Gör det enklare för läkare att forska

Många menar att det blivit allt svårare att förena rollerna som forskare och läkare. Framförallt för personer i början av karriären, när så mycket annat ska hinnas med i privatlivet. Äldre läkare som forskar kan ofta lätt kombinera en lagom ansträngande mottagningsverksamhet med forskning. Det är trevligt, jag arbetar själv på det viset.

En allt mindre andel av läkarna disputerar. Enligt SCB minskade andelen från 20 procent till 16 procent mellan 2005 och 2020. Trenden är vikande så något behöver man göra åt saken, menar jag.

Alla håller dock inte med. En del menar att man helt enkelt får acceptera utvecklingen, att det blivit för svårt att kombinera de olika rollerna. Läkare och forskare är ju två olika yrken, även om bägge måste ha inslag av kall. Själv fick jag forskar-AT, vilket var ett utmärkt, och ansträngande, sätt att kombinera yrkena, bli tvesulad som en äldre kollega uttryckte saken.

Behandlingen som innehöll kvicksilver var förmodligen inte verkningslös och rätt använd behövde boten inte vara värre än soten...

Men att förena rollerna är svårt, om man ska vara bra på bägge, det måste man nog medge. Ofta dominerar det ena i vissa skeden av livet. Ett intressant svenskt exempel är Carl von Linné, som efter studier och forskning utomlands bedrev en lönsam och strategiskt väl placerad läkarpraktik vid Skeppsbron i Stockholm kring år 1740. Där sysslade han bland annat med att efter bästa förmåga bota könssjukdomar, inte minst syfilis var ett gissel. Behandlingen som innehöll kvicksilver var förmodligen inte verkningslös och rätt använd kunde boten vara bättre än soten, men vansklig. Senare blev han som bekant mestadels forskare.

Själv hyser jag ingen tvekan om att individer med bägge yrkena, i skön förening, behövs, och rentav är centrala i sjukvård och forskning. Hur ska nya metoder och rön införas i vården, om få eller ingen som arbetar där kan tolka dem? Och kan det inte bli ett problem när man forskar på sjukdomar om det man vet om dem mest är läsefrukter?

Hur ska nya metoder och rön införas i vården, om få eller ingen som arbetar där kan tolka dem?

Inte minst tycker jag mig se att mången skicklig forskare som inte är läkare tenderar att överskatta diagnosbegreppet. I själva verket är ju diagnoser något läkare har som arbetsredskap, det rör sig inte om fågelarter som är fixa och färdiga och har utvecklats genom evolution. En praktiserande specialist vet att diagnoser ofta är rätt lösa i kanten, i lägre eller högre grad.

Jag tror också att forskande läkare kan bidra till nya frågeställningar och lösningar på problem. Det finns förstås många exempel; ett som kommer för mig är Alexander Fleming. Han var militärläkare under första världskriget och såg förstås bakterieinfektionernas härjningar. Fleming gjorde viktiga upptäckter redan före penicillinet, och påpekade själv när han fått Nobelpriset att han upptäckt ett annat antibiotikum tidigare, nämligen lysozym. Men då var få intresserade.

Han var inte känd för att vara den mest ordentlige forskaren och innan han åkte på semester med familjen lämnade han plattor med stafylokockodlingar i laboratoriet. När han kom tillbaka såg han att bakterierna inte frodades där mögelsvamp växte. Världens kanske viktigaste medicinska upptäckt var gjord. Fleming hade förstås utmärkt hjälp av medarbetare som inte var läkare, olika kompetenser är nödvändiga. Även om individer gör upptäckter så behövs gruppens hela kompetens.

...läkarna som faktiskt forskar gör allt mer sällan experiment...

Idag är det svårare att kombinera rollerna. Doktorandstudierna blir alltmer strömlinjeformade utbildningar och läkarna som faktiskt forskar gör allt mer sällan experiment som Fleming. De sitter istället framför datorer och letar statistiska samband i stora databaser. Inget ont i detta, men vi måste leta efter orsakssamband också, inte bara korrelationer, även om vi är läkare. Det är olyckligt om arbetsvillkoren är sådana att unga läkare och medicinstudenter i allt mindre grad gör experiment i laboratorier.

Att man behöver arbeta mycket om man vill doktorera samtidigt som man utbildar sig till läkare är självklart, det kan man inte ändra på. Men mycket vore vunnet med större flexibilitet, så att de som forskar kan upprätthålla kontinuitet i både forskning och klinisk verksamhet. Doktorandutbildningen borde präglas mer av aktiv forskning som det var tidigare, och mindre av kurser.

Det är också viktigt att sjukvårdshuvudmannen och akademin ser poängen med forskande läkare, så att det finns karriärvägar. Innovativa och riskabla hypoteser och djärva idéer måste få chansen, till exempel behöver vi nya antibiotika!