Att våga prata om det som sker bakom kulisserna

2020-05-06

I min forskargrupp har vi nyligen publicerat en artikel som vi samförfattat, alla 20. Det är inte så vanligt inom samhällsvetenskapen att skriva tillsammans på det här sättet, och det tog oss 1,5 år innan artikeln var färdig och accepterad. Under den här tiden har vi, min kollega Sofie och jag, drivit på processen, samordnat oss med workshops, mejlutskick, arbetsmöten, frågor. Vi har brainstormat och funderat vi två, och alla 20 tillsammans.

Under processen har vi upptäckt nya saker om oss själva och varandra. Till exempel blev det tydligt att vi, fast vi känner oss så samkörda, läser in olika betydelser i begrepp vi använder i vår forskning. Vad betyder representation och vad innebär hållbarhet? Vad innebär deltagande och hur kan vi använda situerad kunskap som begrepp?

Inom vår forskning, samhällsvetenskaplig forskning inom miljö och hållbarhet, så samarbetar vi ofta tvärvetenskapligt med forskare från olika discipliner som samhällsvetenskap, natur/teknik och humaniora. Och vi arbetar nära praktiker från myndigheter, enskilda organisationer, företag och kommuner. Våra metoder utgår nästan alltid från deltagande, lärande och demokratiska principer. Vi vill att forskningen ska spela roll och vi vill inte arbeta ensamma på våra kammare utan samarbeta med samhället utanför akademin.

Men, att jobba på det här viset är också ganska svårt och vi ville skriva om det. För vi vill ju vara engagerade forskare vars arbete bidrar till positiv förändring i samhället, men samtidigt är det viktigt för oss att förhålla oss kritiskt granskande. Ifrågasätta det förgivettagna. Det här skapar dilemman och kniviga situationer där olika perspektiv, erfarenheter, mål och drivkrafter krockar, och där bilden av var vi är på väg kan skilja sig åt ordentligt. I artikeln belyser vi de här svårigheterna så ärligt som vi kan genom sex olika dilemman.

Jag och min kollega Erica skriver till exempel om det här med att representera andra i sin forskning. Vems bild av ett problem eller av verkligheten är det som vi väljer att belysa när vi forskar, även när vårt mål är att visa på komplexitet och olika synsätt? Vilka perspektiv går förlorade, genom att vi helt enkelt har missat dem, eller bedömt att de är mindre centrala? Och hur hanterar vi vår priviligierade maktposition som forskare, egentligen? Är det vår skyldighet att lyfta frågeställningar från forskningen både till det akademiska och till det offentliga rummet? Eller bör de som är involverade i vår forskning göra det själva? Tar vi andras plats?

När jag skrev min avhandling intervjuade jag många unga kvinnor som studerade på SLU. Jag tolkade och skrev om deras erfarenheter av ojämställdhet. Kanske skulle jag istället ha medverkat till att de fick föra sin egen talan och berätta om sina erfarenheter? Jag skapade ett ”dem” av kvinnorna, ett ”dem” som de kanske inte höll med om. Om jag skulle göra om det idag skulle jag göra på ett annat sätt.

Genom att prata om de svårigheter som forskningen också innebär, det som sker bakom kulisserna, och det som inte alltid är så klädsamt, så tror jag (och vi i min forskningsgrupp) att vi både utvecklar våra forskningsmetoder och utmanar oss själva och våra roller som forskare. Om vi delar med oss av svagheter, osäkerheter, utmaningar och rädslor så blir vi bättre forskare. Det är jag bombsäker på.

Ref: Joosse, S. & Powell, S. et al (2020) Critical, Engaged and Change-oriented Scholarship in Environmental Communication. Six Methodological Dilemmas to Think with. Environmental Communication A Journal of Nature and Culture

6

Ta del av information om behandlingen av dina personuppgifter