Forskaren som vill förändra världen

– En akademikers roll är att kritisera och se komplexiteten i problem, säger hon, medan en praktiker är inställd på att hitta lösningar. I mötet mellan dessa förhållningssätt uppstår en stark spänning.

Socialantropologen Caroline Moser vet vad hon talar om. I mer än trettio år har hon rört sig i det spänningsfältet – mellan akademisk forskning och policyarbete. Hennes specialområde är utveckling kopplat till förhållanden i fattiga storstäder. Som expert i social policy har hon anlitats av hjälporganisationer och biståndsorgan, och under 90-talet var hon anställd av Världsbanken för att studera hur bankens strukturanpassningsprogram* påverkade fattiga i Latinamerikas storstäder.

Men trots den gedigna meritlistan är det svårt att få Caroline Moser att ge konkreta exempel på hur hennes forskning har bidragit till att förbättra människors livsvillkor:

– I det skedet när planering och policyer omsätts i konkret verksamhet har jag redan lämnat processen, säger hon.

Förståelse omsätts i riktlinjer

Hennes bidrag till social utveckling handlar framför allt om förståelsen av vissa problem, förklarar hon. Något som i sin tur påverkar beslutsfattares riktlinjer och rekommendationer och i slutändan även människors vardag.

– När jag kom till Världsbanken talade ekonomerna bara om tillgångar i termer av inkomst, medan jag utvidgade begreppet till att omfatta även icke-mätbara tillgångar, som socialt kapital. Det här visade att fattiga är människor med olika resurser att ta sig ur sin situation.

Många akademiker är misstänksamma mot praktiken, mot att behöva förenkla, konstaterar hon. Själv tycker hon sig ha en särskild talang för att översätta komplexa sammanhang till policyarbete. Hon kallar sitt arbetssätt för ”ganska unikt”, en process som startar med att hon skaffar sig en akademisk förståelse av komplexiteten i en fråga. Utifrån denna utvecklar hon sedan ett ramverk, som i sin tur kan omvandlas i policyer och planering.

– Den här metoden har jag tillämpat på fattigdom, genus, våld och nu senast klimatförändringar, berättar hon.

Kvinnors roll i fattiga länders utveckling

Framför allt är hon känd för att ha tagit fram ”gender planning”, en metod som stärker och uppmärksammar kvinnors roll för utvecklingen i fattiga länder. Idag är det självklart att kvinnor innehar en nyckelroll i utvecklingsarbete, istället för att ses som passiva och medellösa. Metoden har fått stor spridning, inte minst tack vare Sida, och gjorde Caroline Moser världskänd inom genusforskning.

Men framgångarna till trots har det stundtals varit mycket tufft att pendla mellan en akademisk diskurs och en mer realpolitisk, vittnar Caroline Moser:

– Det är en kamp och den som gör det måste vara beredd på att ta smällar.

Ett exempel är reaktionerna när hon rekryterades till Världsbanken. Detta vid en tidpunkt då hon uppnått stort anseende bland genusforskare tack vare ”gender planning”.

– Genusforskarna inom akademien har alltid varit fientliga mot Världsbanken och jag fick utstå stark kritik när jag började där, säger hon. Samtidigt ifrågasattes mina kvalifikationer inifrån organisationen, eftersom jag var antropolog och inte ekonom eller teknokrat.

Vill förändra inifrån

Själv var hon lockad av att försöka förstå hur man förändrar en praktik inifrån istället för att kritisera den utifrån. Något som kräver att man är pragmatisk och kan kompromissa, konstaterar hon. Generellt upplever Caroline Moser dock att hon lyckats behålla ett självständigt forskarperspektiv genom åren – oavsett uppdrag. En förklaring kan vara hennes långvariga kontakt med de människor som forskningen berör, resonerar hon:

– Som ung antropolog vistades jag i slummen i ett lokalsamhälle i Ecuadors största stad Guayaquil. Jag skapade starka vänskapsband och har återvänt dit många gånger under årens lopp.

Vad som hänt människorna i Guayaquil har i hög grad influerat hennes forskning, berättar hon. Till exempel började hon studera migrationens betydelse för fattigdom när många av samhällets unga valde att flytta till Barcelona för att skapa sig ett bättre liv.

De berörda bör bidra till problemformuleringen

Detta att vistas bland och lyssna till människor är oerhört centralt för förståelsen av sociala problem och förmågan att skapa hållbara policyer, anser Caroline Moser. Hon är varm förespråkare av kvalitativa metoder i policyrelaterad forskning och av att involvera och lära upp forskare på plats.

– Ett policyarbete får lätt ett top-down-perspektiv, medan den metod jag använder, ”participatory research methodology”, låter människorna som är berörda bidra till problemformuleringen, säger hon. När jag ska undersöka en företeelse, då vill jag vara där det händer, och så har jag också bott i slumområden i både Latinamerika och Afrika.

Idag är Caroline Moser professor emeritus vid Global Urban Research Centre vid University of Manchester. Hon är också ledamot av Kommittén för utvecklingsforskning vid Vetenskapsrådet och anser att utvecklingsforskning som disciplin gjort det lite lättare för personer som vill röra sig i gränslandet mellan forskning och policy-skapande. Samtidigt gör hon sig inga illusioner:

– När det gäller till exempel genusfrågor är avståndet mellan forskarnas diskurs och praktikernas större än någonsin, säger hon. Och det är på intet sätt självklart för unga forskare att intressera sig för hur deras kunskap kan omsättas i policy-arbete.