Musiken har alltid varit en del av hennes forskarliv

Hon kallar det skuggsång. En kväll i Musikhögskolans eleganta konsertsal i Stockholm är vi en hel publik som får testa och förundras över hur väl det fungerar.

Framför oss på scenen står Susanne Rosenberg och sjunger strof för strof, sakta och tydligt, medan vi hakar på. Härmar ord och toner – utan noter, utan textblad, utan att ha hört melodin tidigare. Och vi gör det blixtsnabbt, så att vi snudd på sjunger unisont med henne.

Skuggsång är en av de metoder som Susanne Rosenberg utvecklat under sina många år som musikforskare, sångare och pedagog inom svensk folksång. En annan är flerstämmig folksång, vilket också är huvudtemat för den här konserten.

Kulningar, vaggvisor och koraler

För Susanne Rosenberg är inte ensam på scenen. Där finns ytterligare nästan 40 sångare som under kvällens lopp framför olika sorters folksång – kulningar och vallåtar, trallar och danslekar, vaggvisor och koraler, nygjorda sånger – i olika slags arrangemang.

Vissa sjungs av hela gruppen, andra av mindre konstellationer. Mellan och under sångerna rör sig sångarna, som alla är klädda i svart, i uppenbart koreograferade formationer, vilket även det bygger på Susanne Rosenbergs forskning.

Susanne Rosenberg är professor i folksång, från och med i höst med tillägget emerita. Ovan nämnda konsert är ett slags tack och adjö från henne till kolleger och studenter genom åren, varav många av dem medverkar där på scenen.

Flera av dem hör sedan länge till folkmusikereliten i Sverige, andra är fortfarande studenter på folkmusikinstitutionen. Konserten är i sin tur ett slags retrospektiv av Susanne Rosenbergs sångar- och forskarliv.

Förkärlek för folkmusik

Susanne Rosenberg växte upp i ett höghus i Stockholmsförorten Täby. Hennes föräldrar hade arbetarbakgrund med realskola respektive folkskola i bagaget.

Hemmet var präglat av kunskapstörst och vilja till utveckling. Det tog sig bland annat tog sig uttryck i att pappa Rune, genom kvällskurser på Hermods, avancerade från kontorist till controller på ett läkemedelsföretag.

– Mamma Lillemor var hemmafru tills min sju år yngre lillasyster började förskolan. Då läste hon på Komvux och utbildade sig till sjuksköterska.

Musiken har Susanne Rosenberg med sig från barnsben. Hon berättar om en morbror som var trubadur, ”en stor förebild”, om släktträffar då alla sjöng och om hur hennes eget intresse för musik uppmuntrades.

Senare, när jag spelade fiol hittade jag längst bak i boken några spelmanslåtar som jag ville prova.

Redan som elev på kommunala musikskolan i Täby i slutet av 60-talet hade Susanne Rosenberg en särskild förkärlek för melodier som Uti vår hage och Kristallen den fina.

– Men då visste jag inte att det var folkmusik. Senare, när jag spelade fiol hittade jag längst bak i boken några spelmanslåtar som jag ville prova. Men fast jag var på en ganska hög nivå sa min lärare att de var för svåra för mig. Det ingav mig respekt för den musiken.

Fick jobb i hjärtat av bankvärlden

Skoltrött började hon jobba direkt efter nian, men efter något år valde hon ändå att gå en tvåårig ekonomisk gymnasielinje. Det ledde till jobb i det hon kallar ”hjärtat av bankvärlden”, nämligen en kapitalmarknadscentral i centrala Stockholm.

Där fick hon lära sig den strikta klädkoden – kjol eller klänning under knäet, lågklackade skor, inga smycken och nedtonad makeup. Och hon fick börsmäklare till arbetskamrater.

– Jag satt och registrerade aktieköp och försäljningar i den tidens datorer, rakt in i databasen.

Ett minne som etsat sig fast från den tiden är när en kollega från direktionen berättade om en ny möjlighet på datorn: Man kunde skriva en text på maskinen och sen ändra i den direkt, utan tippex.

Jag satt och registrerade aktieköp och försäljningar i den tidens datorer, rakt in i databasen.

– Vi kunde inte tro det. Tänk att man har varit med om det skiftet, det är häftigt, säger hon, som alltid snabbt anammat och satt sig in i nya tekniska innovationer och möjligheter.

Hon kopplar det till den nyfikenhet som hon ser som sin främsta drivkraft. Även på banken försökte hon använda sig av den.

Lämnade banken för musiken

Året var 1981 och finansvärlden blomstrade, men något skavde.

– Skulle jag bli börsmäklare fast det inte riktigt kändes som att det var jag?

Dessutom saknade hon musiken. I samma veva blev hon bjuden på fest hos en kompis, som presenterade henne för sin granne, som visade sig vara en jämnårig fiolspelman. Sven Ahlbäck hette han och …

– … vi klickade direkt, så jag föreslog att vi skulle ses och spela fiol ihop.

På den vägen är det. Snart har de två varit gifta i 40 år, bott ihop ännu längre. Och hela tiden delvis jobbat tillsammans, både som turnerande musiker och så småningom som kolleger på Musikhögskolans folkmusikinstitution.

Skulle jag bli börsmäklare fast det inte riktigt kändes som att det var jag?

För Susanne Rosenberg bestämde sig. Lämnade banken, gick ett år på folkhögskola, tog fiollektioner och började åka på spelmansstämmor. Fick, med hjälp av generösa spelkompisar till Sven Ahlbäck, fatt i gamla inspelningar och kontakt med människor som sjöng traditionella sånger. Sedan dröjde det inte länge förrän hon och Sven Ahlbäck började framträda tillsammans. Vid det laget hade hon insett att rösten var hennes huvudinstrument.

Undersökte vad som utmärker folksång

Sedan började hon, som den första i sin släkt, på universitetet. Under studierna i musikvetenskap valde hon att, i sin C-uppsats, undersöka vad som karaktäriserar sättet att sjunga folksång. Uppsatsen landade i en analys som skulle bilda en teoretisk grund för vad som utmärker folksång i förhållande till andra sångstilar.

Sådant som att använda så kallade kvartstoner, sjunga i talröstläge och gärna sjunga på konsonanterna – allt väsensskilt från de ideal som rådde inom den klassiska sångkonsten, men också olikt jazz- och popsång. Uppsatsen ansågs vara så pass grundläggande att musikprofessor Jan Ling källhänvisade till den i sin bok Europas musikhistoria. Folkmusiken som kom 1989.

Allt sedan dess har Susanne Rosenberg hållit kurser i folksång. Att undervisa tycker hon fortfarande är ”det bästa sättet att själv lära sig ”.

Studerade klassisk sång

Hon påbörjade nu sin egen musikerutbildning. Vid denna tid fanns ingen utbildning i folkmusik på Musikhögskolan i Stockholm, så Susanne Rosenberg gick på så kallad ”individuell studiegång” som bland annat innebar studier i klassisk sång.

– Det var ett jättebra sätt att förstå mer om vad som skiljer olika sångstilar!

Det var ett jättebra sätt att förstå mer om vad som skiljer olika sångstilar!

Under studietiden blev hon bekant med Karin Rehnqvist, som idag är en av Sveriges mest erkända tonsättare och redan då, som student, hade börjat nosa på det som blivit hennes signum; att implementera folkmusikens tonspråk och rytmik i sina kompositioner. De två har under årens lopp samarbetat många gånger och Karin Rehnquists har skrivit flera verk direkt för Susanne Rosenberg.

Fick rollen som pjäsens kväderska

När så regissören Peter Oskarson satte upp musikteaterföreställningen Den stora vreden i ett gammalt valsverk i Iggesund 1988 ville han att såväl dans- som musikinslag skulle ha folklig klangbotten. Genom spelmannen Ale Möller fick han både tag i tre unga musiker som därmed bildade gruppen Hedningarna, och i Susanne Rosenberg, som fick rollen som pjäsens kväderska.

Läs också i Curie: Hedersdoktor förenar teater och akademi

Vid ungefär samma tid hade Susanne Rosenberg och Sven Ahlbäck bildat kvartetten Kvickrot tillsammans med två jazzmusikanter, en grupp som i några år turnerade i Sverige. Susanne gav också solokonserter, framträdde i duo med Sven Ahlbäck, bildade nya grupper – Rotvälta och Rosenbergs Sjua – och fortsatte med pedagogverksamhet, bland annat på Sibeliusakademins folkmusikutbildning i Helsingfors.

I början av 2000-talet var jag erbarmligt trött på mig själv. Det kändes som om jag gjorde allt på rutin, både som pedagog och som scenperson.

Drygt tio år senare blev det verklighet som så många länge hade önskat: Musikhögskolan i Stockholm fick en folkmusikinstitution, och 1995 anlitades Susanne Rosenberg som adjunkt i folksång medan allt annat också rullade på.

– I början av 2000-talet var jag erbarmligt trött på mig själv. Det kändes som om jag gjorde allt på rutin, både som pedagog och som scenperson.

Tog chansen till förändring

När lärosätets dåvarande rektor Gunilla von Bahr erbjöd henne en tjänst som prefekt vid folkmusikinstitutionen tog hon chansen till förändring.

– Jag sa ja på två villkor: att jag skulle få utbildning i ledarskap och få gå en doktorandutbildning.

Eftersom hennes eget lärosäte inte hade någon egen examensrätt antogs hon till en konstnärlig doktorandutbildning vid Sibeliusakademin i Helsingfors, i samarbete med Kungliga Musikhögskolan.

Jag sa ja på två villkor: att jag skulle få utbildning i ledarskap och få gå en doktorandutbildning.

– Det var precis vad jag behövde! Chansen att formulera frågeställningar och undersöka dem med den konstnärliga forskningens metoder.

För hennes del innebar det att hon forskade med perspektivet i musiken, inte om den. I fem olika konstnärliga projekt ställde hon sig själv frågor och undersökte olika perspektiv på folksång i scenisk gestaltning, tillsammans med den konstnärliga processen.

Kombinerat forskning med undervisning

Fem år senare slutexaminerades Susanne Rosenberg 2013 på avhandlingen Kurbits-Reboot, svensk folksång i ny scenisk gestaltning. Hon var den första i Sverige som disputerade på folkmusik inom konstnärlig forskning.

Läs också i Curie: Nobelpristagarens framtidssaga blev opera på KTH

Sedan hon disputerade har Susanne Rosenbergs huvudfokus varit forskning, kombinerat med undervisning. Det har blivit ett flertal artiklar och nu senast en vetenskaplig artikel om kulningens akustiska och perceptuella karaktäristik, i Journal of Voice.

Det var precis vad jag behövde! Chansen att formulera frågeställningar och undersöka dem med den konstnärliga forskningens metoder.

Under åren har hon kunnat använda mellan 30 och 50 procent av sin tjänst till forskning.

– Alla som är disputerade hos oss har betald forskningstid, i olika utsträckning.

Studenter kan inspirera till forskning

Hon lyfter också fram ”flödet mellan grundutbildning och avancerad utbildning” inom akademin. Det tar sig uttryck i att lika väl som institutionens disputerade forskare (för närvarande tre stycken) delar med sig av sin kunskap, kan studenter på kandidat- och masternivå inspirera till forskning och gemensamma projekt.

Kungliga Musikhögskolan har fortfarande inte någon examensrätt för doktorandutbildning utan samarbetar med Lunds eller Stockholms universitet som examinerar lärosätets doktorander.

– Men vi jobbar för att få egen examensrätt. Det är viktigt för att kunna formulera formerna för utbildningen och examinationen utifrån ämnets karaktär.

Fortsätter forska efter pensionen

Även om Susanne Rosenberg nyss gått i pension från sin ordinarie tjänst kommer hon att fortsätta forska. Nu gör hon det inom projektet Den okvantiserade människan – studier av fras, puls och artikulation av tid som finansieras av Vetenskapsrådet och där hon har en forskningstjänst på 35 procent.

Under alla år har Susanne Rosenberg, vid sidan om forskning och undervisning, också fortsatt att konsertera och spela in skivor, både som solist och tillsammans med andra.

– Det har aldrig slagit mig att jag skulle behöva välja, utan jag har sett det som olika delar av en helhet. Som ett slags kalejdoskop med olika bitar som kan blandas med varandra och skapa nya mönster.