”Men när får ni tid att tänka då?”

Det måste ha varit nästan tio år sedan nu, men jag minns den milda sarkasmen som igår: ”Men när får ni tid att tänka då?”

Vi hade just gått i land med att rekrytera en gästprofessor från ett tjusigt amerikanskt östkustuniversitet till vår nya forskningsmiljö. Jag berättade om det svenska systemet där vi förväntas söka forskningsmedel i konkurrens vart tredje år och att det då gäller att presentera en ny, originell forskningsidé om man som historiker ska ha någon chans att höra till den utvalda tiondel som belönas med ett finansierat projekt. I grunden var hennes invändning allvarligt menad. Nog behöver man väl en tio, femton år, ja kanske ett livslångt engagemang, för att ordentligt kunna fördjupa sig i en större forskningsfråga?

I Sverige har vi sett en tilltagande projektifiering av den akademiska forskningen över tid. Projektforskningen såg dagens ljus i och med etableringen av de statliga forskningsråden under 1940- och 1950-talen, men det var först under 1990-talet som projektiferingen av forskningen på allvar sköt fart.

I Sverige har vi sett en tilltagande projektifiering av den akademiska forskningen över tid.

De viktigaste faktorerna var det massiva tillskottet av extern forskningsfinansiering i och med omvandlingen av löntagarfonderna till forskningsstiftelser, EU-medlemskapet som innebar att tillgången på externa forskningsmedel ytterligare ökade samt den statliga budgetsaneringen under 1990-talets senare hälft som resulterade i betydande neddragningar av fakultetsanslagen med minskade fasta resurser till forskning och forskarutbildning som följd. Idag sker mer än hälften av universitetens och högskolornas forskning med extern finansiering.

Vad menar jag då med det lätt otympliga ordet projektifiering? Jo, att parametrar som projekttid, -ledning, -budget och -leverabler alltmer styr forskningens form och innehåll. Eftersom tiden till förfogande är begränsad måste den projektvisa forskningen behandla väl avgränsade problem. Och då genomförbarhet är ett viktigt kriterium kan forskare inte ta för stora risker.

Eftersom tiden till förfogande är begränsad måste den projektvisa forskningen behandla väl avgränsade problem.

Undersökningarna anpassas till storleken på projektbidraget och det är bra om de kan spaltas upp i enkelt genomförbara delundersökningar som gärna rapporteras separat. Publiceringen bör vara snabb och helst ske i artikelform. Den projektifierade forskningen pressar forskarens tidshorisont allt närmare nuet. Det kortsiktiga tänkandet tar helt naturligt över.

I korridorer, vid fika och över luncher pratas det om utlysningar, projektvillkor och artikelpubliceringar. Visst förekommer diskussioner om kniviga, svårundersökta problem i de vardagliga akademiska samtalen. Då och då formuleras även djärva teser. Men nog är det slående hur ofta de lovande uppslagen raskt ompaketeras och reduceras till ansökningsbara projektidéer.

Med den ökande omfattningen av riktade projektmedelsutlysningar blir forskningen i allt större utsträckning utifrånstyrd. Som en av våra mer insiktsfulla uttolkare av universitetspolitiken, statsvetaren Sverker Gustavsson, påpekat måste ansökningarna författas med stor känslighet för finansiärernas tänkbara preferenser. ”Följden blir räddhågsenhet och sofistikerad opportunism. En forskare som måste ansöka om forskningstid lär sig disciplinera viljan att utmana förhärskande uppfattningar.”[1]

... konsekvensen av detta paradigmskifte är att det fria, långsiktiga tänkandet satts på undantag inom akademin.

Jag vill understryka att problemet inte är projektforskningen i sig. Det var till exempel inget fel på den ursprungliga ambitionen med forskningsrådskonstruktionen. Alltså att låta de begränsade projektbidragen fungera som en katalysator och överväxel till det övervägande fria kunskapssökandet vid våra universitet och högskolor.

Nej, problemet är att den projektifierade forskningen tillåtits att etablera sig som den akademiska forskningens dominerande modus operandi. Den vidare konsekvensen av detta paradigmskifte är att det fria, långsiktiga tänkandet satts på undantag inom akademin, den enda samhällsinstitution som har till uppgift att värna just detta tänkande.

[1] Sverker Gustavsson, “Systemfelet i universitetspolitiken”, Kungl. Skytteanska Samfundets Årsbok 29 (2016), s. 52.