Peer review måste reformeras

Syftet med peer review är att vara vetenskapens kvalitetssäkringssystem och ett uttryck för det kollegiala ansvaret – även om utfallet inte alltid motsvarar denna ambition. Bristande reproducerbarhet, varierande granskningskvalitet, låg inter­bedömar­reliabilitet, olika former av bias samt begränsad transparens och förmåga att upptäcka fel och oegentlig­heter har länge diskuterats (1–4).

Det som gör frågan mer akut idag är den snabba teknikutvecklingen. Generativ AI har sänkt tröskeln för att producera välformulerade manus; studier visar en tydlig ökning av AI‑användning i vetenskapligt skrivande (5,6). Samtidigt har publiceringsvolymen mer än fördubblats globalt sedan början av 2000‑talet (7).

När inflödet ökar belastas ett redan pressat granskningssystem.

Även om denna tillväxt inleddes långt före generativ AI, innebär den nya tekniken att tids‑ och arbetskostnaden för textproduktion minskar. Det kan förstärka en redan etablerad trend. Trycket märks också i forskningsfinansieringen: Vetenskapsrådet och Forte rapporterar stigande ansökningsvolymer och därmed sjunkande beviljandegrader [8,9].

När inflödet ökar belastas ett redan pressat granskningssystem. Fler manus kan innebära mindre tid per bedömning och därmed risk för mer formell än reell kvalitetskontroll. Längre granskningstider innebär dessutom att forskningen riskerar att vara mindre aktuell när den väl publiceras, särskilt inom snabbt rörliga fält där kunskapsläget, metoder och samhällsbehov förändras snabbt.

Om transparensen samtidigt är begränsad blir kvalitetsglidningen svår att upptäcka. Förtroendet för vetenskapen riskerar därför att urholkas om volymen växer snabbare än både den verifierbara kontrollen och publiceringsprocessens förmåga att förmedla aktuell kunskap.

Syftet är inte att kommersialisera kollegialiteten, utan att ge den stabilare ramar.

Mot denna bakgrund föreslår jag tre spår för att reformera peer review-systemet: ekonomisk ersättning, formell meritering och ökad transparens.

Ekonomisk ersättning: Peer review bygger i huvudsak på oavlönat arbete; monetär ersättning är ovanlig [10]. Detta skapar en asymmetri: forskare kan idag behöva betala för att publicera i vissa tidskrifter, samtidigt som de förväntas granska manuskript åt samma tidskrifter utan ersättning.

Kontrasten blir tydlig i jämförelse med granskning av forskningsansökningar, där statliga finansiärer ofta betalar arvode. Det kan ge intryck av att bedömning av planerad forskning värderas högre än kvalitetskontroll av redan genomförd forskning.

En måttlig, standardiserad ersättning per kvalitetsgodkänd granskning skulle erkänna att peer review är kvalificerat expertarbete och en bärande del av forskningsinfrastrukturen. Ersättning bör kopplas till kvalitetskriterier för att undvika kvantitetsdrivna incitament.

Syftet är inte att kommersialisera kollegialiteten, utan att ge den stabilare ramar. Kostnaden är liten jämfört med de resurser som investeras i forskning och publicering.

Formell meritering: Peer review har sällan något formellt meritvärde [4]. Många forskare upplever bristande institutionellt erkännande. Samtidigt är arbetsbördan ojämnt fördelad; en minoritet utför en oproportionerligt stor andel av granskningarna (11,12).

Om granskningar registreras öppet och vägs in vid befordran, lönerevision och ansökningar kan peer review etableras som en erkänd akademisk prestation. Det skulle bidra till en jämnare fördelning av uppdrag och stärka incitamenten att genomföra dem med omsorg. Erkännande, ansvar och kvalitet kopplas därmed tydligare samman.

Ökad transparens: Peer review är i hög grad en sluten process. Bedömningar, avvägningar och redaktionella beslut är normalt inte tillgängliga för insyn. Utomstående kan sällan följa hur ett manus har prövats eller på vilka grunder det har accepterats eller fått avslag. Även om initiativ för öppen och transparent granskning har vuxit fram, är traditionell, konfidentiell peer review fortfarande den dominerande modellen (4).

Inom många forskningsfält växlar samma personer mellan roller som författare, granskare och redaktörer. Bedömningen sker därmed i ett nätverk av ömsesidiga beroenden och professionella relationer. I en sådan miljö finns en risk att granskningen påverkas av kollegiala hänsyn och strategiska överväganden, och därmed blir mer pragmatisk än kritiskt prövande.

Etiketten ”sakkunniggranskad” riskerar att få ett mer symboliskt värde och inte längre fungera som en transparent kvalitetsindikator. För att stärka tillförlitligheten bör fokus förskjutas från förtroendebaserad granskning till verifierbar kvalitetskontroll. Det kan innebära strukturerade granskningsprotokoll och publicering av utlåtanden. Transparens gör processen möjlig att utvärdera och förbättra.

De reformer jag föreslagit här är naturligtvis inte oproblematiska.

Trots bristerna hos peer review saknas det idag ett fullgott alternativ. Kritiken är därför inte ett argument för att överge systemet, utan för att utveckla det. Men det vore naivt att tro att reformer enkelt kan genomföras i ett djupt institutionaliserat system. Peer review är invävt i akademins strukturer och normer. Förändringar påverkar därmed många aktörer med olika intressen och incitament.

De reformer jag föreslagit här är naturligtvis inte oproblematiska. Ekonomisk ersättning kan skapa felaktiga incitament, formell meritering kan leda till ett strategiskt "insamlande" av granskningsuppdrag och öppen granskning kan göra vissa granskare mindre benägna att framföra skarp kritik. Dessa risker talar dock för en genomtänkt utformning av reformerna, inte mot behovet av förändring.

Att reformera peer review är ytterst en fråga om förtroende. Vetenskapens legitimitet avgörs inte av publiceringstakt, utan av hur rigoröst resultaten har prövats. Om publicering är meriterande måste även granskning vara det – och om granskning är avgörande för forskningens legitimitet måste även granskningen granskas. Peer review kräver tydliga incitament, resurser och uppföljning. Frågan är inte om systemet ska reformeras, utan hur.

Per Nilsen, professor i socialmedicin och folkhälsovetenskap, Linköpings universitet

1. Smith R. Peer review: a flawed process at the heart of science and journals. J R Soc Med. 2006;99(4):178–182.
2. Jefferson T, Rudin M, Brodney Folse S, Davidoff F. Editorial peer review for improving the quality of reports of biomedical studies. Cochrane Database Syst Rev. 2007;(2):MR000016.
3. Bornmann L, Daniel HD. What do we know about the peer review process in scientific journals? Angew Chem Int Ed Engl.
   2008;47(38):7173–7178.
4. Tennant JP, Dugan JM, Graziotin D, Jacques DC, Waldner F, Mietchen D, et al. A multi-disciplinary perspective on emergent and future innovations in peer review. F1000Res. 2017;6:1151.
5. Nature Editorial. Tools such as ChatGPT threaten transparent science; here are our ground rules for their use. Nature.
   2023;613(7945):612.
6. Liang W, Izzo Z, Zhang Y, Lepp H, Cao H, Zhao X, et al. Monitoring AI-modified content at scale: A case study on the impact of ChatGPT on AI conference peer reviews. Proc Mach Learn Res. 2024;235.
7. UNESCO. UNESCO Science Report: The Race Against Time for Smarter Development. Paris: UNESCO Publishing; 2021.
8. Vetenskapsrådet. Årsredovisning 2024. Stockholm: Vetenskapsrådet; 2025.
9. Forte. Årsredovisning 2024. Stockholm: Forte – Forskningsrådet för hälsa, arbetsliv och välfärd; 2025.
10. Fund S, Dyke G. Paying peer reviewers: An international survey of current policies and practices. Inf Serv Use. 2024;44(1):1–7.
11. Severin A, Chataway J. Overburdening of peer reviewers and the sustainability of peer review in scholarly publishing. Learn Publ. 2021;34(4):537–546.
12. Kovanis M, Porcher R, Ravaud P, Trinquart L. The global burden of journal peer review in the biomedical literature: Strong imbalance in the collective enterprise. PLoS One. 2016;11(11):e0166387.