Logotyp Curie - samtal om forskningens villkor

debatt

Att publicera har blivit viktigare än att göra skillnad

Det produceras enormt mycket forskning som aldrig blir läst eller ger relevanta kunskapsbidrag. Mats Alvesson och Roland Paulsen vid Lunds universitet, oroas över att frågan om vem som kan ha nytta av att läsa en forskningsrapport är betydligt känsligare än någon metodfråga.

Två män med sned lugg, den vänstra i grått hår, den högra i mörkbrunt hår

Mats Alvesson och Roland Paulsen

”Aldrig förr i mänsklighetens historia har så många skrivit så mycket med så lite att säga till så få.”

Dessa ord, levererade av en av de undertecknade på en akademisk konferens, rev ner spontana applåder från en publik på cirka 400 forskare. Uppenbart känner många inom universitetsvärlden tvivel kring hur mycket av värde som egentligen skapas. Det produceras kopiöst med forskningsrapporter, artiklar och böcker. Men hur mycket av allt detta ger genuina och viktiga kunskapsbidrag?

I vår senaste bok, Return to Meaning. For a Social Science with Something to Say (Oxford University Press, med Yiannis Gabriel), riktar vi denna fråga till den samhällsvetenskap vi själva verkar inom. Frågan kan formuleras i krassa nyttotermer: Har de senaste 30 årens företagsekonomisk forskning lett till någon förbättring av näringslivet? Har de ca 175 professorerna i pedagogik i landet och den allt tätare examinationen av doktorer i pedagogik bidragit till förbättrade skolresultat? Den kan också formuleras mer existentiellt: I hur hög grad hjälper samhällsvetenskapen allmänheten att förstå sin tid och de samhällsproblem vi står inför? Hur många rapporter i psykologi bidrar till människors självförståelse och insikter av reellt värde i barnuppfostran, psykoterapi och hantering av sociala relationer?

Forskningens värde behandlas ofta som en fråga om publiceringar i goda internationella tidskrifter. Om kvalitet på forskningen alls diskuteras sker det i relation till hur högt rankad en tidskrift är eller hur många citeringar som erhålls.

Ambitiösa diskussioner om forskningens sociala relevans och mening tenderar att stå tillbaka. Viktigt blir att bli publicerad och komma ifråga för fast tjänst och befordran. Mindre viktigt blir att ha något att säga som leder till skillnad och avtryck. För samhällsvetenskap, liksom för en del andra områden, borde att bli läst vara helt centralt för att motivera sin existens. Samhällsvetenskapen behandlar en föränderlig entitet (samhället) som i sig kan inkludera och förändras av den kunskap som produceras. För att samverkan mellan vetenskap och sociala institutioner ska äga rum måste denna kunskap vara angelägen för fler än de närmast sörjande i det egna lilla forskningsfältet. Att fråga vad en studie tjänar till, om den på något väsentligt vis bidrar till vår kunskap om samhället, det mänskliga och de sociala problem vi står inför, kan i såväl seminariesammanhang som under examination upplevas som aggressivt. ”So what?” eller ”Vem kan ha nytta av att läsa den här rapporten?” är betydligt känsligare frågor än ”hur stor är generaliserbarheten?” eller vilken annan metodfråga som helst.

Det institutionaliserade tillvägagångssättet för att slippa bemöta frågor om mening och relevans är att ägna sig åt så kallad ”gap-spotting”, det vill säga finna luckor i befintlig kunskapsproduktion . Detta kan till exempel innebära att forskaren säger att ”ingen har tidigare ägnat sig åt att studera läroplaner för svenska grundskolan mellan 1993 och 2015 utifrån Judith Butler och Michel Foucaults subjektivitetsteori” eller ”narrativa identiteter hos skyddsombud i verkstadsindustrin”. Med liknande avsmalningar kan man säga att det finns ett ”gap i litteraturen”. Men att fylla gap behöver inte betyda att man säger något av social relevans.

Den krassa verkligheten är att mycket forskning mynnar ut i ett hav av texter som aldrig blir lästa av någon.

Den krassa verkligheten är att mycket forskning mynnar ut i ett hav av texter som aldrig blir lästa av någon. Majoriteten av det som publiceras kommer enbart i bästa fall en handfull ”experter” att läsa och citera. Detta betyder inte nödvändigtvis att forskningen är meningslös. Däremot indikerar det att få finner det värt att referera till den.

Det pågår förstås samhällsvetenskaplig forskning med stor social relevans och som, den vetenskapliga artikelns stela format till trots, kommuniceras engagerande och tillgängligt. Enstaka böcker med kvalitet och social relevans som når en del läsare utkommer förstås. Men forskarvärldens huvudintresse riktas allt mer mot journalpublicering. Specialisering, snäva frågor, mycket formalism, jargong och ritualism samt en fokusering mot de som bedömer verket, bidrar till att få finner texterna intressanta och läsvärda.

Ett sätt att, inom ramen för vår tids utvärderingshets, motverka en snäv fokusering på kvantitet, inomvetenskaplig fokusering och journalfetischism vore att komplettera med utvärdering av samhällsvetenskapliga (och en del andra) institutioner utifrån vad de åstadkommer som har ett kombinerat vetenskapligt och samhälleligt värde, och som kan tänkas läsas och påverka folk utanför det egna lilla forskarskrå som de flesta är inriktade på. Låt alla institutioner välja ut, beroende på storlek, fem till tio publikationer vart femte år och sänd in dessa för bedömning av oberoende experter där såväl kvalificerade akademiker som representanter för världen utanför kan ingå. Eventuellt kan man ta hänsyn till förutsättningarna; universitet och högskolor kan exempelvis jämföras för sig och man kan även jämföra utifrån fördelade forskningsmedel. Jämförelser kunde medföra publik uppmärksamhet som ett sätt att stimulera förbättring alternativt att forskningspengarna riskerar att sina för de som har svaga resultat, jämfört med andra inom ämnet.

Utöver detta vill vi vädja till det moraliska ansvar som det svenska forskarsamfundet har för att engagera sig i den debatt som pågår internationellt och för att inte väja för frågor som har med relevans och mening att göra vid granskning och utvärdering. ”So what?” är inte en fråga som nervöst ska tillfogas på slutet av ett seminarium för att enkelt avfärdas med att det finns ett gap i litteraturen. ”So what?” är den första frågan man bör ställa, innan metodfrågor alls avhandlas. Svaret bör inrymma en idé, en poäng eller ett intressant fynd och ett besked om vem som kan ha glädje och nytta av att läsa texten.

Det här är ingen plädering för forskning som hoppar på aktuella trender, är politisk korrekt, gör lättköpta poänger eller utlovar enkla lösningar på svåra problem. Det är heller ingen ursäkt för politisk styrning av forskningen. Bra och läst samhällsvetenskap är ofta kritisk, provokativ och tar tidsandan i upptuktelse.

Mats Alvesson, professor i företagsekonomi, Lunds universitet

Roland Paulsen, docent i sociologi, Lunds universitet

Fotnot: Texten bygger delvis på en artikel på DN Debatt (2017-09-10)

Håller du med? Skriv en replik eller ett eget inlägg

Välkommen att skriva en replik eller ett annat inlägg om forskningens villkor!

Mejla din text med kontaktuppgifter till: debatt@tidningencurie.se

Mer om vad som gäller för att skriva i Curie

Läs hela debattråden

Relaterat innehåll

Krönika 30 januari 2024

Nu är de nationella riktlinjerna för öppen vetenskap klara. Erik Stattin skriver om arbetet med regeringsuppdraget och hur riktlinjerna tagits emot.

Nyhet 28 november 2023

Siv Engelmark

Nu ska de avtal som reglerar svenska forskares publiceringar i vetenskapliga tidskrifter omförhandlas. En färsk rapport från SUHF ska ge underlag för arbetet. Målet är att publicer...

Krönika 27 november 2023

Hur många vetenskapliga texter finns det som definierar en forskare? Bengt Johansson skriver om böckerna som verkligen betytt något för honom.