Efter pensioneringen följde fyra år som seniorprofessor vid Karolinska institutet för Christina Hultman. Idag är hon nybliven professor emerita och fortfarande aktiv.

Moment 22 för den som fortsätter forska efter 67

English 2018-02-28

Att som forskare känna att man har mycket mer att ge, men bli motarbetad på grund av sin ålder. Att som prefekt behöva neka någon en tjänst, ett rum, en doktorand. Curie har talat med två forskare och en prorektor om forskning efter 67, och om konflikterna som lätt uppstår.

När Christina Hultman pensionerades från sin professur vid Karolinska institutet följde fyra år som anställd seniorprofessor vid samma lärosäte. Idag är hon nybliven professor emerita. Åren som seniorprofessor har både varit framgångsrika och bitvis frustrerande, menar hon.

Till framgångarna hör själva forskningen, finansierad av NIH, samt det givande samarbetet med yngre kolleger. Frustrationen har gällt relationen till institutionen, där Christina Hultman och en tidigare prefekt haft svårt att komma överens.

– Vi har tyckt väldigt olika, säger hon. Jag blev förvånad och besviken när han hindrade mig att söka externa medel. Hans motivering var att han ville hjälpa fram yngre forskare. Det är förstås väldigt viktigt, men jag tycker att det är förenklat att tänka att man gynnar de yngre genom att strypa möjligheterna för äldre att fortsätta med framgångsrik forskning.

Fick inte söka externa medel

De sökta bidragen skulle framför allt ha kommit hennes tre yngre medsökande till del, påpekar hon.

– Jag tyckte att jag hamnade i ett moment 22: jag anklagades för att vara en kostnad för institutionen, men fick inte dra in externa pengar.

Sedan dess har institutionsledningen förändrats och när Christina Hultman vid årsskiftet slutade sin anställning blev det ett fint och värdigt avslut, känner hon.

– Det var en stor lättnad. När konflikten pågick tänkte jag ofta: ”Det är inte så här jag vill sluta – arg och bitter!” Det hade varit hemskt att få sluta på det sättet efter alla fantastiska år jag haft här.

Önskar bättre system än åldersgräns

Som emerita fortsätter Christina Hultman att vara verksam i akademin genom olika engagemang – som mentor och bollplank, som ledamot i en etiknämnd, som författare, närmast till ett planerat bokkapitel, och som granskare i internationella utlysningar.

– I rollen som granskare är jag själv extra skeptisk när det gäller äldre forskare. Det tycker jag att man måste vara. Håller idén vetenskapligt eller rör det sig om en person som klamrat sig fast vid ett projekt för länge? Sådant förekommer så klart. Granskaren har ett stort ansvar att gynna yngre forskare och till exempel inte låta äldre forskares långa publikationslista styra för mycket.

Just forskarvärldens tradition av kollegial bedömning gör att den borde kunna ha en mer flexibel inställning till pensionsålder, tycker Christina Hultman.

– I akademin är vi vana att bedöma kvalitet och skilja ut det som är bärande forskning. Vi gör ju den sållningen hela tiden. Då borde vi klara att ha ett mer differentierat system för pension än en enkel åldersgräns. Det är för grovt.

Seniora hjälper även unga forskare

Bengt Westermark, seniorprofessor vid Uppsala universitet, resonerar likadant.

– Att bli uppsagd på grund av att man uppnått en biologisk ålder, fast man kanske är bättre som forskare än någonsin tidigare, är ju principiellt fel. Utrymmet i akademin är inte ett nollsummespel – vi som fortsätter att vara aktiva efter 67 bidrar till universitetets och forskningens tillväxt, och många yngre forskare får finansiering genom våra externa bidrag.

I statistiken utmärker sig Uppsala universitet med en ovanligt låg andel forskare över 65 år, men Bengt Westermark har hittills inte haft problem att fortsätta sin tjänst. Nu är han inne på sjätte året som seniorprofessor.

Hans grupp finansieras med externa medel och det är institutionen, inte han själv, som varje år ansöker om att hans anställning ska förlängas.

Borde var mer som i USA

Men han skulle önska att situationen i Sverige var mer som vid amerikanska universitet.

– Vad jag förstår är det olaglig diskriminering i USA att avskeda någon på grund av ålder. En amerikansk kollega som jag samarbetat med forskade fram tills han fyllde 90. Det gick väldigt bra för honom – jag skulle säga att han gjorde sin bästa forskning efter 70.

Hur länge skulle du själv vilja fortsätta?

– Det har jag inte tagit ställning till. Det är för mig som för forskare i allmänhet: jag har anslag tre år framåt, vad som händer därefter har jag ingen aning om. Så länge man får anslag i konkurrens tycker jag att man visar att man håller skärpan.

Både påfrestning och möjlighet

Vid Linköpings universitet var närmare 12 procent av medarbetarna över 65 år 2016. Det är den högsta andelen bland landets lärosäten och nästan en fyrdubbling jämfört med vad universitetet hade ett decennium tidigare.

Prorektor Roger Klinth konstaterar att universitetet haft en stor puckel 40-talister och att deras pensionsavgångar inneburit både en påfrestning och nya möjligheter för lärosätet.

– Det har varit mycket diskussioner om hur vi skulle klara att återbesätta professurerna efter 40-talisterna, säger han. Jag uppfattar att det på de flesta håll gått bra. Föryngringen behövs absolut, så vi har inte velat att professorer stannar på sin ordinarie professur efter 67.

Däremot ser Linköpings universitet positivt på att de pensionerade professorerna fortsätter att vara verksamma vid lärosätet på andra sätt, betonar han.

– Många, särskilt de som pensionerats relativt nyligen, är vitala och aktiva och har viktiga nätverk i akademin. Det vill vi gärna dra nytta av.

Vid Linköpings universitet talar man inte om seniorprofessorer utan om emeritusanställningar. Universitetet har sedan ett antal år en särskild Emeritusakademi där dessa tjänster placeras – organisatoriskt och ofta även fysiskt.

Samtliga emeritusprofessorer får ett ettårigt förordnande utan lön; för dem som har tillgång till externa medel kan detta förordnande kompletteras med ett anställningsavtal med lön. Idag har Emeritusakademin runt 140 medlemmar.

Livskris vid pension

Att tillsammans med en medarbetare planera för dennas pension är en känslig process, menar Roger Klinth. För många människor innebär pensionen en livskris.

– Det är väldigt individuellt hur olika medarbetare reagerar. Många upplever nog tyvärr en känsla av orättvisa – att de har gjort väldigt mycket för sitt lärosäte och plötsligt är de inget värda. Att de får stå med mössan i hand.

Frustrationen kan riktas åt olika håll. Vissa kan känna sig undanskuffade när de inte längre kan ha kvar sin tidigare arbetsplats. Andra kan tycka att det är kränkande att de inte får ta nya doktorander som huvudhandledare.

– De kanske har handlett 20-30 doktorander mycket framgångsrikt och så plötsligt efterfrågas inte längre deras tjänster. Det kan förstås kännas hårt. För oss som företräder universitetet gäller det att försöka överbrygga den känslan, att tala om varför vi behöver ha vissa generella regler och att det inte är personligt.

Roger Klinths erfarenhet som före detta prefekt är att det framför allt är viktigt att inleda diskussionen i tid.

– Det är inte alltid lätt, en del professorer tycker att det är så jobbigt att tänka på livet efter pensionen att de har svårt att stanna kvar i rummet när man tar upp frågan.

Vitala forskare som vill fortsätta forska

Enligt förslagen i den pensionsuppgörelse som presenterades i december kommer pensionsåldern om några år att höjas. Rätten att arbeta kvar föreslås höjas till 68 år från 2020 och till 69 år från 2023.

– Jag tror inte att höjda pensionsåldrar föranleder några större förändringar av vårt upplägg med Emeritusakademin. Gränsdragningarna ändras, men principerna förblir nog desamma – vi kommer fortfarande ha vitala forskare som gått i pension men som vill fortsätta forska.

Läs också i Curie: Balansgång mellan erfarenhet och förnyelse

Text: Anders Nilsson
Foto: Stefan Zimmerman

1 kommentar

Tack för din kommentar. Den kan komma att modereras innan den publiceras.

  • Anna-Lena Almqvist

    Hej!

    Mycket bra att ni tar upp detta dilemma! Det var en relevant artikel även om jag ännu bara är i 50-årsåldern.

    Tack, den kändes som en stärkande reality check!

    2018.03.01