Logotyp Curie - samtal om forskningens villkor
porträttbild Nina Gennebäck, med blommig topp, stor byggnad i bakgrunden

På forskarutbildningen fick Nina Gennebäck en förståelse för hur det är att vara forskare. Det har hon haft med sig i sitt arbete på olika universitet och myndigheter. Foto: Charlotte Perhammar, Linköpings universitet

NYHET

Forskningsetik blev röd tråd i karriären

Briljanta forskare är inte alltid briljanta chefer. Nina Gennebäck har erfarenhet av både bra och dåliga arbetsmiljöer. En lärdom är vikten av arbete tvärs över avdelningsgränser. Idag arbetar hon som forskningskoordinator vid Linköpings universitet och som handläggare på Nämnden för prövning av oredlighet i forskning.

Forskningsetik har varit ett tema genom hennes karriär och blivit ett personligt intresse.

­– Här finns inga svart-vita svar utan det är hela tiden gråzoner. Det är utmanande och intressanta frågor och jag lär mig något hela tiden, säger Nina Gennebäck.

Sedan Nina Gennebäck lämnade den egna forskningen inom medicin har hon arbetat med olika forskningsfrågor vid flera myndigheter och universitet. Idag förenar hon rollen som forskningskoordinator på forskningsanalysenheten vid Linköpings universitet (LiU) med rollen som handläggare på Nämnden för prövning av oredlighet i forskning (Npof).

Nyfikenhet ledde till forskarutbildning

Till en början var det slumpen i kombination med nyfikenhet som ledde Nina Gennebäck in på forskarutbildningen. När hon sökte jobb efter grundutbildningen i biokemi vid Umeå universitet fick hon tips om en forskargrupp som sökte en doktorand. Några dagar senare träffade hon dem och lockades både av den trevliga stämningen i gruppen och forskningsämnet.

– Det kändes verkligen som att det kunde bli roligt och det var ett intressant ämne, hjärtsvikt. Det lät häftigt att forska kring hjärtat – ett så vitalt organ, i ständig rörelse – och spännande att få den kliniska kopplingen till riktiga patienter och att forska på något som kan hjälpa människor i framtiden, säger hon.

När Nina Gennebäck disputerat vid Umeå universitet var hon inställd på att fortsätta forska, men tvingades sedan tänka om. Efter ett par postdoktorstjänster där hon hamnat i forskargrupper där arbetsmiljön var dålig gav hon till slut upp hoppet om den egna forskningen.

– Det kändes som att det inte var någon bra matchning för mig att fortsätta forska. Det är förstås aldrig en persons fel när det blir en dålig arbetsmiljö, men det är ett problem att inte alla forskargrupper fungerar. Briljanta forskare är inte alltid briljanta chefer, säger hon.

Dålig arbetsmiljö gav lärdomar

Erfarenheterna av de dåliga arbetsmiljöerna är något hon dragit lärdom av i sin fortsatta karriär.

– Det är viktigt när jag går på anställningsintervjuer att jag känner att det är personer som jag kan jobba med. Jag intervjuar dem lika mycket som de intervjuar mig.

I samband med att arbetsmiljöproblemen blev akuta fick hon hjälp med referenser av högre chefer och fick en tjänst på Grants Office på Karolinska institutet.

– Det var väldigt bra för mig att komma dit. Jag fick fantastiska chefer och medarbetare och en arbetsmiljö som var något helt annat än det jag hade varit med om. Det var som om någon hade kastat ut en livboj och så hamnade jag i paradiset, skrattar hon.

Sökte nya utmaningar

På Grants Office ansvarade hon för elektronisk forskningsdokumentation och hjälpte forskargrupper praktiskt med hur de skulle dokumentera sin forskning. Till slut kände hon ett behov av nya utmaningar och sökte sig till en tjänst på Vetenskapsrådet där hon arbetade med forskningsfinansiering inom medicin och hälsa, forskningsetik och djurförsöksfrågor.

Rent konkret kunde arbetsuppgifterna innebära att hjälpa till i ansökningsprocessen med ansökningsformulär och utlysningstexter, bereda ansökningar och rekrytera granskare. Tjänsten innebar även att bevaka frågor som rör etik och försöksdjur.

– Det var ett utmanande arbete där jag fick jobba nära kommunikationsavdelning, pressekreterare och ansvariga med att svara på frågor och hänga med i mediedebatten.

I samband med pandemin möjliggjordes distansarbete och hon flyttade hem till Linköping för att komma nära sin familj. Det ledde till en tjänst på Linköpings universitet som forskningskoordinator med fokus på forskningsstrategiska frågor.

– Jag stödjer ledningen inom olika forskningsfrågor när de behöver fatta beslut, hjälper till att svara på remisser, tar fram underlag, analyser och omvärldsbevakar hur andra lärosäten gör i olika frågor.

Viktigt att arbeta i nätverk

Hon ser det som nödvändigt att arbeta i nätverk för att skapa förutsättningar för forskning, tvärvetenskap och utveckling.

– På Vetenskapsrådet arbetade jag mycket tvärs över avdelningsgränser och det blev naturligt att söka upp kunskapen där den finns. Sedan har jag fortsatt att arbeta så även på Linköpings universitet.

Det kan till exempel handla om nätverksarbete kring öppen vetenskap, där biblioteket är en viktig aktör.

– Jag behöver också samarbeta med jurister för att förstå vad som är tillåtet och inte, med forskarna för att undvika att skapa problem i deras vardag och hitta system som är enkla för dem att använda, och med it-avdelningen som ska ordna så att systemen fungerar, exemplifierar hon.

Sedan i somras delar hon sin tid mellan Linköpings universitet och Nämnden för prövning av oredlighet i forskningen (Npof) där hon utreder misstankar om oredlighet. Att hantera de båda rollerna samtidigt kan ibland vara en utmaning. Hon utreder aldrig forskare från LiU eller som hon känner och är noga med att vara tydlig med vilken hatt hon har på sig i olika sammanhang.

– Jag försöker så gott det går att ha olika dagar då jag arbetar med LiU och Npof. Det går sällan till hundra procent och risken är stor att man jobbar mer än 50 procent på båda ställena, men jag försöker hålla koll på mina timmar och får stöd från båda arbetsgivarna för att få det att fungera.

Förståelse för hela forskarsamhället

Några viktiga erfarenheter som hon fått genom sitt arbete på flera universitet och myndigheter är dels en förståelse för hela forskarsamhället med dess olika traditioner och dels en trygg grund i arbetet som handläggare på en myndighet. Och trots den avslutade forskarkarriären upplever hon att hon haft stor nytta av forskarutbildningen.

– Jag hade inte kunnat få de tjänster jag haft om jag inte varit disputerad. På forskarutbildningen fick jag en viktig förståelse för hur det är att vara forskare som jag behöver i mitt arbete. Jag är väldigt glad att jag tog mig an forskningen även om det inte blev som jag tänkt mig.

Artikelserie: Doktor – och sen då?

Hur väcktes deras nyfikenhet för forskning? Vad fick dem att lämna akademin? Vilken glädje har de haft av sin forskarutbildning?
Möt människorna som disputerat och sedan gjort karriär utanför akademin.

Läs alla artiklar i Curies artikelserie Doktor – och sen då?

Du kanske också vill läsa

Nyhet 17 juni 2024

Eva Annell

Handelshögskolans rektor Lars Strannegård har alltid varit intresserad av kultur och strävar efter att studenterna ska utvecklas som människor. Han värnar om akademisk frihet och v...

Nyhet 11 juni 2024

Johan Frisk

Sverige behöver fler forskare. Vid svenska lärosäten finns många doktorander och postdoktorer från länder utanför EU. Men långa handläggningstider och krångliga regelverk gör det s...

Debatt 4 juni 2024

Naturvetarna, Junior Faculty på KI och Future Faculty på SLU

Vägen till en fast tjänst som forskare i Sverige är lång – särskilt för doktorander som kommer från andra länder. Följden är att många lämnar landet några år efter disputationen. O...