Missa inte framtidens STEM-forskare för att de inte passar in i mallen

I Sverige talas det allt oftare om behovet av att få fler unga att välja STEM, det vill säga naturvetenskap, teknik, ingenjörsvetenskap och matematik. Vi behöver fler förebilder, mer inspirerande undervisning och ett större intresse för dessa ämnen, heter det.

Men debatten missar en grundläggande fråga.

Varför försöker vi få fler att välja STEM utan att samtidigt förändra bilden av vem som hör hemma på en sådan utbildning? Forskning visar att föreställningar om medfödd talang kan påverka vilka som upplever att de passar inom olika akademiska ämnen.

Vi känner alla igen bilden av naturbegåvningen: Eleven som löser mattetalet innan läraren hunnit förklara. Studenten som får högsta betyg utan att verka anstränga sig. Forskaren som redan som barn ställde frågor som ingen vuxen kunde svara på. Den bilden är inte oskyldig. Den påverkar vilka vi uppmuntrar, vilka vi uppmärksammar och vilka som överhuvudtaget kan föreställa sig en framtid inom STEM.

Varför försöker vi få fler att välja STEM utan att samtidigt förändra bilden av vem som hör hemma på en sådan utbildning?

Men hur ofta berättar vi om dem som behövde kämpa? Som bytte riktning, misslyckades eller upptäckte sitt intresse långt senare? Som inte växte upp med akademiska förebilder eller aldrig såg sig själva som särskilt smarta, men ändå hittade väg in i STEM-sfären.

Vi har målat upp ett porträtt av den typiska naturbegåvningen så många gånger att vi till slut har börjat förväxla porträttet med verkligheten.

Vi känner själva inte igen oss i den här bilden av naturbegåvningen. Båda kommer från studieovana hem, utan självklar akademisk vägledning. Muataz växte upp i ett Irak präglat av krig, våld och politisk oro och bodde en kortare tid i Syrien innan han som 13-åring kom till Sverige med sin familj. Marina är tredje generationens sverigefinne och växte upp i industriorten Oxelösund, med rötter i den finska arbetskraftsinvandringen. Universitet och akademiska karriärer låg långt från vardagen för oss båda. Vi fick skaffa oss våra erfarenheter och kontakter själva längs vägen.

Men hur ofta berättar vi om dem som behövde kämpa? Som bytte riktning, misslyckades eller upptäckte sitt intresse långt senare?

Det räcker inte att säga att STEM är öppet för alla. En öppen dörr hjälper föga om man inte vet att den finns, hur man hittar dit eller om man överhuvudtaget inte uppfattar att någon som en själv är välkommen på andra sidan dörren.

Universitet och högskolor har sedan 2001 ett lagstadgat ansvar att bredda rekryteringen av studenter, men den sociala snedrekryteringen är fortfarande tydlig. Unga med högutbildade föräldrar går vidare till högskolan i betydligt större utsträckning. Att bredda rekryteringen handlar därför om mer än att informera om gymnasieprogram eller universitetsutbildningar med NT-inriktning.

Här spelar kommunikationen en viktig roll. Om unga möter sina förebilder i mobilen men forskningen fortfarande kommunicerar som om anslagstavlan på universitetet vore världens centrum, då har vi ett problem. Unga möter i dag förebilder på helt andra arenor än tidigare, inte minst i sociala medier.

Vi har målat upp ett porträtt av den typiska naturbegåvningen så många gånger att vi till slut har börjat förväxla porträttet med verkligheten.

Forskare, lärosäten och organisationer behöver därför bli bättre på vetenskapskommunikation och på att lyfta fler så kallade STEM-fluencers som kan visa dessa ämnesområden på ett mer vardagsnära och igenkännbart sätt. Om STEM fortfarande ses som något svårt, smalt eller socialt avlägset, riskerar vi att tappa elevernas intresse långt innan det är dags att välja utbildning.

Men synlighet räcker inte. Den som blir nyfiken måste också få möjlighet att prova. Fler prova-på-dagar, sommarforskarskolor, mentorsprogram, skolbesök, studentambassadörer och öppna forskningsprojekt kan göra steget in mindre abstrakt. Lärosäten behöver dessutom aktivt nå skolor och orter där akademiska kontaktnät är svagare.

Här fyller civilsamhället också en viktig funktion. Science centers och organisationer som Unga Forskare, Ung Vetenskapssport, Astronomisk Ungdom, Mattecentrum och Kodcentrum skapar miljöer där unga, oberoende av socioekonomisk bakgrund, kan experimentera, möta likasinnade och bygga det vetenskapliga kapital som skolan eller hemmet inte alltid kan erbjuda. De kan fungera som en bro som gör att intresset som väcks i skolan får fortsätta växa på fritiden.

Det räcker inte att säga att STEM är öppet för alla.

Förmåga utvecklas genom övning, nyfikenhet och rätt förutsättningar. Ett misslyckat prov, ett avslag eller en period av psykisk ohälsa avgör inte vem som kan studera eller verka inom STEM. Det är också därför vi skriver boken Vem får vara smart? Vi vill synliggöra omvägar, tvivel och avgörande möten, så att fler kan känna igen sig och se en väg framåt som leder till akademin.

Om Sverige på allvar vill bredda rekryteringen till STEM måste vi sluta lägga ansvaret på dem som känner sig exkluderade och i stället utmana de stereotyper som gör att de inte känner sig välkomna. Det är vi som reproducerar bilden som har ansvar för att förändra den.

Frågan är därför inte bara hur vi får fler unga att intressera sig för STEM, utan hur vi undviker att gå miste om framtida forskare, ingenjörer och innovatörer bara för att de inte passar in i mallen.

Marina Peltonen, doktorand vid ETH Zürich, medförfattare till den kommande boken Vem får vara smart?

Muataz Lafta, läkare och doktor i neurovetenskap, medförfattare till den kommande boken Vem får vara smart?