I Portugal behövs ingen kvotering

En bit utanför Lissabon ligger den lilla staden Oieras och här finns många av de stora instituten för forskning. Efter en hektisk vecka tar Mariana Pinho emot på Instituto de Tecnologia Química e Biológica (IBTQ), Lissabons universitets institut för teknisk kemi och biologi.

Senare samma dag ska hon iväg för att medverka i den populärvetenskapliga satsningen ”Forskarfredag” och därför finns plattor med bakterieodlingar på hennes skrivbord.

Egen grupp och familj

Efter att ha varit postdoktor i Oxford etablerade Mariana Pinho sin egen forskargrupp. Hon fick ett forskningsbidrag för unga forskare från Europeiska forskningsrådet, ERC, det underlättade processen mycket. Hon lyckades att identifiera ett forskningsområde som är intressant men inte överbefolkat.

– Sedan kan man inte räkna med att förbli ensam, i alla fall inte om det handlar om någonting intressant. Men jag var först och har därmed ett givet namn inom fältet, det är viktigt.

Mariana Pinhos man är också forskare och tillsammans har de tre döttrar. De har både flexibla arbetstider och har full förståelse för varandra när livet som forskare kräver långa dagar eller till och med nätter. Första barnet föddes i slutet av Mariana Pinhos tid som doktorand, då kunde hennes make slutföra vissa experiment. Andra barnet föddes under perioden som postdoktor, i Oxford.

– Då jobbade vi i skift för att ta hand om barnen, vi gör fortfarande så när någon av dem är sjuka, berättar hon.

Tredje barnet kom när hon hade blivit gruppledare, därför varvade hon föräldraledigheten med deltidsarbete.

Krisen påverkar alla

Det portugisiska samhället stödjer kvinnor som vill jobba. Barnomsorg finns från tidig ålder och det är accepterat att lämna barnen och jobba. Men Mariana Pinho påpekar också att man måste ha två inkomster i en familj i Portugal, annars klarar de flesta sig inte ekonomiskt.

Den ekonomiska krisen drabbade forskningen hårt, när det var som värst, 2008, fanns inte ens utlysningar. Även idag är Portugal rätt beroende av EU-medel för forskning.

De löper över en längre period än de portugisiska forskningsbidragen, vilket gör det enklare att planera. Dessutom tas hänsyn till föräldraledighet i bedömningen.

Fler kvinnor som forskar

Hon berättar att mer än hälften av alla som jobbar på institutet är kvinnor, på alla positioner. Inom styrelsen och kommittéerna kan andelen möjligen vara något lägre, men hon spekulerar att det kan bero på att färre kvinnor vill finnas på dessa positioner. Då ska man inte heller tvinga fram det, menar hon.

– Eftersom det redan finns så många kvinnor i systemet söker sig också fler kvinnor hit.

Det behövs verkligen ingen kvotering och jag är emot det, samma sak gäller riktade bidrag för kvinnor. Så fort som man utlyser någonting speciellt för en grupp sker också en nedvärdering, poängterar Mariana Pinho.

Den höga andelen kvinnor inom naturvetenskapen kan enligt henne bero på att männen är mer benägna att byta till en mer ekonomiskt lönsam karriär som läkare eller inom industrin.

Förebild hemma och på labbet

Hennes döttrar tycker att det är coolt att deras mamma är en framgångsrik forskare och Mariana Pinho är nöjd att hon kan vara en förebild för sina barn.

På labbet försöker hon stödja doktoranderna och postdoktorerna som blir gravida. De flesta är oroliga över hur de ska förena forskning och familj.

– Jag berättar för dem att de kommer att klara det. Livet handlar inte bara om vetenskap, familjen är en viktig del. När någon frågar mig vad jag gillar att göra när jag inte jobbar svarar jag: att vara mamma. Jag gillar verkligen det, och det är viktigt för mig.

Samma möjligheter inte en självklarhet

En bit ifrån IBTQ ligger ett annat institut för biologisk forskning, Instituto Gulbenkian de Ciencia (IGC). Hit kom Karina Xavier 2006 efter att ha varit postdoktor i Princeton, USA.

– Det var ett medvetet val att komma tillbaka, Portugal är ett bra land för en familj, systemet är mycket mer stödjande. Det gäller inte bara forskningen utan hela samhället, det finns kvinnor inom alla yrken, säger Karina Xavier.

Hon växte upp med den starka tron att hon har precis samma möjligheter som sin bror.

– Jag har fått en mer nyanserad syn på det nu. Jag har aldrig känt mig diskriminerad, men jag har sett hos mina kolleger i andra europeiska länder att läget kan se mycket annorlunda ut. Kontakten med forskare från Tyskland och Schweiz var något av en ögonöppnare, säger hon.

Även födseln av hennes första barn blev en väckarklocka – hon nämner graviditetens påfrestningar, amning och för lite sömn som faktorer som fick henne att undra hur tillvaron ska gå ihop.

– Men denna fas går över och det går att komma igen efter det.

Hon resonerar vidare över tänkbara hinder.

– Sedan kan barnomsorgen kosta en del fram tills att barnet fyllt tre år. Men även dessa år passerar fort och det är viktigt att tänka längre än så, barnen blir större och vad ska man göra då, sitta hemma hela dagen?

Strukturer som underlättar

Karina Xavier gillar att forska och jobba, men det handlar om mycket mer än de egna intressena.

– Jämställda familjer ger jämställda möjligheter för barnen. Jobbande mammor med en bra utbildning kan hjälpa sina barn med skolarbetet på ett helt annat sätt och kan ge råd inför olika ämnesval i skolan eller senare i karriären.

De flesta aktiviteterna för barnen ligger inom skolan och det underlättar mycket. Karina Xavier jämför med USA, där båda hennes pojkar föddes.

– Där är man mycket mer beroende av vänner eller grannar som hjälper till.

Karina Xavier har två konkreta råd till unga kvinnliga forskare.

– Identifiera och investera i det du gillar. Då är det enklare att hitta energin för att få det att fungera och för att hitta en bra balans i livet. Och välj rätt partner. Min man tycker att min karriär är lika viktigt som hans egen.

Läs också i Curie: Tyskland förlorar kvinnors kompetens