Det behövs mer kvantitativ och normativ humaniora

Som jag beskrev i mitt förra inlägg i Curie missar angreppen ofta målet. Både forskare och kritiker övertolkar resultaten av kritiska studier. Forskarna tror att de visar hur människor och samhällen fungerar och vad som är rätt och fel. Kritikerna slår ned på dessa anspråk och talar om politiska agendor och aktivism förklädd till forskning. Båda dessa uppfattningar är överdrivna – en tolkande forskare kan aldrig dra slutsatser utöver ”X kan förstås så här, givet tolkningsramen Y”. Samtidigt är det uppenbart att denna forskning ofta är normativt motiverad: man vill förstå samhället för att kunna förändra det i en föregivet önskvärd riktning.

Intresset att förstå och förändra samhället hos de som forskar inom kritiska studier borde motivera mer kvantitativ forskning, där det går att pröva hypoteser om kausalsamband och huruvida olika ”identiteter” eller sätt att förstå verkligheten motsvaras av verkliga företeelser. Om ”kritiska studier” ska vara kritiska på riktigt behöver steget tas ut ur tolkningsramarnas slutna rum, för att pröva hur väl dessa kan förklara människa och samhälle.

Inom historisk forskning används kvantitativa metoder, ofta från fysik och genetik. Ett exempel är en studie av tidig europeisk kultur från mitt eget universitet (Göteborgs universitets webbplats) Länk till annan webbplats., eller studier av globala folkvandringar (the conversations webbplats) Länk till annan webbplats.. Kvantitativa metoder som kombineras med tolkningar är också legio inom språkvetenskap. Men även inom kritiska studier finns stor potential att precisera och pröva hypoteser, som i den här undersökningen av genustaxonomiers förklaringskraft i psykologi (webbplatsen för Cambridge university press) Länk till annan webbplats..

En annan del av humaniora är den öppet normativa. Dit hör filosofi, delar av religionsvetenskap samt politisk teori inom idéhistoria. Samtliga har kopplingar till statskunskap, juridik och ekonomi. Jag, liksom andra inom dessa områden, uppfattar ofta de normativa anspråken i kritiska studier som torftiga och illa utredda.

Med tiden har sådan kritik lett till så kallade intersektionella tolkningsramar, som skär av kopplingen mellan kritiska studier och identitetspolitisk kamp. Men även intersektionella modeller vilar på illa utarbetade normativa antaganden om etik och politik. Ska man verkligen vara kritisk i sina studier behöver den sidan av ”kritiska studier” utvecklas, och specifika ideologiska agendor problematiseras.

Men kanske ska inte forskning vara kritisk? Kanske ska forskning göra sig helt oberoende av mål som handlar om att förbättra samhället? Om det ska mitt nästa inlägg handla.