Alla får söka – men vem som får tjänsten är redan bestämt

Utlysningen i Platsbanken gäller en ettårig tjänst som forskningsassistent vid ett svenskt lärosäte. Uppdraget är att analysera data och skriva en vetenskaplig artikel. Behörig är den med en viss masterexamen och yrkeslegitimation. Meriterande är erfarenhet av en viss behandlingsmetod. Utlysningen publiceras exakt 14 dagar före deadline.

De flesta av oss som arbetar inom akademin läser mellan raderna och drar nog samma slutsats: det är förmodligen redan bestämt vem som ska få tjänsten.

Så ska det förstås inte gå till. Vid statliga anställningar får bara sakliga grunder beaktas, såsom förtjänst och skicklighet. Myndigheter ska som huvudregel informera om lediga anställningar, men jag är inte säker på att de projektansvariga forskarna alltid gör fel när de försöker kringgå systemet.

Tänk dig ett externfinansierat forskningsprojekt där en assistent ska genomföra analyser och skriva ihop resultaten. Vad händer om den som anställs har de formella meriterna men saknar den självständighet eller analytiska förmåga som uppdraget kräver?

... forskare vill anställa någon man vet kan slutföra arbetet.

En felrekrytering kan få stora konsekvenser för både projektet och projektledaren. Om arbetet inte blir gjort kan det i värsta fall äventyra projektledarens möjligheter att få nya forskningsmedel och fortsätta forska.

Det är därför inte konstigt att forskare vill anställa någon man vet kan slutföra arbetet. Personen behöver inte vara bäst lämpad, men att ha sett någon arbeta ger en annan sorts kunskap än ett cv och en intervju. I korta projekt med små marginaler kan den kunskapen vara ovärderlig.

Problemet är snarare att regelverket kan tvinga fram ett märkligt skådespel: tjänsten annonseras som om vem som helst som uppfyller kriterierna faktiskt har möjlighet att få den.

Har man tur förstår chefer och HR problemet och tillåter en skräddarsydd tjänsteutlysning. I bästa fall är den så uppenbart skräddarsydd att ingen annan behöver lägga tid på att söka.

Men det som är uppenbart för invigda är inte alltid lika uppenbart för de oinvigda. Ibland formuleras dessutom utlysningen så öppet att inte ens den som känner akademin kan läsa mellan raderna.

Ibland formuleras dessutom utlysningen så öppet att inte ens den som känner akademin kan läsa mellan raderna.

En prefekt berättade att hen ofta får mejl från personer som undrar om de passar för ett utlyst lektorat. När tjänsten redan var vikt för någon brukade hen svara vagt och ointresserat. När den var verkligt öppen blev svaret engagerat och uppmuntrande.

Den som känner spelets regler förstår kanske signalen. Den som inte gör det kan fortsätta lägga tid på en ansökan som aldrig haft någon chans.

För den som står utanför akademin kan samma utlysning betyda något helt annat. En person med precis rätt utbildning och yrkeslegitimation kan se en tjänst som verkar som gjord för just hen och lägga dagar på en stark ansökan. När tjänsten sedan går till en annan får personen aldrig veta det verkliga skälet: att den i praktiken aldrig var öppen.

Förstagenerationsstudenter och andra utan kontakter i akademin känner mer sällan till sådana oskrivna regler. De kan fortsätta söka tjänster utan att förstå varför deras meriter aldrig räcker till. Jag har träffat flera personer som fått sitt självförtroende nedbrutet på det sättet och till slut bittert gett upp drömmen om akademin.

De kan fortsätta söka tjänster utan att förstå varför deras meriter aldrig räcker till.

Att en projektledare vill anställa en medarbetare med rätt kompetens är en sak. Att ett lärosäte skräddarsyr ett lektorat åt en viss person är något annat.

Vid lektorsrekryteringar landar sällan konsekvenserna av en felrekrytering hos en enskild forskare. Skräddarsydda lektorat är därför svårare att försvara. Kanske handlar det ibland snarare om en rädsla för det oförutsägbara. Vad händer om vi får in en lektor som tycker, tänker eller arbetar annorlunda än vi andra?

Ja, vad händer egentligen då? Kanske behöver vi ompröva invanda arbetssätt. Men lärosätena skulle nog vinna på den kompetens och de nya perspektiv som öppna rekryteringar kan föra med sig.

... lärosätena skulle vinna på den kompetens och de nya perspektiv som öppna rekryteringar kan föra med sig.

I korta, externfinansierade projekt däremot kan det finnas goda skäl att vilja anställa personer man redan känner. Samtidigt riskerar sådana rekryteringar att förstärka akademins informella nätverk och göra det svårare för utomstående att ta sig in.

Men lösningen bör inte vara att låtsas att rekryteringen är öppen när den i praktiken inte är det. Det är vilseledande, och de som får betala priset är framför allt de som inte känner till spelets regler.

Den som inte har en chans att få jobbet ska inte behöva läsa mellan raderna för att förstå det.