Branschen borde få större inblick i hur läkemedel godkänns

Redan i tonåren hade Anna Karin Belfrage siktet inställt på att bli läkemedelskemist.

− Nyligen hittade jag en ”Mina Vänner-bok” från högstadiet där jag skrivit att jag ville jobba med att utveckla mediciner. Jag hade en bra kemilärare och tyckte att kemi var otroligt spännande och inspirerande, säger hon.

Att göra akademisk karriär har aldrig varit ett mål för Anna Karin Belfrage. Hon har istället följt sin nyfikenhet och varit öppen för möjligheter som uppenbarat sig efter hand. Framför allt har hon drivits av en önskan att göra skillnad, att få arbeta med något som är viktigt för samhället.

Med tiden har hon lyckats få erfarenhet av hela processen bakom läkemedel. Hon har bland annat deltagit i forskning för nya antibiotika och läkemedel mot HIV och Hepatit-C. Sedan några månader är hon farmaciutredare vid Läkemedelsverket och arbetar med att bedöma den farmaceutiska kvaliteten hos läkemedel innan de släpps ut på marknaden.

Hittar missade föroreningar

Som ny på Läkemedelsverket blev hon överraskad av att så många ärenden handlar om generika − kopiering av befintliga läkemedel. Ärendena är dock ändå utmanande.

− En och samma substans kan tas fram på olika sätt och föroreningar, biprodukter som inte är den tänkta substansen, bildas alltid. Det gäller att ställa rätt frågor till tillverkaren, vara lite av en detektiv och studera data noga för att se om någon förorening slinker igenom de analysmetoder som använts. Läkemedel måste vara säkra, annars kan det bli katastrof.

Än har hon inte hunnit granska ärenden som bygger på nya läkemedelssubstanser, men ser fram emot att få göra det.

− Jag förstår ju att det ligger många års forskning och utvecklingsarbete bakom de nya läkemedel vi får in för bedömning. Det ska bli jättespännande att få sätta sig in i de företagens dokumentation.

Jag förstod nog inte då hur unikt det var att som ung och oerfaren kemist få se hela processen på nära håll, från idé till utvärdering av molekylen.

Flyttade för studier och jobb

Anna Karin Belfrage föddes i Borås 1977 och valde naturvetenskapligt program på gymnasiet. När hon var 20 flyttade hon till Linköping för att läsa programmet Kemi med matematik vid Tekniska Högskolan vid Linköpings universitet.

I sitt examensarbete i läkemedelskemi utforskade hon hämmare av malariaenzym i samarbete med forskningsföretaget Medivir i Stockholm. Hon blev sedan erbjuden ett arbete som synteskemist på Medivir och flyttade därmed till Stockholm.

− Då jobbade Medivir med att utveckla läkemedel mot virussjukdomar som HIV och hepatit-C. Det var spännande att vara med i det racet och förstå hur man tänker strategiskt.

Senare lyckades Medivir tillsammans med Janssen ta fram ett läkemedel mot hepatit-C.

− Jag tycker att det är fascinerande att ett svenskt relativt litet företag kunde ta sig så långt inom ett område där det inte fanns något riktigt bra läkemedel.

När hon flyttade till Uppsala och började doktorera 2009 var hon över trettio, äldre än de flesta doktorander, men hon hade inte velat vara yngre.

Fick se hela processen

Att Medivir var ett mindre företag hade många fördelar. Anna Karin Belfrage arbetade på labbet och tog fram nya molekyler, men hade biologer och modellerare i närheten och fick därmed även inblick i deras jobb.

− Jag förstod nog inte då hur unikt det var att som ung och oerfaren kemist få se hela processen på nära håll, från idé till utvärdering av molekylen. Vi hade alla möjlighet att påverka vilka molekyler som skulle syntetiseras, och när de sedan utvärderades fick vi snabbt respons på hur väl hypoteserna stämde.

Hon hade aldrig tänkt sig att hon skulle doktorera, men med tiden började tanken gro.

− Att arbeta som synteskemist på Medivir var väldigt inspirerande, en ny värld öppnades för mig, men jag saknade en pusselbit. Genom att doktorera skulle jag få möjlighet att undersöka ett område på djupet och driva ett projekt från start till mål.

Först blev hon industridoktorand på Medivir, men snart började situationen kännas osäker. Omorganisationer var på gång och när Uppsala universitet utlyste en doktorandtjänst inom hepatit C sökte hon den.

− Timingen var perfekt. Bara någon dag efter att jag blivit erbjuden doktorandtjänsten i Uppsala initierades omorganisationer på Medivir med nedskärningar som följd.

Andra kanske skulle tyckt att det var tungrott att involvera så många, men för mig var det upplägget hela grejen.

Bra att doktorera med erfarenhet

När hon flyttade till Uppsala och började doktorera 2009 var hon över trettio, äldre än de flesta doktorander, men hon hade inte velat vara yngre.

− Jag hade hittat det jag var intresserad av och kunde fokusera på det. Dessutom hade jag erfarenhet, en grund att bygga på, och fick många aha-upplevelser. Jag fick en annan förståelse för hur projekten på Medivir hade bedrivits.

Som doktorand försökte hon få fram nya molekyler aktiva mot NS3/4A-proteaset som är ett hepatit C-virusenzym. I huvuddelen av projekten engagerade hon flera kollegor.

En modellerare tittade på hur en förslagen molekyl skulle kunna binda till enzymet och sedan tittade en forskargrupp på hur bra den faktiskt hämmade enzymet. En annan forskargrupp undersökte, in vitro, vad som händer med molekylen i kroppen.

− Andra kanske skulle tyckt att det var tungrott att involvera så många, men för mig var det upplägget hela grejen. På det här sättet fick jag ledtrådar till hur molekylen skulle kunna modifieras för att ha önskade egenskaper.

Anna Karin Belfrage lyckades också utveckla molekyler som var aktiva mot läkemedelsresistenta virusvarianter. Men vägen till ett godkänt läkemedel är lång.

− Förhoppningsvis kan mina studier komma till användning i andra forskningsprojekt med liknande frågeställningar.

Nya möjligheter öppnade sig

När doktorandtiden gick mot sitt slut 2015 ville hon fortsätta med samarbetsprojekt inom läkemedelskemi. Hon blev erbjuden ett vikariat som kemist vid SciLifeLab vid Uppsala universitet och arbetade där några månader.

Sedan fick hon erbjudande om att delta i ett stort EU-projekt om antibiotikaresistens, ENABLE. Målet var att ta fram nya kandidater som kvalificerade sig för kliniska studier.

− ENABLE var ett jätteprojekt där företag och universitet i hela Europa samverkade. Jag måste verkligen höja projektet till skyarna. Många av världens mest kunniga personer inom området medverkade. De var otroligt generösa med sin kunskap och ville bidra till projekten. Alla ville verkligen göra sitt allra bästa för att komma framåt, säger Anna Karin Belfrage och fortsätter:

− ENABLE lyckades också avancera flera av projekten till olika stadier i läkemedelsutvecklingen, även fram till kliniska studier. Vi får se om någon av dem kommer ut på marknaden.

Sidospår inom akademin

Hon betonar hur viktigt det är att offentliga medel satsas i den här typen av projekt − eftersom affärsdrivande företag inte är benägna att investera så mycket i ett läkemedel som ska användas sparsamt − och hur viktigt det är att kompetensen inom akademin används för att lösa de vetenskapliga utmaningarna. Samtidigt kan det vara svårt för den enskilda forskaren att kombinera den här typen av projekt med akademins traditionella karriärvägar.

− Att sikta på att publicera sina resultat kan ge fel fokus i arbetet. En del av upptäckterna behöver patenteras för att företag ska kunna gå in med de resurser som krävs för de senare delarna av läkemedelsutvecklingen.

Inom ENABLE var hon kemiansvarig och projektledare för några av delprojekten, såg till att de drevs framåt och utvärderades. Hon ansträngde sig för att alla inblandade skulle känna sig delaktiga och motiverade, se den röda tråden.

− Jag vet att det kan kännas hopplöst när man står på ett labb och inte lyckas få fram en molekyl på flera veckor, särskilt om man arbetar ensam som kemist. Därför kändes det viktigt att visa hur allas arbete hade betydelse för nästa steg i projektet.

Jag tackar doktorandutbildningen för att jag inte är rädd för att ge mig på saker utanför mitt område. Allt går att reda ut bara man ställer frågor, lyssnar och anstränger sig för att bygga upp sin egen förståelse.

Utmanande att ha grepp om helheten

I nästa EU-projekt inom antibiotikaresistens – COMBINE – blev hennes huvuduppgift att koordinera och fungera som spindeln i nätet. Bland annat såg hon till att sammanställa och presentera resultat på lättillgängliga sätt, vilket krävde att hon själv satte sig in i mycket nytt.

− Jag tackar doktorandutbildningen för att jag inte är rädd för att ge mig på saker utanför mitt område. Allt går att reda ut bara man ställer frågor, lyssnar och anstränger sig för att bygga upp sin egen förståelse. Inget är för komplext.

Anna Karin Belfrage är glad för åren inom akademin, men nöjd med att ha tagit klivet till Läkemedelsverket. Hennes barn är nu 11 och 6 år och hon njuter av att kunna släppa arbetet när hon går hem för dagen.

− Det är lätt att ryckas med i energin i akademin och jag har alltid haft turen att få arbeta i en kreativ miljö. Det gör jag nu också, men med mer balans.

Stort fokus på utveckling

Många av de nya kollegorna har disputerat inom olika områden och har lång erfarenhet.

− Jag hade inte förstått att det var så mycket fokus på att hänga med i utvecklingen och lära nytt på Läkemedelsverket. Här finns verkligen möjlighet att utvecklas och hitta nya spår, inom ramarna för uppdraget förstås. Mina kollegor är nyfikna och det är roligt.

Månaderna på Läkemedelsverket har givit henne nya insikter, även sådana som hade varit till nytta i hennes tidigare roller.

− Jag tror att det vore bra för läkemedelsbranschen om fler fick möjlighet att arbeta här en period, om fler fick inblick i vad som krävs för att läkemedel ska godkännas.

Hon uppskattar också att de nya kollegorna har gemensamma mål och fattar beslut tillsammans om hur ärenden ska bedömas.

När ett läkemedelsföretag ansöker om godkännande för sitt nya läkemedel i hela EU fördelar European Medicines Agency ärendet. Det sker bland annat utifrån bland annat kompetens och anmält intresse. I praktiken görs huvudutredningen av något lands nationella läkemedelsverk och granskas sedan av andra länders.

− Under de här månaderna har det blivit tydligt för mig att svenska Läkemedelsverket har högt anseende, såväl nationellt som inom det europeiska samarbetet. Förutsättningarna är olika inom EU och man försöker lära av varandra och stötta varandra. Man sitter inte i sin egen lilla bubbla.