Ökad press på universitetslärarna

Utbildningskvaliteten vid svenska lärosäten har varit ett hett diskussionsämne i flera år, och i januari kastade historieprofessorn Dick Harrison vid Lunds universitet mer bensin på brasan. I en debattartikel i Svenska Dagbladet kallade han Sveriges högre utbildning för ett haveri. Han skyllde på att studentkårerna har fått ökad makt och på att institutionerna får ekonomisk ersättning kopplad till antalet examinerade studenter. Det leder till sämre kvalitet, menade Harrison.

Han fick både mothugg och medhåll. Men att situationen blivit tuffare för universitetslärarna är en bild som bekräftas av Sulf, Sveriges universitetslärarförbund.

Carl Falck, förbundsjurist hos Sulf, säger bestämt att kraven på lärarna har ökat på flera sätt. Bland annat växer administrationsbördan, och många lärare ansvarar för fler studenter och fler oerfarna studenter än förr.

Fler studenter och nya attityder

– Under årens lopp har statens ekonomiska bidrag per student minskat. Ett sätt för lärosätena att lösa det har varit att ta in fler studenter. Men det innebär att läraren får mindre tid för varje student. Samtidigt läser fler än förr vid universitet, och personer med mindre studievana behöver ofta mer hjälp och stöd, säger Carl Falck.

Han har dessutom intrycket att det allt oftare händer att enskilda studenter sätter press på lärare.

– Förr när man fick ett dåligt betyg så antingen accepterade man det, eller gick till examinatorn och frågade om saken. Nu kan det hända att föräldrar till studenter ringer och skäller på läraren för att deras barn fått för dåliga betyg. Det har skett en attitydförändring. Fler verkar anse att studenterna ska kunna klara studierna väldigt enkelt, säger Carl Falck.

Enligt Högskolelagen ska studenterna vara representerade när utbildningsmål och kursplaner fastställs. På så vis kan de ha ett inflytande över kursernas upplägg och krav. Men på individnivå är det studentens eget ansvar att se till att hen klarar av sin utbildning. I formell mening har läraren alltså ingen skyldighet att se till att varje student klarar kraven.

Även kårerna kritiska mot sjunkande krav

I debatten har studentkårerna framhållit att de är ute efter förbättrad pedagogik, inte kravlösa kurser. Enligt Caroline Sundberg, ordförande i Sveriges förenade studentkårer, håller kårerna med Dick Harrison om att sjunkande examinationskrav är ett problem vid landets lärosäten. Men det drivs av kraven på snabb genomströmning, inte av kårmakten, menar hon.

– Upplägget för en kurs ska ge studenterna förutsättningar att uppnå examenskraven eller kursmålen. Men det handlar inte om att sänka kraven, säger Caroline Sundberg.

Att studentkårernas makt skulle ha ökat på senare år håller hon inte med om.

– 2010 avskaffades kårobligatoriet. Då behöver kårerna helt plötsligt fokusera mer på medlemsrekrytering. Vi ser att inflytandet är fortsatt starkt runtom i landet, men kårerna behöver balansera verksamheten på ett annat sätt för att få det att gå ihop, säger Caroline Sundberg.

Därför välkomnar hon den utredning om studentinflytande som nyligen tillsatts av regeringen. Universitetskanslerämbetet har fått i uppdrag att utreda studentinflytandets förutsättningar sedan kårobligatoriet avskaffades, och se om det finns behov av åtgärder för att stärka det oberoende studentinflytandet. Att situationen skulle kunna vara den motsatta – att studentinflytandet är för stort – verkar inte vara varken regeringens eller UKÄ:s bild.

Ett förändrat utbildningssystem ökar trycket

En som inte är förvånad över att universitetslärarna känner en ökad press är Mats Benner, forskare och professor i forskningspolitik vid Lunds universitet. Han konstaterar att det svenska systemet för forskning och högre utbildning i dag präglas av att utbildning och forskning hanteras som två skilda aktiviteter.

– Utbildning har i någon mening blivit sekundärt fastän vi har fler studenter än någonsin. En gång var det fint att vara lektor. Nu är det finare att forska. I Sverige har många av de som undervisar mycket fler kurser än lärare i andra länder, samtidigt som en skicklig forskare helt kan ”köpa sig fri” från undervisning. Kanske borde det vara tvärtom, att utbildning ses som en förmån och är den naturliga startpunkten för alla forskare vid lärosätena, säger Mats Benner.

Både kraven på snabb genomströmning och studenternas förväntningar på höga betyg, ser han som naturliga – om än inte önskvärda – följder av utbildningssystemets struktur som går tillbaka till 90-talet. Då gick Sverige från en starkt centraliserad utbildningsplanering, där staten i hög grad styrde form och storlek på utbildningarna, till att studenterna istället skulle få välja och kombinera sina kurser själva. Både lärare och studenter var trötta på ett hårt reglerat, ineffektivt system.

Institutioner behöver ta större ansvar

Men när studenternas önskemål allt mer styrde utbudet av utbildningar, behövdes ett mått på hur väl medlen användes. Bland annat infördes kvalitetsgranskningar och krav på att en viss mängd studenter skulle ta examen.

– Det var en revolution på sin tid, men alla system perverteras ju, säger Mats Benner. Det nya sättet löste problem, men istället har andra uppstått. Vad som behövs nu är mod att se att vi har hamnat i en återvändsgränd, och att diskutera vad vi behöver förändra.

Han blir inte upprörd av historier om studenter som kommer till läraren och argumenterar för höga betyg. Tvärtom menar Mats Benner att de på många vis beter sig rationellt, eftersom man ”gjort studenten till kund och kung”.

– Innan var utbildningsplatserna i sig attraktiva. Men nu när det finns kanske trettio olika ekonomutbildningar blir betygen väldigt viktiga. Då kan man inte bli förvånad över att detta leder till diskussioner om vem som ska bli godkänd.

– Så vi har rationella studenter å ena sidan, och överarbetade lärare å den andra. Hur ska vi få den situationen att gå ihop? Vi måste våga ta diskussionen och lära av misstagen, inte bara gnälla, säger Mats Benner.

Han skulle gärna se att ledningarna för lärosätena tar ett större ansvar och säger ifrån om de ser att utbildningarna inte kan hålla tillräcklig nivå med dagens resurser.

– Läraruppgiften är lite sviken av lärosätena. Kanske skulle vi behöva någon typ av mix mellan att å ena sidan låta studentens val styra, å andra sidan faktiskt ha en bestämd dimensionering. Till exempel lägga ut en viss utbildning på uppdrag till vissa lärosäten. Men oavsett hur det ska lösas, är det inte hållbart i längden att vara beroende av enskilda visselblåsare.

Läs mer: Dick Harrison: Högre utbildning är ett haveri (SvD, 2016-01-25) Länk till annan webbplats, öppnas i nytt fönster.

Läs också i Curie: Lärare efterlyser uppförandekod