När jag ritar på svarta tavlan tar studenterna till sig kunskapen

Jag suddar tavlan och när jag vänder mig om står ett gäng studenter där, de har inte snabbt lämnat lokalen utan står kvar och nu tittar de på mig. Och så säger de tack. Tack att du ritade på tavlan. Att du inte bara körde igenom en powerpoint. Nu fattade vi för första gången vad det här handlar om.

Jag hade frågat dem under föreläsningen, kan ni det här redan eller vill ni att jag går igenom det? Min föreläsning skulle handla om B, en föreläsning innan skulle ha tagit upp A. Jag hade blivit ombedd att bygga på det, att gå vidare från A till B och det var vad jag hade förberett i mitt material. Men när jag frågade om de hade koll på A möttes jag av uttryckslösa ansikten. Det är viktigt att ni förstår A innan vi går vidare till B. Annars blir B ett luftslott, ingen grund. Det var lite tyst. Så sa en av studenterna försiktigt, du kanske kan gå igenom… Då nickade flera.

Men ibland behövs inte digitaliserade bildspel eller youtube. Ibland behövs en krita och en tavla.

Jag tog upp kritstumpen och började rita på tavlan. Det var en klassisk gammal svart tavla som man ritar och skriver på med krita. Man blir lite vit om fingrarna men fördelen är att tempot saktas ner och så låter det så härligt när man drar kritan över tavlan. Man måste också skriva tydligt för det blir lätt lite kladdigt och utsmetat, men det har också sin fördel att skriva ordentligt eftersom studenterna då har större chans att faktiskt läsa vad man skriver.

På en powerpoint är det enkelt att se vad det står. Som föreläsare är det dock lätt att dra igenom sitt powerpoint-material för snabbt. Man vill hinna med. Man är van vid att ha begränsad tid på en konferens. Men rollen som undervisande lärare är inte densamma som när man presenterar sin forskning vid internationella konferenser.

När vi undervisar studenter, framtidens yrkespersoner i alla kategorier, är det viktiga inte vad vi som undervisare hinner med att presentera (prestera), utan vad de får med sig och kan bygga vidare på. Det är otroligt viktigt att vi som undervisar dagens studenter ställer vår kunskap till förfogande på ett sätt som de har möjlighet att ta till sig. Så att de bygger sina framtida yrkesroller på vad de lärde sig medan de samlade högskolepoäng och därmed besitter egen kunskap och inte behöver förlita sig på ”double check” i Google.

För en del fungerar det. Andra lär sig (i bästa fall) efteråt, när de själva jobbar med materialet.

Man kan lägga ner mycket arbete på att göra en ny powerpoint till en föreläsning man inte haft förut. Men ibland behövs inte digitaliserade bildspel eller youtube. Ibland behövs en krita och en tavla. Och att komplicerade samband får ta lite tid att gå igenom. Stegvis bygga upp komplexitet, inte ta allt på en gång med ett litet klick.

När handen jobbar med det ögat ser och öronen hör aktiveras inlärningen. Vi kopplar ihop olika sensoriska intryck med motorisk aktivitet, och i och med det sker en aktiv bearbetning i hjärnan. Idag är det många studenter som inte ens har med sig papper och penna, de sitter av föreläsningar som en show. För en del fungerar det. Andra lär sig (i bästa fall) efteråt, när de själva jobbar med materialet.

För några är det som att vinna första pris: En penna! Att hålla i, skapa med.

Men vi kan öka på utbytet genom att kommunicera med studenterna medan föreläsningen pågår, involvera dem. Och uppmuntra dem att ta med material att skriva och rita med. Ibland tar jag med en bunt papper och ett knippe pennor och så får de som vill hämta upp dem att använda under föreläsningen. För några är det som att vinna första pris: En penna! Att hålla i, skapa med.

Det blir ett litet tumult under några minuter men snart är de på plats igen, beredda att rita och skriva. Och lite vaknare, för de har också rört på sig och de har ett nytt mål, att själva prestera något, för sin egen skull.

För när vi tar oss tid att rita på tavlan och studenterna gör sina egna bilder på papper, då jobbar de aktivt med materialet redan under själva föreläsningen.

I pausen ställde jag mig längst bak i klassrummet och tittade på hur studenterna interagerade med varandra. Några ställde sig vid tavlan och pratade om vad jag illustrerat, riktningen på pilar, små förkortningar, nyckelord.

Vi behöver att ni gör så här, vi behöver att ni ritar på tavlan, sa några av dem efteråt.

En enkel önskan som är lika enkel att tillgodose. En penna eller krita i fickan, symboler för lärande och kunskap. Även i vårt digitala tidevarv och med tillgänglighet till – och förtrollning av – AI och ChatGPT.