Konsten att sätta punkt för en avhandling

För andra året i rad har mitt hushåll spenderat sommaren med att producera en doktorsavhandling. Det är (tyvärr?) inte jag som lyckats bli dubbeldoktor sedan november utan resultatet av sammanhängande val av partner och yrke. Därmed har jag haft gott om möjligheter att reflektera över begreppet ”slutskrivande” på nära håll.

Något verkar nämligen hända med tid och rum när slutskrivandet tar vid. Omgivningen kastar medlidsamma blickar och har förståelse för ens uppskjutna planer. Skräckhistorier om doktorander som stryker runt på institutioner nattetid eller åsidosätter sin personliga hygien för vetenskapens skull försäkrar en om att man i alla fall inte är så illa däran.

Synen på forskarutbildningen som ett maratonlopp förändras också. När disputationen närmar sig blir slutet på utbildningen den ”sista spurten” på vägen mot målet.

Omgivningen kastar medlidsamma blickar och har förståelse för ens uppskjutna planer.

Samtidigt finns föreställningen om att slutskrivandet är tiden då allt verkligen faller på plats. I det sista arbetet med kappan eller monografin syntetiseras de enskilda delarna och författaren kan blicka ut över processen som helhet. All den kunskap som ackumulerats under åren som doktorand får äntligen tillfälle att omsättas i textform.

Att slutskrivandet har ett sådant romantiskt skimmer över sig har nog många anledningar. Det är verkligen speciellt att få ägna sig så fullt ut åt ett projekt och se hur det, redigering efter redigering, närmar sig färdigt. Att få slukas upp av processen.

En annan förklaring är kanske att det handlar om att släppa taget. I How to write a thesis (1977) skrev Umberto Eco att “your thesis is like your first love: it will be difficult to forget.” Att skiljas från sin avhandling handlar inte bara om att lämna identiteten som doktorand, utan också om att acceptera allt som inte blev av.

Före slutskrivandet fanns alltid lite mer tid till att läsa, ändra, lägga till empiri, tillägna sig ytterligare teorier eller metoder. Men när doktoranden nått vägs ände lämnas inte mycket utrymme för nåd: detta var vad som blev, och nu ska det försvaras.

Att skiljas från sin avhandling handlar inte bara om att lämna identiteten som doktorand, utan också om att acceptera allt som inte blev av.

Att acceptera att det är dags för slutskrivande handlar därför i någon mån om den mer grundläggande frågan: hur lång tid ska egentligen en forskarutbildning ta? När är man färdig?

På pappret är svaret enkelt. En doktorsexamen omfattar fyra år av heltidsstudier. Så var också tanken när den fyraåriga studietiden fastslogs år 1969. Då handlade det om att forskarutbildningen tog för lång tid och att alltför få faktiskt disputerade. Forskarutbildade behövdes ute i samhället. Idén om avhandlingen som ett livsverk skulle tonas ned och istället förstås som ett ”etappmål” på vägen mot en framtida karriär.

Men det visade inte vara så enkelt att i praktiken genomföra beslutet enligt denna samhällsekonomiska logik. Bland dem som påbörjade en forskarutbildning inom humaniora eller samhällsvetenskap under mitten av 1970-talet hade knappt en femtedel tagit ut sin examen inom 13 år.

Den fyraåriga studietiden var därmed länge snarare ett riktmärke än något som efterföljdes. Och det beror på att forskarutbildningen egentligen förhåller sig till flera samtidiga tidslogiker.

... när doktoranden nått vägs ände lämnas inte mycket utrymme för nåd: detta var vad som blev, och nu ska det försvaras.

Det handlar om vad man kan kalla för utbildningens tid – kurser, individuella studieplaner och milstolpeseminarier som ska uppnås och genomföras. Utbildningens tid hänger nära samman med den institutionella tiden, som ryms i administrativa begrepp som genomströmning. Den institutionella tiden har efterhand fått större inflytande över forskarutbildningen, framför allt som en följd av kraven på tryggad finansiering sedan 1998. Doktorander blir i högre grad färdiga med sin utbildning, och det går snabbare.

Och så finns forskningens tid, som är mer öppen och oformlig. Forskningsarbete är till sin natur svårt att avgränsa. Därutöver ska allt detta förhålla sig till individens egna tidslogiker, det sätt som den enskilda doktoranden vill och kan strukturera sin tid. Tidslogikerna följer därmed lite olika idéer om vad forskarutbildningen är till för och vilka krav som ska prioriteras.

Slutskrivandet är kanske den period där konflikterna mellan dessa olika tidslogiker blir som tydligast. Det som tidigare varit en pågående process med oanade framtidsmöjligheter ska nu checkas av som färdigt. Forskningens öppna tid behöver till slut möta den institutionella standardiserade tiden. Då kan individens tid kännas knapp.

När avhandlingen är försvarad är det dock inte för sent att följa upp outforskade idéer. Nu inträder nämligen ny tid, och den kan exempelvis ägnas åt att forska på sådant som inte hanns med innan det var dags för slutskrivande.

Eller som Umberto Eco också skriver: “writing a thesis is like cooking a pig: nothing goes to waste”.