Ett pedagogiskt dilemma

2014-02-13

Inkludering som organisatorisk princip och målsättning har gällt sedan enhetsskolan infördes i Sverige 1962. Alla elever är likvärdiga, oberoende av vilket handikapp eller svårigheter de än må ha, och har rätt att både delta i och på sina villkor forma gemenskapen i den vanliga klassen. De ska också ges optimala möjligheter att lyckas i skolan.

Ändå har särbehandlingen och indelningen av elever i olika grupper inte bara fortsatt i många kommuner utan också blivit vanligare sedan 1990-talets början.

Internationell forskning visar på negativa konsekvenser av sådana lösningar. Det kan leda till stigmatiseringseffekter och negativa effekter på elevernas självbild och motivation. En annan fara med att särbehandla elever med studieförutsättningar är att läraren sänker ambitionsnivån och ställer lägre krav på lärandet i sådana grupper; som dessutom tenderar att undervisas av de mindre erfarna och kunniga lärarna. Elever med låg socioekonomisk eller utländsk bakgrund placeras oftare i sådana grupper. Sårbara elevers motivation riskerar därmed att sjunka ytterligare och deras inre resurser begränsas ännu mer.  Enligt nationella studier ökar stödåtgärder utanför den ordinarie klassens/gruppens arbete inte dessa elevers möjligheter att delta framgångsrikt i samhällslivet. Konsekvenserna av sådana lösningar sträcker sig alltså ännu längre än de tolv åren i ”en skola för alla.”

Min forskningsöversikt förespråkar en individualiserad undervisning som når alla eleverna i klassen och där en ”speciell” undervisning inte är förbehållen enbart vissa elever. Skolans problem ligger dock i att den inte förmår ta tillvara alla elevers motivation att lära. Den kan inte heller möta den naturligt förekommande variationen av olikheter hos eleverna inom ramen för den ordinarie klassrumsundervisningen. Heterogeniteten i klasserna och lärarens svårigheter att tillgodose alla elevers behov i undervisningssituationen är vad som kan sägas motivera nödvändiga specialpedagogiska insatser.

Resultaten som presenterats i forskningsöversikten visar alltså att den gamla problematiken med att individualisera skolans inre arbete utifrån alla elevers villkor fortfarande långtifrån är löst. Den ökande och klara differentieringen pekas ut som en av orsakerna till de svenska elevernas sjunkande PISA-resultat.

Det som inte uppmärksammas är att inkludering inte bara är en fråga om fysisk placering, utan ytterst gäller intentioner om att utveckla ett bättre samhälle. Inkludering är en del av ett samhällets demokratiseringsprocess. Ett av skolans mål är att man där ska lära sig att vara en god demokrat och samverka med människor och att människor är lika mycket värda fast de är olika. Frågan är hur man tränar detta inför livet om de elever som sitter kvar i klassrummet blir mer och mer lika, medan de andra blir mer och mer ”särskilda”.

Den specialpedagogiska forskningen står inför stora utmaningar. Det gäller att noga studera och analysera konsekvenser av senare tiders förändringar i skolan. Främst med avseende på situationer och möjligheter för de elever som traditionellt brukar betecknas som ”svaga”. Det gäller i synnerhet det ökande antal elever som sorteras ut eller av andra skäl avbryter studierna på olika stadier. Detta handlar dock inte i första hand om en speciell problematik kring specialundervisning, utan fastmer om ett allmänt pedagogiskt dilemma, gemensamt för alla som har ansvar för skolan och dess villkor.

 

Ta del av information om behandlingen av dina personuppgifter