Professor i praktisk filosofi vid Göteborgs universitet
Krönika
Är det något fundamentalt fel med kritiska studier?
Under 2018 accepterades ett antal förfalskade artiklar av flera tidskrifter inom kritiska studier, skriver Christian Munthe.
Det är ett område som omfattar exempelvis genusvetenskap, postkoloniala studier och kritiska studier av våra relationer till naturen. Händelsen, som fått benämningen ”Sokal 2.0 bluffen”, närde den kritik som finns mot området (men gav också motreaktioner, till exempel här Länk till annan webbplats., här Länk till annan webbplats. och här Länk till annan webbplats.).
Att tidskrifter publicerar fuskartiklar är naturligtvis beklagligt, men innebär inte att det är mer fel på kritiska studier än exempelvis datavetenskap, medicin och bioteknik. Ändå verkar många anse att bluffen påvisar detta.
Det som är karaktäristiskt för kritiska studier är att ställa tolkande frågeställningar, det vill säga att man undersöker hur saker kan uppfattas, inte i vilken mån de existerar eller hur de kausalt interagerar med omvärlden. Det är en hävdvunnen typ av fråga inom humaniora, med lång tradition inom litteratur, kulturvetenskaper och historia. I kritiska studier tillkommer idén att söka tolkningar som utmanar gängse förståelser.
En grund för forskningen är att samma objektiva förhållande kan förstås olika beroende på olika normativa antaganden. Ett exempel är sexualitet och (o)hälsa: länge ansågs oralsex vara fel därför att det inte kan leda till fortplantning och räknades som en patologisk perversion. En kritisk studie kan ställa sig frågan om hur fenomenet kan uppfattas om man ändrar sådana antaganden, till exempel antar att sex som inte leder till fortplantning inte är fel, och forskningens resultat beskriver utfallet.
Andra antaganden gäller könsroller, antalet könsidentiteter, hur funktion hänger ihop med prestation, med mera. Eftersom det handlar om forskning kan dessa tolkningsramar vara radikala, så att gränserna för hur människan kan förstå sig själv i världen kan utforskas maximalt. Då kan till exempel en möjlig feministisk syn på män beskrivas i samma hatiska form som Hitlers antisemitiska extremism i Mein Kampf, som i en av de mest kommenterade av fuskartiklarna i ”Sokal 2.0”. Något anspråk på att den tolkningsramen utesluter andra finns dock inte, flera helt olika tolkningar kan alla vara sanna – en helt acceptabel sorts ”relativism”, som jag beskrev i mitt förra inlägg. Länk till annan webbplats.
Tyvärr tror både forskare inom kritiska studier och deras kritiker ofta att denna forskning kan göra mer än så. Exempelvis att tolkningen ger evidens för att tolkningsramen utesluter andra teorier. Eller att tolkningen påvisar växelverkan, effekter, funktioner, mm. Man sluter sig också gärna till värdeomdömen om hur saker (inte) bör vara. Men metoden kan bara belägga möjligheten av att systematiskt förstå ett fenomen eller skeende på ett visst sätt. Av detta följer inte att förståelsen är korrekt eller att det vore önskvärt att förverkliga eller förändra den.
Kritisk tolkande humaniora är alltså helt legitim. Men många intresserar sig för den på felaktiga grund. De tror att den kan belägga hur samhället fungerar och hur det borde förändras. Viljan att utforska om det som tas för givet kan förstås annorlunda är naturlig om man ser brister i samhället. Men det räcker inte för att vara ”kritisk” mot dessa brister. Det ska mitt nästa inlägg handla om.
Du kanske också vill läsa
Debatt 29 maj 2024
Obligatoriska etikkurser och övergripande policies spelar en marginell roll när det gäller att förhindra tvivelaktig forskning. Det som däremot har betydelse är när öppna diskussio...
Nyhet 16 april 2024
I den svenska sjukvården samlas mängder av data in som kan bli en enorm tillgång för forskare. Men otydliga lagar och tekniska utmaningar bromsar användandet. Nu växer arbetssätt o...
Nyhet 16 april 2024
Hälsodata har blivit en allt viktigare tillgång för forskningen. De kan hjälpa oss att få svar på frågor om alltifrån samhällsreformer till medicinska behandlingar. Men enkel tillg...