar sig på empiriska belägg. Där ska man istället ge teoretiska argument. Det finns formella regler för vad som gör ett argument giltigt. Men varje argument lutar sig i slutändan på minst ett påstående som måste antas vara sant, måste accepteras som axiom utan vidare argumentering. Ju äldre och mer etablerad man är, desto mer frihet tillåts man förstås vad gäller dessa ogrundade premisser.

Den som inte orkar kolla upp fotnotens innehåll känner sig ändå lugnad av den där lilla siffran.

När man är en ung nobody får man förlita sig på vad andra sagt.

Och man kan komma långt med citat: inte så att deras innehåll aldrig ifrågasätts, men man tillåts använda dem som premisser i argumentet på ett sätt man inte skulle om idén bara var ens egen. Man citerar det och läsaren kan rynka på näsan men läser ändå vidare. Min sure referee skulle nog inte börjat tänka på katolicismen som en Maria-kult bara för att jag citerat någon som sa detta, men han eller hon skulle ha låtit påståendet passera. Det hade redan publicerats; det var rumsrent.

Man skulle nu kunna hävda att denna auktoritet är förtjänt såtillvida att en publicerad text genomgått peer review. Men detta kan inte rättfärdiga den stora skillnaden i upplevd trovärdighet. Särskilt inom vad vi kan kalla ”spekulerande” ämnen, där forskarens reflektioner och analys spelar huvudrollen, är det relativt godtyckligt vad som får passera redaktörens skrivbord. Att en artikel antagits genom peer review betyder bara att två människor på jordklotet gett tummen upp.

Att en artikel antagits genom peer review betyder bara att två människor på jordklotet gett tummen upp.

Det var när jag började arbeta med att redigera akademiska texter i juridik som jag först slogs av citatets ockulta makt. Jag förbryllades av hur ofta författarna bakade in citat utan att nämna upphovsmannen i brödtexten. Och framför allt utan att, som vi inom filosofin förväntades göra, markera dem genom fraser som ”Enligt NN” eller ”Som NN hävdat”. Här handlade det alltså om en än starkare auktoritet: en som, av en händelse, påminner om den man kan finna inom juridisk praxis, nämligen i det slags rättsväsende som ger stor vikt åt prejudikat. En domare dömde en gång så och så. Nu är så och så lag.

Kravet på att hitta en källa som redan sagt det man vill säga uppmuntrar ett olyckligt bruk som påminner om skandaljournalistik. Alltså att man snabbt ögnar igenom texter på jakt efter meningar man kan citera utan att ta någon vidare hänsyn till sammanhanget. Men det större problemet är att den hämmar originalitet och gör forskningen tråkig. Inom filosofin har det inte alltid varit så. Den auktoritet man ger det som citeras verkar i detta ämne härröra från en ängslan över att man inte är lika seriös som naturvetenskaperna med sina ”belägg”. Referenslistorna blir således längre och längre – skillnaden märks tydligt när man jämför med artiklar från 1960-talet.

Inga av filosofins viktigaste idéer har åtföljts av fotnotsmarkörer.

Men filosofin kan aldrig bli en empirisk vetenskap; inte heller kan den undgå att förlita sig på individens intuition. Varför inte låta folk säga vad de tycker, uttrycka idéer även när de befinner sig på magkänslostadiet? Inga av filosofins viktigaste idéer har åtföljts av fotnotsmarkörer. Detta betyder inte att varje filosofie kandidat är ett geni eller att det inte finns några kriterier för argument och sanning. Men kan vi inte i lite högre grad låta den enskilde läsaren reflektera över författarens påståenden och själv utvärdera dem?

Att låta folk uttrycka idéer utan att ha fullt belägg för dem skulle uppmuntra kritiskt tänkande hos läsaren snarare än döva det. Det skulle inte implicit säga att ”anything goes” utan tvärtom vara mer uppriktigt vad gäller osäkerheten i våra uppfattningar än den kultur vi har nu: en kultur trollbunden av citationstecknens och fotnoternas auktoritet.