Sara Lidman i köket på sin gård i Missenträsk. Foto: Thor Lindgren
Krönika
Bara i byn kom Sara Lidman nära det nödvändigaste
Hon sitter i det akademiska finrummet och långleds, i väntan på sin promovering till hedersdoktor. Annelie Bränström-Öhman skriver om författaren Sara Lidman och hennes arv till akademin.
Ämnen i artikeln:
Det är en av sommarens sista dagar, sent i augusti, när jag åker till Jörn i norra Västerbotten. Här ska jag möta en grupp tågresenärer från DN-resor och veckla ut det litterära landskap som omger oss i det numera avfolkade stationssamhället.
Nämligen, den trakt och dess mänskliga öden och storverk som Sara Lidman i sin mäktiga romansvit Jernbanan skrev in i litteraturhistorien. En berättelse från tiden ”i Byn-i-Världen, innan avhästningen, avfolkningen och avskogningen”. Det dryga halvsekel från 1880-talet och fram till andra världskriget när Norrland med sina rikedomar av skog, malm och vatten blev navet för den stora så kallade strukturomvandlingen, när fattig-Sverige ömsade skinn och reste sig upp som det moderna välfärdslandet.
Som forskare är det alltid en utmaning att ta klivet ut från bokpärmarnas vindskydd och möta läsare med helt andra levda och lästa erfarenheter. Det är ett möte som alltid väcker nya frågor och tankar. Och som därför ofta också "stör" ett invant akademiskt vanetänkande. Tack och lov, vill jag gärna tillägga.
... när fattig-Sverige ömsade skinn och reste sig upp som det moderna välfärdslandet.
"Tredje uppgiften", som vi tidigare benämnde den här delen i universitetens uppdrag, rymmer en rikedom av möjliga mänskliga möten som vidrör kärnan i, inte minst, humanioras kunskapsutmaning. Fast omplanterad på bibliotek och bokcaféer, radiostudior och studieförbund. Platser där forskare och läsare tillsammans kan ana vad "alltihopet", för att åter låna Lidmans ord, handlar om.
Även den där augustikvällen i Jörn fanns möjligheten till sådana möten. Innan mitt föredrag på Jörns nybyggda hotell hade jag promenerat genom folktomma gator, passerat nedlagda butiker, hus med tomma fönster som under det tidiga 2000-talet härbärgerade flyktingförläggningar.
Och så plötsligt i ett gathörn: grillkiosken Tjärdalen! Ett avtryck av Sara Lidmans författargärning mitt i denna nya version av gleshet och avfolkning, med en glimt av det trots och den glimrande humor som också var hennes.
Nygamla drömmar om ett liv i gemenskap, fjärran från fattigdom och vanmakt, som rullar genom seklet på rälsen från söder till norr, från Syrien och Afghanistan till den fiktiva byn Ecksträsk i Lidmans romaner. Drömmar som mest grandiost kommer till uttryck i romanhjälten Didriks vision om "jernbanan" som hävstång för att äntligen ge skogsmarkernas byafolk hemortsrätt i "Schwärje".
Sara Lidman återvände till sin hemby där hon skrev sin romansvit Jernbanan.
Allt detta glimrar förbi i olika vrår av mitt föredrag under kvällen. Jag berättar hur Sara Lidman just om sensommaren 1975 återvände till hembyn Missenträsk, två mil från Jörn. Efter decennier av stadsliv och resor i världen såg hon tiden vara kommen för den stora Boken, den som först var ämnad som en trilogi och sedan slet sig ur sin form och blev fem böcker – och till slut hela sju. Med sig bar hon vetskapen om att det bara var i byn hon kunde komma nära det nödvändigaste: ”Utmaningen från tomheten mellan människor, det glesbefolkade.”
Efter decennier av stadsliv och resor i världen såg hon tiden vara kommen för den stora Boken.
Sara Lidmans ord om det glesbefolkades slumrande kunskapsgrund har följt med mig genom åren, när jag som forskare fördjupat mig i hennes författarskap. Som en portabel glesbygd, en alternativ optik, att ta i bruk för att återställa synfältets och minnets måttskalor. En vetskap om att gleshet inte är synonymt med tomhet. Som att storskogens rötter tränger igenom asfalten, smaken av bergens järnmalm sipprar ned i grundvattnet.
I det urbana centralperspektivet är glesheten vanligen en död vinkel. Men under mina timmar i Jörn sent i augusti känner jag det inpå huden: de mellanmänskliga avstånden som smärtpunkt och livsvillkor. Och omvänt, närheten som Lidmans romaner återställer. Och kanske allra bäst i de levda berättelserna, som kan följas i hennes dagböcker. En av mina favoriter utspelar sig under sommaren 1978, efter det att hon fått ett brev från Umeå universitet om att hon ska utses till hedersdoktor vid humanistiska fakulteten.
Författaren utsågs 1978 till hedersdoktor vid Umeå universitet. Foto: Thor Lindgren
När hösten och promoveringen närmar sig vidtar allehanda bestyr, frisörbesök och måttagning hos sömmerska. Kontrasten mellan det byaliv Lidman då sedan ett par år tillbaka levde i Missenträsk och den akademiska högtidens etikettskrav och ceremoniella piruetter kunde knappast ha varit större.
Och farhågorna kom dessvärre inte på skam. Tristessen ramlar över Lidman där hon sitter i det akademiska finrummet och långleds och längtar efter något mer rejält – "om man nu ska göra en ceremoni så kan man väl göra en Ceremoni med pukor och trumpeter så det dånar", noterar hon i dagboken.
Glädjen kommer i kapp först vid hemkomsten till byn där hon överraskas av grannarna som ställer till med en maskeradfest till hennes ära, "nöj'doktorn" (den nya doktorn). Hon uppmanas att klä sig i "promoveringsstassen" och glänsa. Muntra upptåg, sånger och berättelser, vin och mat, avlöser varandra under kvällen. "Det var den verkliga promoveringen!" konstaterar hon.
Tristessen ramlar över Lidman där hon sitter i det akademiska finrummet och långleds och längtar efter något mer rejält.
Sara Lidman kom att hålla ett sådant vänligt men bestämt armslängds avstånd till de akademiska räjongerna genom resten av livet. Att hon ändå gladdes över att samtalet fortsatte, bekräftas av att hon efter att 1999 erhållit professors namn, var en återkommande och kär gäst i klassrum och vid konferenser.
Och inte minst: att hon donerade sina manuskript till vad som skulle bli Umeå universitets mest flitigt brukade författararkiv – samt även sitt barndomshem i Missenträsk. Till att börja med ämnat som rekreationsplats för studenter och forskare – och sedan 2026 även öppet för ansökningar om författarresidens.
PS: för den som undrar, kan jag berätta att falafeln på "Tjärdalen" i Jörn var riktigt god.
Utdrag från Sara Lidmans arkiv. Foto: Helena Lindblom, Umeå universitetsbibliotek
Sara Lidmans debutroman och dagböcker
Tjärdalen är Sara Lidmans debutroman och gavs ut 1953. Den första upplagan såldes slut på några dagar och boken slog ett försäljningsrekord för debutromaner som stod sig till 1976.
Dagboksnoteringarna kan läsas i Stilens munterhet. Sara Lidmans författardagböcker från Missenträsk 1975-1985 (2014), utgiven och kommenterad av Annelie Bränström-Öhman.
Mer om skribenten
Du kanske också vill läsa
Nyhet 7 oktober 2026
Debatt 30 september 2026
Debatt 23 september 2026