Så påverkas politiska sympatier av psykologin

Optimeringens tid är sannerligen nu. Idel tips om hur vi kan släta ut en rynkig panna, undvika toxiska personer och maximera vår arbetsprestation.

Alltfler kritiska röster höjs dock mot synsättet att vi bara vid eliminering av det fula, onda och ineffektiva kan ge plats åt det vackra, goda och nyttiga. Förbättrar vi verkligen saker när vi städar bort det ofulländade, eller är det en fåfäng strävan att radera det ofrånkomligt mänskliga som kanske tillför något?

Jag tror att vi borde ställa oss liknande frågor om idémarknaden. Är det ens möjligt att eliminera vissa åsikter, och kan provocerande idéer hänga samman med värdefulla egenskaper?

Politisk psykologi utgår ofta från tesen att politiska ideologier svarar mot psykologiska faktorer hos den individ som sympatiserar med dem. Man tänker sig alltså att det sker ett slags matchning mellan vår personlighet och det utbud som finns på idéernas marknad.

Kartläggningar av psykologiska skillnader mellan personer med olika politiska hemvister visar återkommande samma mönster. Här finns ett smörgåsbord för den som vill hitta skäl att sänka sina politiska motståndare, men också en källa till vördnad.

Här finns ett smörgåsbord för den som vill hitta skäl att sänka sina politiska motståndare, men också en källa till vördnad.

Då många studier genomförts i USA med endast två större partier blir uppdelningen ofta den mellan högern och vänstern. Förenklat kan då högern sammanfattas som konservativt riskaversiv och positiv till bevarandet av status quo samt mer pålitlig och ordningsam. Vänstern, å andra sidan, tenderar att ha utopiska och liberala ideal, vara optimistisk samt mer vänlig och samarbetsvillig.

Den som reagerar över de breda penseldragen är något på spåren. Det har datainsamlingar i Sverige med vårt för ändamålet utmärkta multipartisystem visat: visst kan sossar ha drag som förknippas med konservatism, och borgare vara liberala. För att göra det hela ännu mer komplicerat har höger- och vänsterextremister ofta rent psykologiskt mer gemensamt med varandra än med medlemmar i partiet nästgårds.

De till synes röriga fynden motsäger inte samband mellan psykologi och ideologi. De visar snarare på vikten av gedigna studier som reflekterar den mångfald som existerar inom varje politiskt läger.

Sida vid sida lever likväl dessa tillspetsade motpoler. Den plikttrogne som ställer upp i vått och torrt och protesterar vid risk att slänga ut barnet med badvattnet, jämte den mer positivt lagda som orkar tro på det goda och förlåter dig dina synder. Jag är inte så säker på att samhället förbättras av en eliminering av några av dessa drag.

För vissa är psykologins roll i politiska sympatier en självklarhet, för andra en provokation. Visst kan det kännas förnärmande att ideologiska preferenser delvis förklaras av något så futtigt som medfött temperament. Särskilt provocerande brukar det vara för dem vars tillkortakommanden blottas, eller för dem som av ideologiska (sic.) skäl förkastar individen som meningsfullt studieobjekt och hellre riktar luppen mot samhällsfaktorer.

Visst kan det kännas förnärmande att ideologiska preferenser delvis förklaras av något så futtigt som medfött temperament.

Tack och lov innebär inte ett erkännande av psykologins roll ett avfärdande av förnuftsstyrda analyser av den materiella världen. Inte heller av miljöns otvetydiga inverkan på utvecklingen av såväl personlighet som politisk orientering. Den kvantitativa ansats som dominerar inom forskning om psykologi kan aldrig fånga en specifik individs hela komplexa väsen.

Jag tror dock att denna kunskap kan användas till annat än optimering och förintelse av politiska idéer. Efter att min initiala provocerade reaktion lagt sig infann sig något annat. År efter år har jag sett mig själv bli allt mindre indignerad över oliktänkandes åsikter - hur många av dessa är egentligen självvalda? Skulle jag verkligen vilja leva i ett samhälle utan allt som dessa människor är?

Här borde finnas något för både den konservatives önskan att bevara status quo, och dennes optimistiske motpart: en viss variation i personlighet och därmed även politisk orientering lär existera så länge människan vandrar på denna jord, och vi verkar till och med kunna ha lite nytta av varandra.