Från hörnet slipar han forskningen med svärta

Det började redan i lågstadiet i Jockfall. Stefan Svallfors var inte utanför, men lite vid sidan av. Den positionen har han behållit. Som forskare har den varit en stor fördel.

– Om man ställer sig i ett hörn av ett socialt och intellektuellt sammanhang kan man se saker som är svårare att upptäcka när man är mitt i. Istället för ett oöverskådligt myller framträder mönster och återkommande händelseförlopp. Det som händer går att förklara, säger han.

Stefan Svallfors kommer inte från något akademikerhem. Hans mamma och pappa var lärare i den lilla byn Jockfall utanför Överkalix i Norrbotten. Båda kom från knappa förhållanden, men ingen av dem var skeptiska till sonens yrkesval.

– Inte pappa heller, trots att han tyckte det var fint med kroppsarbete. De förstod nog inte riktigt vad jag höll på med men de var stolta, särskilt när jag framträdde i media.

Fullt av böcker

Hemmet var fullt av böcker; mammans bokhylla täckte flera hyllmetrar.

– Mamma älskade att läsa. Hon var uppvuxen på landet utanför Piteå. De var 14 syskon. Hon berättade för mig att hon aldrig fick läsa ifred utan måste hjälpa till med än det ena än det andra. Och hur hon då lovade sig själv att ”Om jag får barn ska de få läsa hur mycket de vill. Jag kommer aldrig att störa.”

Det gjorde hon inte heller.

– Jag läste hela somrarna. Ingen kom och la sig i och sa att jag måste gå ut i solen.

Att han alltid läst mycket spelade naturligtvis roll för hans yrkesval. Han minns också en insikt han gjorde i lumpen.

– Det gick upp för mig att om jag ska jobba med något som inte är tråkigt, då måste jag läsa på universitet. Eftersom jag var intresserad av frågor som har med samhället att göra så valde jag samhällsvetarprogrammet på Umeå universitet. Bara det. Jag hade ingen koll på att man bör söka fler utbildningar i andra och tredje hand.

Plötsligt förstod han

Ganska tidigt på terminen hade de en temadag där de spelade ett spel som hette Virudalsspelet. Det gick till så att deltagarna skulle argumentera för olika ståndpunkter i ett scenario som de gradvis fick mer och mer kunskap om.

– Det där var verkligen – wow! Plötsligt förstod jag hur kunskap får en att ändra ståndpunkt, att se saker på helt nya sätt.

Första terminen läste Stefan Svallfors sociologi. Visst tyckte han det var intressant men han var också lätt frustrerad:

– Jag kände mig osäker på vad jag egentligen lärde mig. Det var så mycket om att man kan se saker si eller så. Å ena sidan, å andra sidan.

Han bytte till statsvetenskap. Då föll bitarna på plats.

– Statsvetenskap fick mig att förstå vad jag lärt mig på sociologin. Utifrån de perspektiv som sociologin gett mig blev jag kritisk till det vi fick lära oss på statsvetenskapen.

Strax innan han fyllde 23 blev Stefan Svallfors antagen som doktorand på sociologiska institutionen vid Umeå universitet. Det var ingen stor sak. Någon frågade om han var intresserad av att ingå i en grupp som forskade om välfärdssamhället. Jo, det tyckte han lät intressant.

På den vägen är det. Välfärdssamhället var föremål för hans studier under nästan tre decennier.

– Men sedan var det som om alla började älska välfärdssamhället. Då tröttnade jag, det fanns inte längre något att ta spjärn emot. Visst kunde jag ha fortsatt med alltmer esoteriska problem, men det var inte det jag ville.

Lagom stor grupp

Så han såg sig om efter ett nytt ämne. Tillsammans med Bo Rothstein, professor i statsvetenskap vid Göteborgs universitet och Christina Garsten, professor i socialantropologi vid Stockholms universitet, var Stefan Svallfors strax igång med att skissa på ett stort projekt om de policyprofessionella. Alltså om personer som är anställda för att driva politik.

Ögonen lyser när han pratar om deras samarbete.

– Vi kompletterade varandra och hade väldigt roligt!

Gruppens betydelse är något han gärna återkommer till. Enligt hans erfarenhet är det varken ensamma forskare eller stora forskningscentra som har störst potential. Det är det lagom stora teamet, där deltagarna känner tillit till varandra och tycker om att arbeta tillsammans kring ett gemensamt problem, som kan åstadkomma riktigt bra forskning.

– Deltagarna i guppen måste vara lagom olika. Är deras infallsvinklar för lika blir samarbetet meningslöst. Är de för olika blir det omöjligt. Om de kommer från angränsande discipliner eller inte spelar inte så stor roll. Det optimala är att jag förstår vad de andra gör men aldrig har sett det förut.

Då kan deltagarna fungera som varandras marginal, och då blir gruppen något mer och större än sina enskilda medlemmar, framhåller han.

– Bland det häftigaste jag vet är när en grupp tillsammans upptäcker saker och det i efterhand blir svårt att reda ut vem om bidrog med vad. Wow! Mysteriöst!

Vet mycket om att vara forskare

I mer än 30 år har Stefan Svallfors arbetat som forskare, först vid Umeå universitet, de senaste åren vid Institutet för framtidsstudier och Södertörns högskola. Sedan i januari är han tjänstledig därifrån (men har kvar 25 procent vid Institutet för framtidsstudier) för en tjänst som huvudsekreterare för humaniora och samhällsvetenskap vid Vetenskapsrådet.

Vad fick dig att ta det steget?

– Jag hade en känsla av att jag redan gjort allt jag kunde göra. Jag kan mycket om hur det är att vara forskare och i den här rollen kan jag använda mig av det.

Han kan inte tänka sig att arbeta vid något annat forskningsråd.

– Vetenskapsrådet står för det som är centralt för mig: att slå vakt om forskningens integritet. Forskning måste tillåtas fungera på sina egna premisser, den behöver inte detaljstyras. Det är så den leder till mest samhällsnytta.

Universiteten har för många uppdrag

En fråga som oroar honom är situationen på universiteten. Framförallt tycker han att lärosätena fungerar dåligt som organisationer.

– De har så många olika uppdrag, för många. De ska vara en sorts myndigheter men de är inte bra på att vara myndigheter. Kanske borde de inte vara det alls. De är inte flexibla och agila. Administrationen är ineffektiv och på ledningsnivå är det många möten med oklart innehåll.

Stefan Svallfors är övertygad om att extern forskningsfinansiering via forskningsråd är nödvändig för att säkra god forskningskvalitet.

– Det är mycket svårare för universiteten att prioritera själva. Ledningen har inte tillräcklig överblick och det finns ingen motsvarighet till det bedömningsarbete som forskningsråden organiserar.

Dessutom är det bra att besluten om finansiering tas någon annanstans än i den egna organisationen, menar han.

– Det är bättre att bli förbannad på Vetenskapsrådet än på sina kolleger på institutionen!

Skrev tre böcker

Hans erfarenheter av att vara forskare fick honom också att skriva tre böcker om forskarvärlden. De bygger på egna reflektioner och på samtal med vänner och kolleger. Det kondenserade budskapet: forskare är människor med känslor och kroppar.

– Ibland låter det som om vi betraktar oss som ben som bär upp hjärnor. Det synsättet får forskningspolitiska konsekvenser. Om vi inte erkänner kroppens och känslornas betydelse för att skapa ny kunskap hämmas kreativiteten.

Han känner en frustration över en forskningspolitik som styrs av för lite förståelse för vad det innebär att skapa ny kunskap, för hur forskare fungerar och vad som driver dem framåt. Böckerna kan ses som ett försök att råda bot på detta.

– Vi forskare klagar över att ingen lyssnar på oss. Men kanske är det så att vi faktiskt inte berättat hur forskning går till.

Tidspessimist som aldrig är försenad

En och en halv timme före avtalad tid för intervjun kommer ett mejl från Stefan Svallfors. Han undrar om vi kan ses tidigare, eftersom han redan är klar med det han skulle göra innan.

Det här med att saker går snabbare än beräknat är något han överraskas av allt som oftast. Han är tidspessimist – en raritet i forskarvärlden.

– Jag är aldrig försenad, inte till någonting. Det är inget jag är särskilt stolt över. För jag tror att det hindrar mig från att använda min fulla potential. Jag tänjer inte gränserna, vågar inte misslyckas. Jag tror det bottnar i klassresenärens rädsla för att sjunka.

Om att negativa känslor har en viktig roll att spela i kunskapssökande handlar den sista boken i hans trilogi. Stefan Svallfors menar att om man kan hantera sin rädsla, ilska, leda, ångest och självförakt kan de vara mäktiga drivkrafter.

– För mig är svarta känslor inte bara ofrånkomliga utan helt nödvändiga. Men de får inte ta över, då krossas man.

Inom konsten finns en helt annan tradition att göra produktiv användning av själens smärta, även om mycket förenar forskning med andra kreativa verksamheter, påpekar han.

– Skillnaden är att i konst kan lidandet vara det konstnärliga uttrycket. Så är det ju inte inom forskningen. Där finns uppfattningen att det subjektiva undergräver resultaten.

Trygg och fri vid datorn

När mörka känslor ansätter honom har han ändå alltid forskningen och skrivandet att falla tillbaka på. Vid datorn är han trygg, fri, kreativ. Samtidigt som:

– Det svåraste jag vet är att få till en bra text. Ändå tillhör jag dem som har lätt för att skriva och har gjort det så mycket! Men det är samma vånda varje gång.

Belöningen kommer när boken till slut är klar.

– Det är en fantastisk känsla: Wow, kolla en bok! Fast det varar inte så länge.

Lyssna också på Curiepodden:

Stefan Svallfors: Fler HS-forskare borde söka pengar ifrån ERC (Curiepodden på Soundcloud) Länk till annan webbplats.