Mitt forskarliv som följetong i sociala medier

Ålderstrappan är ett välkänt motiv. På väg uppför trappan blir vi klokare och starkare. Vi toppar i femtioårsåldern, men sedan vänder det och livet går nedför igen.

Det mesta av mitt liv som forskare har handlat om att gå uppför trappan och tänka framåt: Disputera, meritera mig för professur, generera nya forskningsidéer, söka externa projektbidrag, handleda doktorander, skriva artiklar och böcker, vara sakkunnig. Kort sagt göra karriär.

Jag stod på det översta steget några år innan jag gick i pension. Sedan vände det, men inte så mycket nedåt, utan snarare bakåt. Istället för att som vanligt blicka mot framtiden började jag använda mer och mer tid och energi åt att se tillbaka på livet som gått.

Det var då jag beslöt mig för att utforska min livshistoria. Mest för min egen skull – jag ville förstå hur det kom sig att mitt liv hade gestaltats som det gjorde – men också för att kanske kunna hjälpa andra att få perspektiv på forskarkarriärens snirklade vägar.

Jag ställde mig frågor som: Hur återspeglar mitt forskarliv den samtida vetenskapliga utvecklingen? Vad har bestämt mina ämnesval och val av forskningsproblem? Vilka goda och dåliga beslut har jag tagit? Vad är jag nöjd med av mina 50 år i akademins tjänst? Vilka dumheter har jag gjort genom åren?

Framför allt ville jag förstå hur mina många år som forskare hängde ihop med mitt liv som helhet – uppväxt och utbildning, personlighet, estetiska preferenser, politiska och moraliska uppfattningar, sociala och intima relationer osv. Det var livet och verket, den existentiella självbiografin, jag var ute efter.

Vad är jag nöjd med av mina 50 år i akademins tjänst? Vilka dumheter har jag gjort genom åren?

De objektiva källorna var förstås avgörande. När jag tömde kontoret på universitetet under några sena höstdagar kastade jag inte de gamla papperen – manus, minnesanteckningar, brev, seminarieinbjudningar, sakkunnigutlåtanden, kladdar till bidragsansökningar, med mera – utan ordnade dem i ett nyinrättat arkivrum hemma i källaren. Och laddade ner tusentals tjänsterelaterade filer och mejl. Därtill alla privata dokument, brev och fotografier som jag samlat på mig under 70 års tid.

De personliga erinringarna var lika viktiga. Jag satt i timvis i ett mörkt rum med öronproppar för att dämpa sinnesintrycken och fokusera på mina inre minnesbilder. Jag letade upp studiekamrater, tidigare kolleger och gamla flammor för att få hjälp att minnas bättre – och återupplivade flera gamla vänskaper på köpet.

Det tog tre år att gå igenom källararkivet. Till en början skrev jag inte kronologiskt utan hipp som happ, allt eftersom fler och fler livshändelser trädde fram ur hågkomsterna, samtalen och dokumenten.

Viktigast av allt: Redan från dag ett bestämde jag mig för att föra dialog med presumtiva läsare. På sociala medier förstås – det är det suveränt bästa sättet idag att föra dialog med många andra.

Jag koncentrerade mig på Facebook och skrev korta inlägg nästan varje dag. Både om tillfälligt utvalda livshändelser och funderingar kring memoar-genren i allmänhet och om forskarmemoarer i synnerhet; ofta med en konkret händelse som utgångspunkt. Antalet ”’vänner” och ”följare” växte snabbt, från några dussin till över tusen.

Under coronapandemin kände jag mig mogen att skriva en mer sammanhängande kronologisk livshistoria. Inspirerad av serier på Netflix delade jag upp mitt liv i säsonger och episoder.

Ofta kommer poängen medan jag skriver, ibland bara någon halvtimme innan jag trycker ”sänd”.

I genomsnitt har jag nu under tre års tid skrivit en episod varannan dag och hittills hunnit med drygt sju säsonger. Totalt har det hittills blivit nästan 700 episoder om de första 35 åren av mitt liv, fram till arbetet med doktorsavhandlingen. När jag skrivit färdigt och postat en episod vet jag sällan hur jag ska gestalta nästa. Ofta kommer poängen medan jag skriver, ibland bara någon halvtimme innan jag trycker ”sänd”. Det är en kontinuerlig utforskning.

Och en öppen sådan – i stort sett alla episoder ger upphov till kommentarer från vänner och följare. De kan handla om andra sätt att tackla en liknande svår karriärsituation på, alternativa tolkningar av händelseförloppet, eller förslag på litteratur som kan ge perspektiv på episoden.

Kommentarerna tvingar mig att förbättra texten och ger också nya idéer till kommande episoder. Jag är överväldigad av gensvaret från andra forskare, gamla vänner och många för mig okända läsare. Det har varit en ögonöppnande retrospektiv bildningsresa.

Att på detta sätt diskutera den framväxande memoartexten innebär att jag deltar i ett dagligt akademiskt online-seminarium, fyllt av saklig kritik och spännande infallsvinklar.

Sociala medier ger nya möjligheter att återuppliva det klassiska följetongsformatet i dialog med läsarna. Det gör inte bara det självbiografiska skrivandet bättre, det är också ett oväntat trevligt sätt att lära känna sig själv och andra. Jag hoppas det kan få ännu fler forskare på väg till pensionsåldern att utforska sina livshistorier i samarbete med gamla och nya kolleger, vänner och bekanta.