Dagens system skyddar förövare i akademin

Sverige ligger högt på World Economic Forums jämställdhetslista Länk till annan webbplats.. Men medan flera andra länder förbättrar sina index, står Sverige stilla. Svenska universitet och högskolor är ännu inte jämställda i sina processer och system. Problemen stäcker sig från omedvetna fördomar till direkt diskriminering och sexuella övergrepp.

2021 gjorde KI, KTH, Malmö universitet, och Nationella sekretariatet för genusforskning en stor enkätstudie om genusbaserad utsatthet i den svenska högskolesektorn Länk till annan webbplats.. De samlade in svar från inte mindre än 32 000 personer på 38 svenska högskolor och universitet.

Sverige, likt många andra länder, har problem med genusbaserad utsatthet inom akademin.

Resultaten visar att mobbning och sexuella trakasserier är vanligt och att kvinnor är mycket mer utsatta än män. Som exempel kan nämnas att över 5 procent av alla kvinnliga studenter hade varit med om sexuella trakasserier under de senaste 12 månaderna. Under samma tidsperiod hade mer än 20 procent av de kvinnliga doktoranderna utsatts för sexuella skämt eller kommentarer, och upp mot 15 procent av både kvinnliga anställda och kvinnliga doktorander hade mobbats under de senaste 12 månaderna. Analysen visar svart-på-vitt att Sverige, likt många andra länder, har problem med genusbaserad utsatthet inom akademin.

Stark tystnadskultur om trakasserier

Som respons på #MeToo rörelsen 2017 skapade de flesta universitet webbaserade anmälningssystem för sexuella trakasserier och liknande. Detta låter fint, men hur hanteras fall som anmäls? Om det gäller något riktigt illa kan en anmälan leda till en intern utredning. Utifrån en sådan sekretessbelagd text tar universitetet sedan beslut om konsekvenser. Mycket är oklart och det finns en stark tystnadskultur på våra universitet och högskolor.

Om någon faktiskt gör en anmälan, delegeras fallet ofta nedåt i linjen (till prefekt) vilket direkt skyddar förövaren eftersom denne ofta är kollega med prefekten. Jag har följt ett par anmälningar som utretts på nära håll och hört om flera andra via mitt tidigare ledarskap för Genie (Chalmers jämställdhetsprojekt).

Läs artikeln om Genie: Bottenplacering fick oss att satsa på jämställdhet (Curie)

Jag ser stora brister. Det behövs mer resurser, juridisk kunskap, och ett tydligt ansvarstagande från centrala ledningen. Nedan delar jag upp mina kommentarer runt dagens hantering av anmälningar i tre delar: före, under och efter en utredning.

Innan anmälan görs:
Ska man våga göra en formell anmälan måste man känna sig trygg. Ofta behöver man prata med någon i förtroende om vad som hänt innan man kan bestämma sig för att anmäla. Offret är ofta i beroendeställning till förövaren så det är ett stort steg. Detta är särskilt markant när det gäller situationer som inbegriper en doktorand och hens handledare. Det måste förklaras tydligt vad som händer under och efter en utredning. Och offret måste få stöd och vägledning av en person med auktoritet genom hela processen. Så är det inte idag.

Under utredningsprocessen:
En utredning tar ofta flera månader. Offret behöver separeras fysiskt från förövaren under tiden. Sjukskrivning är en vanlig lösning, men inte rättvis mot offret. Hur ska förövaren och andra studenter i dennes närhet hanteras? Hur hindrar man att förövaren manipulerar, eller till och med hotar, övriga studenter att stå på dennes sida? Om offret är en doktorand som behöver handledning – hur kan man ge hen stöd i forskningen? Kan ett universitet lägga sig i forskningsprojektet om vetenskapliga motsättningar uppstår? Vem ser till att utredningen görs objektivt om förövaren är en etablerad forskare med stort kontaktnät?

Ansvar fallar mellan stolarna

Det här är svåra frågor som måste hanteras. Ofta är det oklart vem som ansvarar för vad, och vem som följer upp. Saker faller mellan stolarna. Hade jag inte varit informellt stöd till de doktorander jag följt, och tryckt på i många lägen, hade de kört fast. Det är också oerhört viktigt att anlita utredare som har juridisk kompetens och vet hur ett universitet, och därmed relationen doktorand-handledare, fungerar. Universitetets vanliga företagshälsovård har inte alltid denna expertis.

Efter utredningen:
När utredningen till slut är klar är det oklart vad som sker. Vem har rätt att läsa utredningen och kan, eller till och med bör, den nyttjas utanför universitetet? Borde resultat av fällande utredningar meddelas på ett formellt sätt till finansiärer, samarbetspartners, vetenskapliga organisationer, och nya arbetsplatser (om förövaren säger upp sig)? Universitetets spelrum av konsekvenser för förövare sträcker sig från en enkel varning ända upp till avsked. Vem bestämmer straffskalan? Jag har bara hört om varningar som inte gjort skillnad i praktiken. Hur förebygger man nya offer i sådana situationer? En befogad oro hos offer som anmäler är risken för vetenskaplig smutskastning (så som negativa utvärderingar, blockering av manuskript, ryktesspridning) om förövaren fortsätter i en akademisk maktposition. Hur kan man förhindra sådant?

En befogad oro hos offer som anmäler är risken för vetenskaplig smutskastning.

Till skillnad från i Sverige finns i USA ett sökbart register med fällda "sexual offenders" Länk till annan webbplats. vid amerikanska universitet (baserat på öppet tillgänglig information). Och finansiärer (till exempel, NIH) kräver att universiteten rapporterar in denna typ av brott. I England uppmuntras universitet att gå med i ett "Misconduct Disclosure Scheme" (Nature) Länk till annan webbplats. för att förhindra att förövare kommer undan genom att byta arbetsplats.

Oberorende aktör för hantering av trakasserier

Allt jag lyft ovan påverkar om en person gör en anmälan eller ej. För att fler ska våga, och se en poäng med, att anmäla övergrepp, måste universitet och högskolor bli bättre. Idag verkar de tyvärr mest intresserade av att skydda sitt rykte. Det gäller att följa diskriminerings- och arbetsmiljölagar men samtidigt visa kraftfullt att trakasserier, kränkningar och olämpligt beteende inte är acceptabelt. Här krävs ansvarstagande på högsta nivå, tydliga regler och direkt stöd till offer. Universiteten skulle kunna samordna sig och kanske bilda ett centralt beslutande organ. Kanske kan SUHF bli en oberoende aktör med expertis och nationella riktlinjer? Kan svenska finansiärer börja ställa krav?

Jag avslutar med att citera uppmaningen från en läsvärd artikel Sexual harassment should be treated as institutional-level integrity failure (The Lancet) Länk till annan webbplats..

Pernilla Wittung-Stafshede
Professor i kemisk biologi, Chalmers tekniska högskola