Docent i statsvetenskap vid Malmö högskola
Krönika
Mäktigare medier på Palmes tid
Det är svårt, det där med biografier. Svårt i bokform, och givetvis då ännu svårare i filmform. Och dessutom när den som ska skildras inte är musik- eller filmstjärna utan något så icke-tv-mässigt som en politiker, skriver Patrik Hall.
Den Palmedokumentär som visats under julen har förvisso haft det goda med sig att vi blivit påminda om Palmes existens och den person han var under livet. Vi har ju annars varit helt fixerade vid hans död. Den levande Palme har på ett märkligt sätt varit nästan bortretuscherad från TV-rutan.
Som redan har påpekats av många debattörer är det samtidigt en förvånansvärt ytlig bild som har presenterats. Dokumentären är kliniskt befriad från forskare och forskningsresultat, vilket väl hade varit en otänkbarhet om temat hade gällt exempelvis medicin eller naturvetenskap. Inte ens i ett bildmedium tror jag att kunskap kan ersättas. Det minsta man kunnat begära är någon form av tematik, snarare än en kronologisk radda händelser.
Det mest intressanta efter dessa tre avsnitt, tycker dock jag är den oerhörda förändring som mediehanteringen har genomgått. Palme gjorde sin aktiva gärning under de år då tv och tidningar stod på höjden av sin makt, och detta framgår tydligt i dokumentären. Min sexårige son gjorde följande reflektion efter sista avsnittet: ”Hela tiden skulle dom fota och filma honom, kunde han inte få en skön stund för sig själv nån gång?”
Dagens beslutsfattare ägnar sig nog ännu mer åt att hantera media, men det handlar just om ”hantering”. Makten har förskjutits tillbaka till den politiska ledningen (och näringslivet). Den offentliga makten har (återigen) blivit mer otillgänglig. Som forskare har det blivit allt svårare att få intervjuer – eller ens få prata med – tjänstemän vid departement och myndigheter. Eftersom all information idag ska strömlinjeformas blir alla former av informell kommunikation med journalister och forskare mer känslig.
Enligt min mening var Ebbe Carlsson-affären 1988 en viktig vattendelare. Åren kring 1990 utvecklar departement och myndigheter helt nya mediestrategier, koncentrerade kring varumärkesbyggande. De gamla journalisterna ersattes av pr-folk, personaltidningarna (ofta förvånansvärt kritiska och öppna kring den egna organisationen) lades ner och ersattes av Pravda-liknande hemsidor och nyhetsbrev.
”Kommunikatörer” är idag en central grupp i alla offentliga organisationer. Deras arbete går väsentligen ut på samma sak som propagandaministerier i gamla diktaturstater, nämligen att skapa förljugna bilder av verkligheten och tysta ner obehagliga händelser, även om dessa aktiviteter oftast döljs i ett orwellianskt nyspråk med uttryck som ”kommunikationsplaner”. I själva verket handlar det om en parodi på begreppet ”kommunikation”. Hela detta viktiga skede tycker jag har uppmärksammats alldeles för lite.
När man vet hur det slutade kan det vara plågsamt att se hur ansatt Palme var av media, men det är också befriande att se hur han (liksom andra samtida) bet ifrån sig och käftade med journalisterna, något som givetvis inte är tillåtet idag. Men ack så befriande det skulle vara att se lite mänsklig dynamik och dramatik! Det var teater då, och det är teater idag, men på Palmes tid var det åtminstone underhållande och instruktiv teater.
Du kanske också vill läsa
Nyhet 9 september 2024
Han skriver om humanioras plats i forskningslandskapet och i samhället i stort. Erik Isberg är vetenskapshistoriker och forskar vid KTH om miljövetenskapernas historia. På sin frit...