Forskarna som är regeringens rådgivare

Linnéa Carlsson är den yngsta ledamoten i den nya forskningsberedningen, den expertgrupp som regeringen tillsatt för att diskutera framtida forskningspolitik. Hon är doktorand i informatik vid Högskolan Väst och har varit ordförande i Sveriges förenade studentkårers Doktorandkommitté, SFS-DK. Där började man redan i våras lobba för att även studenter skulle representeras.

– Vi anser att det är viktigt att få med ett studentperspektiv i forskningsberedningen, påpekar hon.

Linnéa Carlsson vill diskutera hur juniora forskare ska kunna finansiera sitt arbete efter disputationen. Hon tycker inte att det finns någon självklar långsiktighet i stödet för att hjälpa yngre forskare vidare in i akademin. Olika regelverk och ibland motsatta intressen kan orsaka problem.

Hon påpekar att detta gäller inte minst internationella forskare, särskilt dem som kommer från ett land utanför EU. Om man har kommit till Sverige som forskarstudent och vill fortsätta forska här, vilka möjligheter finns då i realiteten att göra det?

– För mig är det underligt att vi satsar så mycket pengar på internationella forskare och sedan stänger dörren och säger ”här tar det stopp”.

När forskningssystemet fungerar som det ska

Linnéa Carlsson forskar om tillverkningsindustrins digitalisering och börjar närma sig slutfasen av avhandlingsarbetet. Hon är uppväxt i en bruksort i Värmland där det inte var självklart att studera vidare. Hon är ett gott exempel på hur det kan vara att komma från ett ickeakademiskt hem och gå hela vägen genom utbildningen när forskningssystemet fungerar som det ska.

För mig är det underligt att vi satsar så mycket pengar på internationella forskare och sedan stänger dörren och säger ”här tar det stopp”.

– Vi har en vision i Sverige att det ska vara möjligt att läsa oavsett bakgrund och precis så har det varit för mig. Jag kom in på högskolan, mötte personer som utmanade mig att fortsätta och talade om vilka möjligheter som fanns. Öppnade dörrar istället för att släcka lampan. Det perspektivet skulle jag vilja bidra med.

Hon hoppas att forskningsberedningen ska genomsyras av god kollegialitet med högt i tak, just så som högre utbildning och forskning ska fungera.

– Jag förväntar mig att det ska var utmanande och att vi är ett helt gäng med skilda perspektiv, åsikter och kunskaper från olika områden. Jag hoppas att vi tycker olika på många punkter så att vi inte sitter och nickar och håller med varandra.

Oberoende bollplank till regeringen

Forskningsberedningar har tillsatts vid många tillfällen genom åren, den första redan 1962 av dåvarande statsminister Tage Erlander och de senast 2015 och 2019. Syftet är att ge forskare från olika fält möjlighet att diskutera och påverka forskningspolitiken och vara ett oberoende bollplank till regeringen.

– Vi måste lyssna på experter för rätt vägledning inom forskningspolitiken. Därför har regeringen tillsatt en expertgrupp bestående av personer från både akademi och näringsliv. De kommer att fylla en viktig rådgivande funktion för regeringen när vi utformar den kommande forskningspropositionen, konstaterar utbildningsminister Mats Persson i ett mejlsvar.

Forskningsberedningens ledamöter kommer att träffas tre gånger i höst och tre gånger i vår. Uppdraget avslutas 30 september 2024.

– I slutet på september hade vi vårt första gemensamma möte, vilket var mycket givande. Jag ser fram emot vårt fortsatta arbete framåt och vilka inspel experterna kan bistå med, säger Mats Persson.

Bidra med säkerhetspolitiskt perspektiv

Robert Egnell, rektor på Försvarshögskolan, ingår liksom Linnéa Carlsson i den nya beredningen.

– Även om vi alla är valda för våra personliga egenskaper misstänker jag att jag även är med för att kunna bidra med ett säkerhetspolitiskt perspektiv på framtidens forskning. Med tanke på omvärldsläget tror jag att man vill ha en inblick i försvarsforskningssektorn, och även titta på forskningen och lärosätena med säkerhetspolitiska ögon, säger han.

Autonomin och den fria forskningen är nödvändiga för att uppnå stora resultat och det måste vi vara duktiga på att förklara.

Robert Egnell har varit verksam i olika länder och inom olika fält. Han började sina studier till gymnasielärare i Uppsala och var samtidigt reservofficer.

Det militära lockade och efter ett år i den svenska bataljonen i Kosovo 1999 fick han upp ögonen för statskunskap och internationella relationer. Det ledde till en master på Kings College i London där en professor uppmuntrade honom att disputera i ”war studies”. Han har sedan fortsatt att resa.

– Jag är gift med en diplomat och det har inneburit att jag fått ge mig ut i världen. Det har varit otroligt stimulerande och lärorikt, jag har beforskat nya frågor och fått insikter från andra lärosäten och miljöer med mig hem.

Världsläget kräver stora satsningar på forskning

Robert Egnell konstaterar att forskningen spelar en otroligt viktig roll i den utmanande tid vi lever i just nu. Den behövs för att lösa världens stora gemensamma problem som klimatförändringar, internationell säkerhet och konflikter, brottslighet, radikalisering och extrem fattigdom.

Han anser därför att det krävs stora satsningar på forskning. Både för det gemensammas bästa och för att vi i dagens värld även konkurrerar med innovationskraft.

– Jag tror att det är de samhällen med störst innovations- och anpassningsförmåga som kommer att gå framgångsrika ur det här. Då blir forskningen ett av de viktigaste strategiska instrument som länder har för att främja sin position.

Efterlyser fler incitament för samarbete

Han ser behov av förändring på flera plan. Ett är att innovations- och forskningssystemen i Sverige är alltför fragmenterade och för lite inriktade på samarbete. Det gäller både mellan näringsliv, lärosäten och myndigheter, och lärosätena emellan.

– Dagens finansieringsformer innebär ett konkurrensdrivet system och det tror inte jag gynnar forskningen. Om vi hade fler incitament för samarbete skulle vi kunna bedriva bättre forskning och utbildning.

Inom sitt eget fält anser han att civila och militära innovationssystem måste samarbeta. De har helt skilda finansieringsformer, där försvarsdepartementet finansierar försvarsforskning och utbildningsdepartementet övrig forskning. Men det går inte att separera de båda teknikutvecklingarna, menar han.

– Snarare än två separata rör måste vi tänka ett gemensamt. Samtidigt måste vi få fungerande processer för att ta hand om den teknik som kan få farliga tillämpningar i form av till exempel vapensystem. Dessa bör då inte utvecklas vid lärosäten utan föras över till försvarsindustrin.

Diskussion om finansieringsformer

Robert Egnell vill också ha en diskussion om finansieringsformer, och om balansen mellan lärosätenas forskningsanslag och konkurrensutsatta medel. Han har förståelse för ambitionen att ha strategiskt styrda medel, men det får inte urholka de fria forskningsmedlen.

– Det är viktigt att vi från lärosätena står upp för våra medel och varför de är så viktiga för kvaliteten. Autonomin och den fria forskningen är nödvändiga för att uppnå stora resultat och det måste vi vara duktiga på att förklara.

Ett stort problem han ser är att forskargrupper tvingas lägga alltför mycket tid på ansökningar, på bekostnad av själva forskningen. Där vill han se en bättre balans och hoppas att problemet till en viss del kan lösas genom effektivisering och förenkling av ansökningsprocesserna hos de konkurrensutsatta medlen.

Robert Egnell har stora förhoppningar på arbetet inom forskningsberedningen.

– Jag förväntar mig intressanta samtal med en massa kloka människor om hur vi kan främja forskningen och utvecklingen av Sverige. Det ska också bli spännande att få en inblick i hur man tänker från den politiska ledningen.