Prenumerera på Curies nyhetsbrev

Nyheter, krönikor och debatter om forskarens vardag och aktuella forskningsfrågor. Varje vecka i din inkorg. Ges ut av Vetenskapsrådet.

Logotyp Curie - samtal om forskningens villkor

Att vara aktiv i sociala medier är ett sätt för forskare att nå ut. Foto: Camilo Jimenez/Unsplash

Krönika

Baksidan av att nå ut som forskare

För att skilja sig från mängden krävs en sorts synlighetsarbete. Det kan för forskare handla om at publicera sig i tidskrifter med hög status, vara aktiv i sociala medier eller att odla relationer med andra aktörer i forskarvärlden. Men med synlighet följer också sårbarhet och risken att utsättas för hat och hot, skriver Johanna Arnesson.

I mitt forskningsfält talas det mycket om hur kändisskap i sociala medier baseras på en form av uppmärksamhetsekonomi, det vill säga att den största tillgången är förmågan att fånga och behålla andras intresse. Med uppmärksamhet kommer också interaktioner och engagemang, de viktigaste byggstenarna i en bransch där relationsskapande är hårdvaluta.

Michael Goldhaber, som populariserade idén om uppmärksamhetsekonomin, menade att de här logikerna även har fått ökad betydelse utanför digitala miljöer. Man skulle till exempel kunna se uppmärksamhet som en tillgång – eller en form av kapital, om man vill tala med Bourdieu – inom akademin och det nyliberala universitetet som i ökad utsträckning fokuserar på varumärkesbyggande och placeringar på globala rankningslistor.

För den enskilda forskaren kan (rätt sorts) uppmärksamhet innebära framgång och karriärmöjligheter. Det kan till exempel handla om publikationer som får genomslag och citeras av andra, inbjudningar att medverka vid konferenser eller i forskningsprojekt, eller förfrågningar från medier om att agera som expert inom ett visst ämne (eller för den delen, att vara gästkrönikör hos tidningen Curie). För universiteten handlar det om status och att locka till sig studenter så väl som välrenommerade forskare.

För den enskilda forskaren kan (rätt sorts) uppmärksamhet innebära framgång och karriärmöjligheter.

Att verka inom en uppmärksamhetsekonomi innebär att man i viss utsträckning måste utföra en sorts synlighetsarbete för att urskilja sig från mängden. Crystal Abidin skriver att detta bland annat handlar om att skapa och upprätthålla en självbild som gör att andra lägger märke till en på ett positivt sätt.

För oss forskare kan det handla om att publicera i tidskrifter med hög ”impact factor”, att vara aktiv i sociala medier och diskutera sin egen och andras forskning, eller att vara del av strategiska nätverk och odla relationer med andra högstatusaktörer. Synlighet är eftersträvansvärt på många sätt, både för att nå ut med sina forskningsresultat (i och utanför akademin) och för att positionera sig själv inom ett forskningsfält.

Men synlighet innebär också sårbarhet. För inte länge sedan diskuterade jag arbetsmiljöfrågor med några kollegor och vi kom in på frågan om forskare som blir utsatta för hat och hot i sin yrkesutövning. En nationell undersökning från 2022 visar att forskare inom vissa ämnen är mer utsatta än andra, men även de som i hög utsträckning ägnar sig åt forskningskommunikation. Kvinnor är också mer utsatta för hot och trakasserier än män.

...forskare inom vissa ämnen är mer utsatta än andra, men även de som i hög utsträckning ägnar sig åt forskningskommunikation.

Konsekvenserna av detta är olika former av självcensur, som att undvika att engagera sig i en viss fråga eller uttala sig i egenskap av forskare. Samtal med kollegor pekar på att vissa mediala sammanhang också gärna undviks, eftersom riskerna för påhopp är större där. Majoriteten av trakasserierna uppges i rapporten komma från studenter och det finns oftast åtgärdsplaner för hur sådana problem ska hanteras inom universitetet, men en tredjedel som svarat uppger att de inte känner till vart de ska vända sig om de utsätts.

I diskussionen med kollegor kom vi även fram till att det som händer utanför universitetet är mer oklart. Den flytande gränsen mellan arbete och privatliv som många forskare upplever gör att det kan vara svårt att avgöra vad som är legitimt att anmäla till sin arbetsgivare och vad som inte är det. Kanske behöver vi prata mer om detta och i vilka situationer och sammanhang som hot och hat förekommer och i vilken utsträckning det kan kopplas till ökade krav (yttre eller självupplevda) på synlighet?

Studie: Hot och hat mot forskare och lärare i svensk högskolesektor Länk till annan webbplats.

Mer om skribenten

  • Biträdande lektor i medie- och kommunikationsvetenskap

    Hon skriver om hur samhället genomsyras av idéer som hämtats från marknadsföringsvärlden och hur detta påverkar forskare. Johanna Arnesson forskar om kommunikation i skärningspunkten mellan politik och marknadsföring.

Du kanske också vill läsa

Krönika 25 september 2024

Akademin är extremt individualistisk. Men att arbeta som ett team kan ge bättre förutsättningar för både forskningsgenombrott och mer rutinartade arbetsuppgifter, skriver Marie Fli...

Nyhet 24 september 2024

Eva Annell

Sveriges Radios vetenskapsreporter Lena Nordlund är i ropet. I år har hon både blivit hedersdoktor vid KTH och fått ett journalistpris för framstående forskningskommunikation. Hon ...

Nyhet 18 september 2024

Redaktionen

Nu lanserar Curie en ny seminarieserie om forskares vardag. Curie Talks arrangeras i samarbete med Sveriges unga akademi och landets lärosäten. Fokus ligger på aktuella frågor om f...