Om akademisk frihet är svaret – vad är frågan?

Vad är det för frihet jag talar om? Eftersom olika debattörer använt olika tolkningar kan det vara bäst att slå fast direkt: jag tänker här på den traditionella Humboldtska friheten för varje enskild forskare/lärare att styra sitt eget arbete.

Det gynnar i princip forskningen att forskarna själva fattar beslut om vad som skall göras och hur man skall göra det. Att vara forskare är ju att vara expert på att ta beslut om hur ett projekt ska utvecklas; på att bedöma vilka vägar som är mest framkomliga eller mest lovande och på att matcha kompetenser och metoder efter forskningsuppgiften.

Forskningens väg “framåt” är ofta krokig. Det krävs därför hög flexibilitet att fatta beslut – åtminstone beslut av kortsiktig karaktär. Det fungerar därför dåligt om forskning bedrivs och leds med den slags fasta, styrande hand som krävs för att få t ex ett restaurangkök eller ett flygbolag att fungera bra. Om akademisk frihet är svaret kan frågan till exempel vara “Hur organiserar man bäst verksamhet där långsiktig kunskapsuppbyggnad står i främsta rummet?”.

Om man lyfter blicken från universitetstillvaron för ett ögonblick konstaterar man snabbt att de tanken tänkts på många håll. I många konsultbolag, privat FoU-verksamhet osv arbetar man med att balansera kraven på kontroll och verksamhetsstyrning med en så stor frihet som möjligt för de enskilda anställda att ta egna initiativ och själva leda sitt eget arbete.

När man väl lyft blicken från universitetsvärlden på det sättet kan man lätt få blasfemiska idéer. Man kan till och med få för sig att skillnader mellan akademin och andra kreativa arbetsplatser kan beskrivas på ett slags kontinuerlig skala, snarare än som två helt olika företeelser. Och snart infinner sig misstanken att det även för ett universitet kan finnas behov av att göra avvägningar mellan behovet av frihet för individen och något slags styrning mot övergripande mål för verksamheten. Tanken svindlar…

Finns det då några viktiga frågor om den offentliga forskningen som inte kan besvaras med credot “akademisk frihet”? Jag tror det. Inom projektet Agenda för forskning intresserade vi oss till exempel för hur välfärdsektorerna skulle kunna ges starkare försörjning av forskningsbaserad kunskap.

Vi fann att det fanns behov av till exempel kvasi-experimentell analys, av omfattande forskningsynteser och ett intensivt utbyte mellan forskare och praktiker för att inkorporera frågeställningar och kommunicera resultat. Allt detta är långsamt och tidskrävande arbete. Vilka villkor behöver forskningen för att kunna fylla den här rollen?

Den behöver absolut vara fri, i meningen att den inte får misstänkas för att anpassa sina resultat och utsagor efter en viss finansiärs eller intressegrupps direktiv. Men den akademiska friheten måste kombineras med en form av övergripande styrning; en styrning som balanserar trycket från de akademiska systemet på att leverera avhandlingsresultat i tid till disputation och på att kunna visa upp en diger publikationslista för att komma ifråga för en docentur eller professur.

Som ett av flera underlag tog vi fram en studie av två slags organisationer där den akademiska friheten fått dela hus med ett ytterligare ”lager” av ideal och styrning; den universitetsbaserade centrumbildningen med ett praktikorienterad uppdrag och det fristående institutet. Huvudfrågan var vilka förutsättningar dessa båda sätt att organisera forskning har att kombinera forskning av god kvalitet med tydlig relevans för kunskapsbildning i en viss slags praktik.

De utredare vi anlitade landade i slutsatsen att även om det finns svårigheter att överbrygga gränsen mellan akademi och praktik från bägge håll, var det lättare att lyckas som fristående organisation. Universitetet är en fantastisk organisation (åtminstone på idéplanet), men kan inte förväntas lösa precis alla uppgifter som har med forskning att göra.

Om frågan lyder ”Hur skapar vi bättre förutsättningar för förstärkt forskningsbaserad kunskap till skola, vård och omsorg?” är inte ”akademisk frihet” hela svaret.