Hemkära forskare skapar slutna miljöer

Bo Rothstein är professor i statsvetenskap vid Göteborgs universitet. Han är en flitig debattör i bland annat frågor om forskningens frihet och kvalitet, och han är inte känd för att uttrycka sig försiktigt. Det gör han inte heller när han pratar om forskarrörlighet.

– Det svenska forskarsamhället lider av svår intellektuell inavel. Vid de största universiteten var för några år sedan över 90 procent av de samhällsvetenskapliga professorerna kvar på den plats där de disputerat. Det skapar slutna miljöer och lokala beroendeförhållanden, säger Bo Rothstein.

Liksom Pernilla Wittung-Stafshede (se artikel intill) jämför han med USA där disputerade forskare i stort sett aldrig blir kvar vid sin fakultet. Det amerikanska systemet med tjänster som assistant professors kallar han ”den mest geniala uppfinningen inom forskarvärlden”. Den tjänsten söker nydisputerade vid andra universitet än sitt första.

Med det i åtanke måste de skriva en avhandling som är intressant för forskarvärlden i stort, snarare än en som passar in i den lokala makthierarkin.

– Den är en vanlig karikatyr att säga att den bästa strategin för en svensk doktorand är att ta sin professors modell och visa att den fungerar ännu bättre på ett nytt empiriskt material, säger Bo Rothstein.

Föreslog förbud

Som ledamot i den senaste forskningsberedningen föreslog han ett formellt förbud för svenska lärosäten att anställa sina egna doktorander.

– Den organisation som står för utbudet ska inte också stå för efterfrågan. Om Volvo hade köpt alla sina bilar själv skulle vi fortfarande köra de gamla 144:orna.

Förslaget antogs inte.

Tror du att du kommer att få gehör för det längre fram?

– Nej.

Bo Rothstein hävdar att trots att forskarvärlden är enig om att den bristande rörligheten är en viktig fråga, görs ingenting åt saken.

– Alla vill ha det så bekvämt som möjligt så det mesta som sker, sker i motsatt riktning. Exempelvis möjligheten att bli befordrad till professor. Förr brukade man i alla fall flytta för att få en professur. Mitt förslag är kanske för radikalt för att någon ska ta i det, men något radikalt måste göras.

Krav på flytt

Själv anser han att kravet på flytt efter disputationen skulle vara rimligt så länge de som söker till doktorandutbildningen känner till förutsättningarna. De som redan är inne i systemet skulle inte tvingas flytta, betonar han.

2009 utsågs Bo Rothstein som en av tio svenska forskare av Knut och Alice Wallenbergs stiftelse till Wallenberg Scholar och nu ägnar han sig på heltid åt sin forskning om bland annat korruption. Han har slutat handleda doktorander – han vill inte vara bunden till dem de tio år som han säger ofta blir fallet när samma person också gör en postdok vid universitetet.

– Tio år! De flesta människor är ju inte ens gifta med varandra så länge nu för tiden. Om jag kunde säga till mina doktorander att ”jag ska hjälpa dig skriva den bästa avhandling du kan, sedan skiljs våra vägar”, då vore det en annan sak. Men att jag som är 59 skulle ha dem tills jag är 69… Nej, det gitter jag inte. Det är osunt med så långa beroendeförhållanden, för oss båda.

Satsa hellre på unga

Ökad rörlighet nationellt och internationellt skulle höja kvaliteten på forskningen, anser Bo Rothstein. Men han tror inte på regeringens nya satsning på internationell rekrytering. Varför skulle etablerade internationella stjärnor komma till just Sverige, när de kan välja Paris, New York, San Francisco? De som möjligen skulle komma, befarar Bo Rothstein, är forskare vars stjärna dalar. Bättre då att satsa på unga talanger.

– Väldigt många länder har sämre offentliga finanser än vi och skär ner på nya tjänster för unga forskare, så det finns en stor pool att välja från. För rätt lite pengar kan vi få hit morgondagens forskare istället för gårdagens.

Men precis som Pernilla Wittung-Stafshede anser han att Sverige måste kunna erbjuda chanser till fast anställning. Efter fyra eller sex år ska man kunna prövas, och om man utfört arbetet väl ska man få fast tjänst.

– Det var ett annat förslag jag la i forskningsberedningen, och där fick jag faktiskt gehör. Nu är det möjligt för svenska universitet att inrätta så kallade tenure track-tjänster, om de vill. Och jag har förstått det som att åtminstone Göteborgs universitet planerar att göra det.

Läs också i Curie:
Familjen får forskare att stanna kvar
Forskarflytt ger nya idéer
Med 30 patent i bagaget