Rusta studenter med användbart språk

En klok språkpolitik för högskolesektorn bygger på denna insikt, och planlägger om publiceringsspråk och undervisningsspråk på pragmatiska, ändamålsenliga vis. Här finns goda exempel där man tycks ha utvecklat en tankegång om vad för slags språkkunskaper de utexaminerade studenterna bör ha.

På psykologprogrammet har svenska sin givna plats. Det verkar klokt att vara rustad med ett fungerande språk inför mötet med patienter och landstingens byråkrati. Studenter som däremot läser psykologi med sikte på doktorandstudier, ja där är behoven andra och mer engelska är befogat. Mindre ändamålsenliga exempel finns nog också.

För en tid sedan var jag på ett seminarium om KTH:s interna språkpolitik. En representant från arbetslivet sa där att nyexaminerade ingenjörer från Uppsala anses stå högre i kurs, eftersom de fått med sig ett svenskt fackspråk från sina utbildningar. Jag vet inte om det stämmer. Men mer allmänt kan det nog vara så att en del nyexade studenter med viss förvåning märker hur mycket professionsspecifik svenska som används i arbetslivet.

Denna fråga är alls inte enkel att lösa. Ur ett kursplaneringsperspektiv är det svårt att relatera till högtflygande problembeskrivningar om vetenskapssvenskans användbarhet eller farhågor om en kluven offentlighet. Problemet är av praktisk art.

Inom många fält bärs kunskapen upp på engelska, och icke-svenskspråkiga lärare behöver engageras i undervisningen. Jag har själv mött problemen också i valet av lämplig kurslitteratur, där det som finns på svenska inte kan mäta sig med det vid den engelskspråkiga forskningsfronten. Vad väljer man, en begriplig men banal text på svenska eller en bra men alldeles för komplex text på engelska? Lite av båda?

Det är svårt att lasta den enskilde läraren för något som i grunden handlar om större kunskapspolitiska frågor. Vilka problem finns med de mekanismer och tekniker som implementerats för att – ofta befogat – förmå forskare att koppla upp sig mot en internationell forskningsdiskussion? Hur hänger det samman med bristen på tidskrifter och förlag som ger ut svenskspråkig produktion? Här finns kunskapspolitiska kopplingar mellan utbildning och forskning. Det sistnämnda områdets språkpolitik blir mitt ämne nästa gång.