Vi ber forskare tänka nytt men belönar det förutsägbara

Svensk forskningspolitik präglas i dag av en retorik om behovet av nyskapande och banbrytande forskning. Forskare uppmanas att tänka nytt, ta risker och bidra till genombrott som är centrala för samhällets långsiktiga utveckling (1,2). Produktivitetskommissionens slutbetänkande (2) framhåller banbrytande forskning som avgörande för ökad produktivitet och välstånd. Betänkandet argumenterar för att forskningsmedel i högre grad bör koncentreras till så kallade starka forskningsmiljöer.

”Starka” forskningsmiljöer beskrivs ofta i termer av administrativ kapacitet, etablerade arbetssätt samt dokumenterade meriter i form av publikationer och tidigare extern finansiering. Det gör dem särskilt konkurrenskraftiga i utlysningar (1,2,3). Samtidigt är dessa egenskaper nära kopplade till forskningsmiljöernas storlek och tillgång till resurser. Större miljöer kan uppnå kritisk massa, samla kompletterande kompetenser och bära kostsam infrastruktur, samtidigt som de uppfattas som robusta och leveranssäkra (2,4).

Här uppstår en sällan diskuterad paradox: stora forskningsmiljöer, såsom centrumbildningar, excellenscentra och liknande satsningar, är inte nödvändigtvis de mest gynnsamma för banbrytande forskning. Studier visar nämligen att större grupper ofta förvaltar eller vidareutvecklar etablerade forskningsspår, medan vetenskapliga genombrott i högre grad växer fram i mindre och mer flexibla miljöer (4,5).

Idéer med hög potentiell utdelning men också större osäkerhet missgynnas ofta – eller når aldrig forskningsfinansiärerna.

Paradoxen består i att forskningssystemet i praktiken prioriterar miljöer och projekt som är särskilt väl anpassade för stabil och förutsägbar kunskapsproduktion, snarare än för nytänkande och osäker kunskapsutveckling. Stora forskningsmiljöer har förvisso betydande styrkor, men när de blir normgivande för hur resurser fördelas riskerar systemet som helhet att gynna det förutsägbara framför det nyskapande.

Denna paradox förstärks av hur forskningsfinansieringen fungerar i praktiken. Beviljandegraderna hos de stora statliga forskningsfinansiärerna är låga internationellt sett och har dessutom sjunkit påtagligt under senare år (6). Vetenskapsrådets genomsnittliga beviljandegrad för samtliga utlysningar uppgick till cirka 14 procent under 2025. Hos Formas föll beviljandegraden kraftigt till omkring 7 procent i 2025 års beslut. Forte uppvisar en snarlik trend. I deras öppna utlysning föll beviljandegraden till 7,4 procent i 2025 års beslut.

Det finns inget officiellt internationellt genomsnitt för beviljandegrader, eftersom forskningsfinansiärer skiljer sig åt i bidragsformer, urvalsprocesser, disciplinindelningar, flerstegsförfaranden och hur beslut redovisas. Jämförelser mellan stora forskningsfinansiärer i OECD‑länder visar dock att breda nationella projektbidrag historiskt ofta legat omkring 20–25 procent, medan beviljandegrader under cirka 15 procent internationellt beskrivs som mycket hård konkurrens (7,8).

Låga beviljandegrader påverkar forskarnas beteenden. När sannolikheten att få finansiering är låg blir riskminimering rationell. Studier visar att forskare då prioriterar etablerade teorier, beprövade metoder och teman nära rådande politiska och vetenskapliga prioriteringar. Okonventionella idéer trängs undan (9,10). Denna dynamik torde särskilt missgynna juniora forskare, då studier visar att idéer tidigt i karriären ofta är mer radikala, nyskapande och inriktade mot oprövade forskningsspår (11).

Vi efterfrågar nyskapande forskning, men finansierar trygghet. Vi hyllar originalitet, men belönar förutsägbarhet.

En motsvarande paradox återfinns i bedömningsprocessen. Studier visar att bedömare vid låga beviljandegrader tenderar att prioritera genomförbarhet, tidigare meriter och välkända angreppssätt. Detta är rationellt när få projekt kan finansieras och felsatsningar upplevs som kostsamma (12,13). Följaktligen premierar ansöknings- och bedömningspraktiker etablerade forskningsspår, samtidigt som forskningssystemet uttryckligen syftar till att stimulera innovation.

Mot denna bakgrund finns skäl att ompröva bedömningskriteriernas utformning, så att originalitet, nyhetsvärde och potentiell kunskapsvinst ges större tyngd. Det nuvarande systemet premierar det välbekanta. Idéer med hög potentiell utdelning men också större osäkerhet missgynnas ofta – eller når aldrig forskningsfinansiärerna. Ett alternativ är därför att införa särskilda utlysningar som explicit inriktas mot mer explorativ och riskbenägen forskning. Samtidigt krävs att bedömare ges förutsättningar och incitament att systematiskt och transparent identifiera och värdera nyskapande forskningsidéer, så att bedömningspraktiken inte i sig motverkar ambitionen att främja innovation.

För att främja nyskapande forskning finns också ett behov av höjda beviljandegrader. En möjlig åtgärd är att begränsa antalet ansökningar som en enskild forskare kan lämna in per år. Alltför strikta restriktioner riskerar dock att begränsa inflödet av idéer som kan visa sig vara banbrytande. En annan möjlig åtgärd är att omfördela medel från riktade till breda, öppna utlysningar. Många riktade utlysningar är emellertid styrda av regeringsuppdrag och nationella satsningar, vilket i praktiken begränsar forskningsfinansiärernas handlingsutrymme.

Så länge denna innovationsparadox består förblir banbrytande forskning något vi gärna talar om, men mer sällan finansierar.

Beviljandegraderna skulle kunna öka om det genomsnittliga beloppet per projekt reducerades, men detta skulle sannolikt kräva mer intern medfinansiering för att säkerställa projektens genomförbarhet. Sådant stöd förekommer redan idag när externa bidrag inte fullt ut täcker kostnaderna eller för att belöna framgång i konkurrensutsatta utlysningar. Tillämpningen varierar dock mellan (och inom) lärosäten. Utan tydliga riktlinjer finns en risk för större skillnader mellan lärosäten, systematisk underfinansiering samt ökad informell styrning och otydlighet i ansvarsfördelningen mellan forskningsfinansiärer, lärosäten och enskilda forskare.

Utmaningen blir inte mindre av utvecklingen mot ökad användning av generativ AI i ansökningsprocesser. Denna bidrar sannolikt redan till trenden mot lägre beviljandegrader – och riskerar att ytterligare förstärka den framöver. Studier av AI:s effekter på ansökningsvolymer saknas ännu. Ändå finns det goda skäl att anta att sänkta trösklar för att producera ansökningar leder till ett ökat inflöde. I ett redan hårt konkurrensutsatt system kan detta i sin tur bidra till fortsatt press nedåt på beviljandegraderna.

Vi efterfrågar nyskapande forskning, men finansierar trygghet. Vi hyllar originalitet, men belönar förutsägbarhet. Så länge denna innovationsparadox består förblir banbrytande forskning något vi gärna talar om, men mer sällan finansierar. Om vi menar allvar med att forskare ska ta risker och tänka nytt krävs mer än retorik. Att synliggöra och diskutera forskningssystemets utmaningar är ett nödvändigt steg mot förändring.

Per Nilsen, Linköpings universitet
Pontus Henriksson, Linköpings universitet
Peter Johansson, Linköpings universitet
Katarina Ulfsdotter Gunnarsson, Linköpings universitet
Caroline Lynn Kamerlin, Lunds universitet
Louise von Essen, Uppsala universitet
Mirjam Ekstedt, Linnéuniversitetet
Emma Brulin, Karolinska institutet
Ann-Zofie Duvander, Stockholms universitet
Åsa Tjulin, Mittuniversitetet
Anders Broström, Jönköpings högskola
Daniel Tyskbo, Högskolan i Halmstad

Referenser

1. Vetenskapsrådet. Stärkt svensk forskningskvalitet till nytta för samhället. Stockholm: Vetenskapsrådet; 2023.

2. Statens offentliga utredningar (SOU). Fler möjligheter till ökat välstånd. Stockholm: Finansdepartementet; 2025. (SOU 2025:96).

3. Statens offentliga utredningar (SOU). En forskningspolitik för samhällets utmaningar. Stockholm: Norstedts Juridik; 2018. (SOU 2018:36).

4. Wu L, Wang D, Evans JA. Large teams develop and small teams disrupt science and technology. Nature. 2019;566(7744):378–382.

5. Lee SJ, Yoon JH, Park Y. Does team size affect originality and impact? Evidence from scientific publications. Res Policy. 2015;44(9):1745–1757.

6. Vetenskapsrådet. Forskningsbarometern 2025 – Svensk forskning i internationell jämförelse. Stockholm: Vetenskapsrådet; 2025.

7. Organisation for Economic Co‑operation and Development (OECD). Science, Technology and Innovation Outlook 2023. Paris: OECD Publishing; 2023.

8. National Institutes of Health (NIH). NIH Data Book: Success Rates. Bethesda (MD): Office of Extramural Research; 2024.

9. Gross K, Bergstrom CT. Rationalizing risk aversion in science: Why incentives to work hard clash with incentives to take risks. PLoS Biol. 2024;22(8):e3002750.

10. Veugelers R, Wang J, Stephan P. Do funding agencies select and enable risky research? Evidence from ERC using novelty as a proxy of risk taking. NBER Working Paper. 2022;(30320).

11. Jones BF, Weinberg BA. Age dynamics in scientific creativity. Proc Natl Acad Sci U S A. 2011;108(47):18910‑18914.

12. Li D, Agha L. Research funding. Big names or big ideas: do peer‑review panels select the best science proposals? Science. 2015;348(6233):434–438.

13. Meirmans S. How competition for funding impacts scientific practice: building pre‑fab houses but no cathedrals. Sci Eng Ethics. 2024;30(1):6.