Polarforskare byggde upp vetenskapsutbyte med Kina

Johan Gunnar Andersson samlade fossil redan som barn hemma i Kilsbergen och skickade sina fynd till Naturhistoriska riksmuseet. Det kom att bli början på en lång forskarbana som ledde från Arktis och Antarktis till Kina.

Jan Romgard

– Johan Gunnar Andersson var en väldigt spännande person. Han grundade både Kinas arkeologiska och paleontologiska forskning och byggde upp ett av Sveriges första vetenskapsutbyten med ett utvecklingsland, säger sinologen Jan Romgard, Stockholms universitet, som nu har skrivit en bok om hans gärning.

Johan Gunnar Andersson var i grunden geolog och deltog i expeditioner till Spetsbergen. 27 år gammal leder han tillsammans med Otto Nordenskjöld en expedition till Antarktis.

– Där står han i centrum för en av svensk polarforsknings mest dramatiska händelser.

Forskningsfartyget som skulle hämta dem sjunker – men det vet inte forskarna. De tvingas under svåra umbäranden övervintra på en plats som de döper till Hoppets vik. Under den långa väntan på räddning upptäcker Johan Gunnar Andersson fantastiska fossil från juraperioden som ger ledtrådar till hur kontinenterna en gång hört ihop.

Kallas till Peking som rådgivare

Han blir chef för Sveriges geologiska undersökning och kallas 1914 till Peking som rådgivare åt Kinas regering i gruvfrågor. Det är Sveriges envoyé i Peking, Gustav Oscar Wallenberg, farfar till Raoul Wallenberg, som rekommenderar honom.

– Han framhåller att Sverige är ett neutralt land, inte som kolonialmakterna, och att ”vi kan hjälpa er med vetenskap”.

Kina är inne i ett spännande skede, Qingdynastin har fallit och landet är en skör demokrati. Man behöver hjälp med att hitta järn och kol för sin industrialisering.

Samtidigt som Johan Gunnar Andersson söker efter malm byggs ett vetenskapligt samarbete upp. I Sverige fanns medel för polarforskning, men den stannade upp i och med första världskrigets utbrott och pengar styrs om till Kina.

– Polarforskningen hade samma mål. Den handlade om att kartlägga klimatförändringar, till exempel hur det kommer sig att samma typer av växter kunnat växa samtidigt både i Arktis, där det idag är iskallt, och i varma områden på jorden. Den typen av forskning var oerhört modern för sin tid.

Gör fantastiska fynd

Ett fruktsamt samarbete inleds, svensk-kinesiska team reser runt i Kina och gör arkeologiska utgrävningar. De färdas på järnvägar så långt det är möjligt, annars på hästrygg eller till fots.

– Det är makalöst vad energiska de var.

Man gör fantastiska fynd, bland annat efter de första dinosaurierna i landet och även fossil av ”pekingmänniskan”, den förhistoriska människa som kom att inordnas i arten Homo erectus.

Kina hade vid den tiden inga laboratorier, museer eller forskningsbibliotek. Sverige skrev därför ett avtal med Kinas regering om att fynden skulle skickas till Stockholm och Uppsala för rengöring, undersökning och bestämning. Resultaten skulle publiceras i Kina och Sverige skulle få behålla hälften av fossilerna.

– Det var ett schysst avtal för sin tid, helt unikt. De flesta andra västerlänningar stal bara ur landet. Men ett sådant avtal skulle inte förekomma idag.

Utbytesstudenter från Kina

Avtalet ledde också till att Sverige fick sina första utbytesstudenter från Kina. Den allra förste kom hit i november 1918 och lärde sig flytande svenska med stockholmsdialekt. Under 20-talet byggde Kina upp egna forskningsinstitutioner och det skrevs därför ett nytt avtal 1927 om att alla samlingar skulle stanna i landet.

När Johan Gunnar Andersson inte var ute och reste bodde han i hutongkvarteren i Peking. Han var nära vän med Kinas ledande vetenskapsmän och de satt i trädgården och drack te och pratade vetenskap under stjärnhimlen.

– De diskuterade den tidens stora frågor – som är lika viktiga idag: varför har klimaten förändrats, var kommer människan ifrån? Han mötte en kombination av urgammal kultur och unga människor som ville skapa modern vetenskap. Vetenskap som kunde bygga det moderna samhället och leda både Sverige och Kina in i framtiden.

1937 bryter det kinesisk-japanska kriget ut och Kina blir delvis ockuperat. Andersson skriver om hur uppgiven han är. Han lämnar Kina för gott, längtar hem till sina barn.

Initierade Östasiatiska museet

Väl hemma i Sverige fortsatte han att forska om de svenska samlingarna. Han skrev böcker om Kina och brevväxlade långt in på 1950-talet med vänner ute i världen som fortfarande var i livet. Han kallades Kina-Gunnar och initierade Östasiatiska museet vars samlingar han en gång varit med om att skapa.

– Han byggde upp ett samarbete som på många sätt lever kvar än idag. Många i Kina har därför en positiv syn på honom.

Jan Romgard har ägnat Johan Gunnar Andersson många år av arkivforskning, vilket först blev en avhandling och sedan en bok. Han är nu involverad i ett projekt där han hoppas att Kinaforskarnas anteckningar och fotografier ska digitaliseras och göras tillgängliga.

– Idag är det asfalt där de en gång grävde, platserna går inte att återskapa. Det innebär att vi har ett helt unikt material för att förstå hur Kinas miljö och klimat har förändrats de senaste hundra åren.

Läs också i Curie: Stationen finns nära det de forskar om