Svensk mykolog en av världens mest citerade forskare

De finns nästan överallt. Nya, okända svamparter upptäcks hela tiden, och de allra flesta får inte tilldelas ett vetenskapligt namn. Det handlar om de miljontals svampar som är osynliga för ögat, de ”dolda och försummade svamparna” som mykologen Henrik Nilsson vid Göteborgs universitet uttrycker det. Han vill rikta strålkastarljuset mot dessa åsidosatta organismer i det omfattande svampriket.

Den stora utmaningen, som Henrik Nilsson vill göra något åt, är att dagens regelverk bara tillåter de svampar som kan odlas eller har en fruktkropp (det vi i dagligt tal brukar kalla en svamp) att få ett latinskt namn.

– Det finns gissningsvis runt sex miljoner svampar, och de lever inte bara i jord och mark, utan nästan överallt. Vi har hittat svampar i djuphaven, i sjöar och i höga alpina zoner, säger han.

De flesta svampar lever underjordiskt, oftast i form av tunna svamptrådar, men det är en försvinnande liten del av dem som får någon uppmärksamhet.

– Det är egentligen en absurd situation: minst fyra femtedelar av världens svampar ignoreras medvetet. Det innebär att de inte får vara med i studier och naturvårdsplaner, samtidigt som vi missar enorma möjligheter till ny kunskap. Tänk så mycket vi hade kunnat åstadkomma om vi istället hade tagit alla dessa svampar på allvar.

Drivs av att upptäcka nya svampar

Henrik Nilssons intresse för naturen formades i barndomen. Han växte upp i ett natur- och miljömedvetet hem där det aldrig var särskilt långt mellan skogspromenaderna, fiskeutflykterna och snorklings-dagsturerna.

Det är egentligen en absurd situation: minst fyra femtedelar av världens svampar ignoreras medvetet.

Att studera biologi på universitetet kändes därför självklart, men Henrik insåg snart att mycket inom området redan var känt: det fanns inte så många nya växter eller stora djur att upptäckta. När det gäller svampar däremot, visade sig verkligheten vara en annan.

Under en svampkurs fick han upp ögonen för dna-sekvensering: en metod som använder genetisk information för att få fram säkrare och mer omfattande kunskap om svampar. Den här provtagningstekniken har i grunden stöpt om fältet, berättade kursföreläsaren, och har lett till att nya, stora svampgrupper upptäcks hela tiden.

Henrik Nilsson fascinerades av det faktum att beskrivningen av svampriket behövde göras om från grunden.

– Det är få förunnat att kunna upptäcka sådant som ingen tidigare har känt till, och få ut den nya kunskapen till världen. Därför bestämde jag mig för att göra mitt examensarbete inom mykologi och dna-sekvensering.

Under studierna hittade han flera, nya svamparter som ingen någonsin hade reflekterat över förut.

– Det blev hundratals, kanske tusentals timmar av datoranalyser, och för att få ihop tillräcklig datorkraft fick jag bygga ihop datorer med hjälp av delar från institutionens elektronikskrotrum. Jag arbetade med nya grepp, nya rön, ny teknik – och allt i en biologisk kontext. Jag var fast, säger han.

Inspirerades av Estlands ”mykologi-farfar”

Efter examensarbetet fick han en doktorandtjänst vid Göteborgs universitet, och forskarbanan som mykolog tog sin början. Under sin postdoktorvistelse i Estland i mitten av 00-talet träffade han Erast Parmasto, en engagerad och nytänkande emeritus-mykolog som gjorde stort intryck på Henrik.

Det är få förunnat att kunna upptäcka sådant som ingen tidigare har känt till, och få ut den nya kunskapen till världen.

Parmasto, som gick bort 2012, arbetade mycket för att förbättra Estlands svampdatabaser och fick det internationella smeknamnet "the grand old man of Estonian mycology.”

– Han var verkligen Estlands ”mykologi-farfar”, och han såg ut att vara ungefär hundra år gammal. Men som forskare hade han sannerligen åldrats värdigt: han var öppen för ny teknik, ville arbeta med dna-metoder och gick dit datan ledde honom. Så det finns visst hopp för oss forskare: man kan förbli ung i sinnet även när man åldras, säger han.

Vill ha ett skifte i synen på svampar

Just förmågan till nytänkande och att kunna släppa taget om traditionella metoder – om det finns bättre alternativ – är något som Henrik Nilsson tycker är avgörande i forskarvärlden. Han uppfattar att det finns alltför många konservativa krafter inom både svampforskningen och vetenskapen i stort, och att detta hindrar mycket ny kunskap från att komma fram.

Själv jobbar han hårt för ett skifte i synen på svampar, och ett nytänk i namngivandet inom mykologin. För trots att dna-sekvenseringen ökar, används metoden främst för att granska artgränser och evolutionär historik hos svampar vi redan känner till, och som har ett vetenskapligt namn. De många nya, okända svampar som upptäcks med dna-metoder får däremot ingen legitimitet, eftersom de inte tilldelas något namn.

– I mykologins barndom ansågs det rimligt att kriterierna för vetenskaplig namngivning skulle vara att svamparna hade en fruktkropp eller gick att odla. Idag vet vi så mycket mer om hur svampar fungerar – men regelverket har inte hängt med.

Databas ger möjlighet att studera okända svampar

De senaste 20 åren har han, tillsammans med en grupp nordeuropeiska kolleger, försökt göra något åt situationen. Forskarna har utvecklat den dna-baserade databasen UNITE där alla svampar som inte kan tilldelas ett latinskt namn istället får ett löpnummer, en DOI. Det gör att de kan kategoriseras ändå.

– I det traditionella systemet är det som att svamparna inte existerar om de inte kan namnges. De ignoreras eftersom de inte uppfyller systemets kriterier för hur svampar ska vara och bete sig.

Med hjälp av UNITE-databasen kan forskarna, trots detta, samla in en mängd data om dessa förbisedda svampsorter.

– På så vis kan vi se vilka de är och vad de har för sig, jämföra dem och arbeta med dem över tid. Vi ger dem agens, helt enkelt. Jag vaknar varje morgon och tänker: ”idag ska jag fortsätta ge en röst åt svamparna som ingen bryr sig om”.

Databasen används flitigt av mykologer världen över och växer stadigt. Idag innehåller den 10 miljoner dna-sekvenser och runt 200 000 svamparter. Henrik Nilsson hoppas att databasen kan skynda på en förnyelse av nuvarande namnregelverk.

– Den dag vi kan namnge alla svampar i ett system som all världens mykologer står bakom, ja, då är jag färdig. Done. Men så länge det inte är så, finns det jobb kvar för mig.

En av världens mest citerade forskare

Henrik Nilsson har mötts av blandade reaktioner på sin forskning. Den yngre generationen är nästan uteslutande positiv, medan han stött på en hel del kritik från seniora forskare.

– Mitt fält präglas av skygglappar, ett motstånd mot att göra något man inte har gjort förut. Det är otvivelaktigt så som fysikern Max Planck sa för närmare 100 år sedan: ”Vetenskapen går framåt en begravning i taget”.

Mitt fält präglas av skygglappar, ett motstånd mot att göra något man inte har gjort förut.

Även om inte alla mykologer instämmer i Henrik Nilssons sätt att se på svampar har hans forskning fått mycket uppmärksamhet. I många år har han funnits med på Web of Science årliga lista över världens mest citerade forskare. Av flera skäl, tror han själv.

– Jag skriver mycket om metodutveckling, och sådana artiklar brukar bli mer citerade än hypotes-drivna artiklar. Jag samarbetar främst med unga, hungriga forskare. Och kanske som en konsekvens av det blir jag ofta inbjuden som medförfattare till ytterligare studier, vilket såklart ökar citeringsgraden. Ömsesidiga samarbeten är ett roligare och bättre sätt att arbeta på, och gör att jag kan vara mer produktiv när jag inte behöver göra allt själv.

Vill nå utanför forskarvärlden

Att nå ut med forskningen till samhället, och inte bara till forskarvärlden, är något som Henrik Nilsson fokuserar starkt på. Han arbetar med forskningskommunikation genom bland annat pressmeddelanden, sociala medier och att uppdatera Wikipedia-sidor utifrån sina nya rön.

När han vill få en ny studie publicerad söker han sig till forskningstidskrifter som han gillar, men som inte är högrankade.

– Många forskare stångar sig blodiga för att få med sin studie i de mest prestigefyllda tidskrifterna, och när väl publiceringen är klar gör de inget mer. Jag gör självklart tvärtom. Jag satsar på hyggliga tidskrifter som inte har så hög impaktfaktor, och därmed inte kräver lika mycket tid.

Det stora arbetet med att nå ut börjar efter publiceringen, menar han.

– Jag tycker det ger mer än att försöka få ut artiklar i tidskrifter med den högsta impaktfaktorn. Spelet med impaktfaktorer för närmast tankarna till mina barns förskolelekar, säger han.

Det är viktigt att se sin forskning ur ett långsiktigt perspektiv, tycker Henrik Nilsson.

– Det gäller att ta de steg du behöver – även om de inte är de traditionsbjudna – för att bidra till ett växande vetande. Det är här och nu som vi finns. Vi kommer inte att finnas igen, och rätt var det är så tar det slut. Och då vill man kunna blicka tillbaka och konstatera att man faktiskt åstadkom en förändring till det bättre.