Nyliberal eller nymoralistisk?

2012-11-27

Den här veckan ska jag delta i ett rundabordssamtal angående ”akademin i en nyliberal tid” vid Nationella sekretariatet för genusforsknings konferens i Göteborg. Det känns lite pirrigt. Kanske för att ämnet känns lite söndertröskat? Jag känner mig osäker själv. Jag tror att det är ordet ”nyliberal” jag stör mig på. Först och främst har vi en sektor som slukar enorma resurser. Det är inte svårt att ha förståelse för att beslutsfattare oroar sig över detta. Det kan förvisso te sig absurt att forskare ständigt måste dra in medel för att finansiera sina tjänster, samtidigt måste vi komma ihåg att vi under senare år har haft en professorsexplosion som nästintill gjort det gamla Falstaff, fakir-uttrycket ”envar sin egen professor” till verklighet. Denna ekonomiska oro som finns inom flera kostnadsslukande sektorer har inte särskilt mycket med nyliberalism att göra. Mest fog för att tala om nyliberalism finns inom den europeiska utvecklingen i stort, där studenternas anställningsbarhet och utbildningarnas marknadsmässighet har satts i högsätet, åtminstone retoriskt.

Att tala om en ”marknad” inom akademin i Sverige är dock inte särskilt adekvat – det är snarast en alltmer utbyggd planekonomi som råder. Vid akademin i Sverige lever vi i en managementbyråkratisk, snarare än en nyliberal, tid. Sedan 20 år kan de enskilda lärosätena till största delen lägga upp sin verksamhet efter eget gottfinnande, och resultaten av denna decentralisering är tyvärr nedslående. Forskning och framför allt utbildning har nedprioriterats, medan byråkratierna sväller. Som följdeffekt av denna byråkratiska expansion blir också den professionella personalens vardag mer byråkratisk, något jag beskriver i min bok Managementbyråkrati. Den professionella personalen har inga ”beskyddare” längre, eftersom styrelserna har majoritet av okunniga så kallade ”allmänrepresentanter”, fakultetsstyrelserna lever under utrotningshot, och rektor är regeringens man eller kvinna.

De regeringspartier som styr över utbildning och forskning är små och svaga. De blir lätt styrda av starka intressenter. De stora universitetens inflytande över utbildningsdepartementet under Peter Honeths tid är knappast någon hemlighet, och målet är att konkurrera ut de mindre miljöerna i kampen om resurser. Vid näringsdepartementet är intressentstyrningen ännu tydligare, och regeringens nya innovationsstrategi är mest en blekare kopia av Ingenjörsvetenskapsakademiens (IVA). Forskningen bör enligt denna vara nyttig för näringslivet, vilket förstås kan ses som nyliberalism, men man bör samtidigt veta att IVA och andra intressenter företrätt samma ståndpunkt i över 40 år nu, långt innan begrepp som innovation och nyliberalism var påtänkta.

Apropå nytta så tror jag framför allt att akademin lever i en nymoralistisk tid. I Sverige trummas den anonyma massan ”skattebetalare” fram när en klandervärd konstnär eller ifrågasatt forskare får bidrag. Lärosätena blir alltmer oroliga över sin image, sitt bidrag till samhällsnyttan. Inget onyttigt och irrationellt ska få finnas. Denna hållning har gamla anor. I Sverige finns en närmast skräckblandad förtjusning i skandaler kring lösaktiga individer som lever livets glada dagar medan andra arbetar i sitt anletes svett. Men nymoralismen har förstås inte bara med sådana populära fantasier att göra – den är kopplad till alla de ovanstående utvecklingstendenserna: ekonomisk oro, resurskamp, kontrollbehov i en decentraliserad struktur, managementbyråkratins framväxt och professionens relativa svaghet. Särskilt mycket nyliberalism kan jag inte hitta i detta. Men det är sant att det ytterst är idéer och värderingar som avgör akademins framtid. Och dessa idéer och värderingar kan vi förhoppningsvis diskutera på onsdag.

Ta del av information om behandlingen av dina personuppgifter