Vad jag inte visste som nybliven doktorand

Hösten 2017 påbörjade jag mina doktorandstudier. Det känns som väldigt längesen. Och det är det ju. Det var en värld innan covid-19, Chat GPT och Liverpools 19:e ligaguld. Jag hade varken gift mig, skaffat barn eller köpt min första bil. Men nu, sisådär sex och ett halvt år senare, är det dags för bokslut. Avhandlingen är tryckt, spikad och försvarad. En postdoktoral tillvaro står för dörren.

I en av sina dagböcker skrev den danske filosofen Søren Kirkegaard att man förstår livet baklänges, men måste leva det framlänges. Så är det också med en forskarutbildning. Men vad är det man förstår när man blickar tillbaka?

Jag minns två inledande år som allt som oftast präglades av prestationsångest, osäkerhet och en oförmåga att skriva. Under de här två åren funderade jag många gånger på att hoppa av och göra något annat; något som inte resulterade i sömnlösa nätter och dagar av oro. Visst, att säga att man doktorerade kändes bra, men det spelar föga roll när de flesta jobbdagar går i moll.

Jag minns två inledande år som allt som oftast präglades av prestationsångest, osäkerhet och en oförmåga att skriva.

Men jag minns också tre avslutande år (utdragna av föräldraledighet och annat) där sinnesstämningen oftast var en annan. Dessa år minns jag som spännande, roliga och – faktiskt – ganska lugna. Här lärde jag mig att skriva för att tänka och upptäcka snarare än för att prestera. Det senare görs eventuellt när tankar och text redan finns på plats.

Jag lärde mig att våga be om hjälp och att prata om mina skrividéer i ett tidigt skede. Som nybliven doktorand med prestationsfokus anade jag inte vilken kraft som ligger i att verbalisera ofärdiga idéer och att kontinuerligt avsätta tid åt att tänka tillsammans med andra. Jag förstod inte heller att de flesta forskare gärna hjälper andra och att detta är en god grund för långvariga relationer inom akademin.

Jag lärde mig att våga be om hjälp och att prata om mina skrividéer i ett tidigt skede.

Jag lärde mig vikten av att våga sätta av tid för läsning, och framförallt, att läsa brett. En forskarutbildning ramas in av det som ska produceras, en avhandling, samt av det fält inom vilken utbildningen sker. Genom standardiserade litteraturöversikter, research gap-argument och snäva utvärderingskriterier riskerar detta att bli en tämligen endimensionell aktivitet, inriktad mot att producera så mycket avhandling som möjligt (mätt i antalet sidor, kapitel eller artiklar) på så kort tid som möjligt.

Men det är en logik illa anpassad för att lära sig nya saker och tänka nya tankar. Att läsa brett innebär att våga läsa onyttigt (mätt i antalet sidor, kapitel eller artiklar). Det är en aktivitet som ramar in en forskarutbildning som något inte på förhand givet och som får ta tid. Och där doktoranden tar del av olika vetenskapliga samtal och på allvar funderar över vad dessa kan säga varandra. Då blir det även möjligt att bestämma sig för vilket eller vilka samtal man vill vara en del av och på vilket sätt ens avhandling ämnar bidra till dem.

Att läsa brett innebär att våga läsa onyttigt...

Så vad är det jag förstår när jag blickar tillbaka? Jo, vikten av att en forskarutbildning inte är ett enmansprojekt. Gemensamt för det ovanstående är nämligen att det är tips och råd som kommit från andra forskare i min närhet. Det var genom deras hjälp som de två inledande doktorandåren inte fick ange tonen för de tre sista.

När jag blickar tillbaka så är det även tydligt att det finns olika förhållningssätt till en forskarutbildning. Fokus kan ligga på prestation, tävling och konkurrens. Eller på utforskande, lärande och lagarbete. Dessa olika perspektiv skapar vitt skilda sätt för doktorander att förstå sig själva och sitt arbete. Och kanske är det något bra? Kanske att de fyller olika funktioner?

Frågan är emellertid hur vi får dem att samspela med varandra. Det är en uppgift som handlar lika mycket om vad det är som möjliggör originell, kritisk och inspirerande forskning som om hur man får en forskartillvaro som är vänlig, utmanande och öppen för olikheter.