Det senaste årtiondet har antalet anställda forskare över 65 år flerdubblats vid landets lärosäten. Den största andelen medarbetare över 65 år finns vid Linköpings universitet. Bilden visar Campus Norrköping.

Balansgång mellan erfarenhet och förnyelse

English 2018-02-26

Antalet anställda forskare över 65 år på svenska lärosäten har blivit flera gånger större på bara ett decennium. För universiteten är det en delikat balansgång att både ta tillvara pensionerade forskares kompetens och skapa utrymme för förnyelse och nya forskargenerationer. En rad lärosäten har slagit fast särskilda riktlinjer på området.

Njuta av en arbetsfri tillvaro efter fyllda 67 år – eller forska vidare? Medan jämnåriga i andra yrken ofta ser fram emot pensionen vill många forskare hellre fortsätta jobba. Men det är inte självklart att de får.

För universiteten bör det å ena sidan vara positivt att kompetenta och erfarna forskare vill fortsätta att bidra till verksamheten. Å andra sidan måste lärosätena balansera denna resurs mot sitt behov av förnyelse och utrymme för nya forskargenerationer.

Svårigheterna för juniora forskare att etablera sig är redan ett uppmärksammat problem och anklagelsen att 1940-talisterna är i vägen för yngre generationer har varit ett återkommande tema i svensk debatt sedan 1980-talets gräl om Jätteproppen Orvar.

Till detta ska läggas välfärdsstatens stora behov av att fler fortsätter arbeta längre för att kompensera för ökande medelålder och växande andel äldre. Förslag om högre pensionsåldrar har nyligen presenterats.

Tredubbling av seniorer

Universitetskanslerämbetets och Statistiska Centralbyråns statistik visar att antalet anställda äldre forskare i Sverige har flerdubblats på ett decennium. Materialet drar ingen gräns just vid 67, och ger därför inte besked om hur många som anställs på nytt efter pensionen, men det ger en tydlig fingervisning om utvecklingens riktning.

Anställd forskande och undervisande personal över 65 år vid svenska universitet och högskolor ökade från 850 personer 2006 till det tredubbla, 2550, ett decennium senare. Som jämförelse ökade det totala antalet medarbetare under samma period med knappt 30 procent.

Statistiken visar också att andelen äldre forskare varierar mycket mellan olika lärosäten och discipliner. Linköpings universitet har högst andel medarbetare över 65 år: 12 procent år 2016. I andra ändan av skalan återfinns Uppsala universitet, KTH och SLU med runt 4 procent. Många av de större lärosätena ligger kring 8–9 procent: Göteborgs, Stockholms och Lunds universitet, liksom Chalmers och Karolinska institutet.

När det gäller vetenskapliga discipliner är andelen medarbetare över 65 år högst inom medicin (9 procent) följt av samhällsvetenskap (8 procent). Lägst är andelen inom lantbruksvetenskap (4 procent) och naturvetenskap (5 procent).

Statistiken gäller personer med anställning av något slag och omfattar inte de många emeriti som är verksamma i akademin under andra former.

Behov av riktlinjer

En rad universitet har det senaste decenniet tagit fram riktlinjer för hur de ska förhålla sig till pensionerade medarbetares fortsatta verksamhet. Många, men inte alla, använder begreppet seniorprofessor som titel på en pensionerad professor som anställts på nytt.

Återkommande principer i riktlinjerna är att sådana tjänster ska finansieras med externa medel, vara på deltid, tidsbegränsade och förlängas med högst ett år i taget. Det betonas också att medarbetare över 67 inte bör ha ledningsuppdrag eller bli huvudhandledare för nya doktorander.

Lunds universitet införde sina riktlinjer för snart ett decennium sedan. Innan dess var lärosätets relation till pensionerade professorer mycket sparsamt reglerad, berättar Kristine Widlund, arbetsrättsjurist vid universitetet, som var med och tog fram regelverket 2009.

– Det fanns inte mycket mer än ett beslut från 1950-talet om att emeriti borde erbjudas arbetsrum om de ville. Vi tyckte att det behövde bli tydligare för att institutionerna skulle göra ett aktivt val.

Frågan hade kommit upp om det skulle vara möjligt att anställa en professor efter pension, till exempel någon som dragit in stora externa medel, berättar Kristine Widlund.

– Att säga ”Du får gärna bedriva din forskning vid Lunds universitet, men du får betala kostnader såsom resor privat” kändes inte rätt.

Institutionerna får handlingsutrymme

Att frågan blev aktuell för Lunds universitet kring 2009 berodde på flera faktorer än att 1940-talisterna är en demografiskt stor grupp, minns Kristine Widlund. Bland annat hade antalet professorer ökat markant sedan 1990-talet, på grund av de nya reglerna om befordran. En enkätfråga från Vetenskapsrådet om hur universitetet såg på emeritis möjlighet att söka externa medel bidrog också.

Kristine Widlund beskriver universitetets riktlinjer om seniorprofessorer och emeriti som ”ganska öppna” – ett medvetet val för att ge institutionerna handlingsutrymme.

– Omständigheterna skiljer mellan olika arbetsplatser, vissa har behov av generösare regler, andra striktare, säger hon. Därför är dekaner och prefekter mest lämpade att fatta besluten. Det här är en balansgång som kräver människo- och verksamhetskännedom – seniora forskare är en viktig resurs men samtidigt kan det finnas en risk att det blir svårt för yngre att komma fram när pensionerade auktoriteter med starka åsikter jobbar kvar.

Lunds universitet har idag ett hundratal anställda seniorprofessorer – varav det stora flertalet har en tjänst på 20 procent. Universitetets ordinarie professorer är cirka 580.

Skapa bra mix av unga och gamla forskare

Git Claesson Pipping, förbundsdirektör på Sveriges universitetslärare och forskare, Sulf, tycker att universiteten kan göra mer för att tillvarata pensionerade forskares fortsatta engagemang.

– Ibland får man en känsla av att universitetens regelverk för anställning efter 67 mer är till för att hindra folk än att göra det möjligt att stanna kvar, säger hon. Det är närmast slöseri av lärosätena att inte använda kompetent personal som är villig att fortsätta dela med sig.

– Frågan måste vara: hur säkrar vi både kontinuitet och förnyelse i verksamheten?, fortsätter hon. Hur skapar vi en bra mix av seniora och juniora medarbetare? Mitt intryck är att mycket verksamhetsplanering snarare sker på terminsbasis, vilket ställer till en massa trubbel.

Många vill forska längre

Det är inte ovanligt att medlemmar hör av sig och vill ha fackligt stöd i dialogen med arbetsgivaren inför 67-årsdagen, men det är inte mycket som Sulf kan göra i det enskilda fallet, konstaterar Git Claesson Pipping. Lagstiftningen är tydlig: det finns en så kallad avgångsskyldighet vid 67, och det är helt upp till arbetsgivaren att välja om den vill erbjuda någon form av fortsatt engagemang.

Några medlemmar har blivit så besvikna av beskedet att de gått ur Sulf.

– I de flesta fack önskar medlemmarna snarare sänkt pensionsålder, säger Git Claesson Pipping. Akademin är verkligen annorlunda.

Samma kvalité efter pensionen

Hur bra är då emeriti som forskare? Bibliometriska analyser ger varken stöd för uppfattningen att forskare som fortsätter efter pensionen skulle prestera bättre än någonsin eller att de skulle vara passé, berättar Ulf Sandström, forskare vid KTH, Linköpings universitet och Örebro universitet.

I en studie som nyligen publicerades i Plos One har han kartlagt alla svenska publiceringar i Web of Science 2008–2011, och i databasen som skapats för studien kan man även jämföra åldersgrupper.

– Percentile Model, PM, är ett bra mått för att kombinera publicering och citering i ett värde, säger han. Mätt i PM-poäng ser vi att forskare som är verksamma efter pensionen varken är bättre eller sämre än den genomsnittliga forskaren. De presterar ungefär som snittet. Högst resultat har seniora forskare med en bit kvar till pensionen.

Måttet PM tar inte hänsyn till att de flesta seniorprofessorer och emeriti arbetar deltid – ofta kring 20 procent. Men, påpekar Ulf Sandström, så ser det i stor utsträckning ut i forskarvärlden generellt: undervisning, handledning och olika uppdrag i organisationen tar en stor del av många forskares arbetstid.

Man kan anta att möjligheterna för äldre forskare att vara framgångsrika skiljer en hel del mellan olika forskningsområden, lägger han till. Inom många fält pågår en intensiv metodutveckling – något som kan vara både ett hot och en möjlighet för seniorer.

– Det är lätt att hamna offside. Men den forskare som dels förstår att utnyttja nya metoder och nya data, dels är väldigt erfaren och klok och ett tungt namn i sitt fält – har ju väldigt goda förutsättningar att bidra med bra forskning.

Läs också i Curie: Moment 22 för den som fortsätter forska efter 67

Text: Anders Nilsson
Foto: Anna Nilsen

1 kommentar

Tack för din kommentar. Den kan komma att modereras innan den publiceras.

  • Lars Hellström

    En faktor som förvärrat förhållandena är förmodligen den "professionalisering" som svept genom universiteten under det senaste decenniet (litet drygt): All åtkomst knyts till frågan om anställning, så när den upphör blir man utslängd. Traditionellt var det mer flexibelt – naturligtvis kunde den som gått i pension inte längre fatta myndighetsbeslut, men att delta i den vetenskapliga verksamheten var inget problem – så den formella pensionsåldern var inte så viktig; en institution var också en kommunitet, där alla bidrog efter förmåga till de gemensamma strävandena. Men nu ska allt vara så slimmat, till skada för vetenskapen!

    2018.03.01